Kan man anklaga någon för tidens tand?

Jag skriver ibland om mina föräldrars tillkortakommanden när jag var barn.
Aldrig, och det vill jag betona, för att lämna ut dem utan snarare för att diskutera nån psykologisk aspekt hos mej själv eller samtiden. 
Oftare om mammas än om pappas och det kan man ju fundera på en stund varför det är så om man vill. Kanske inte helt rättvist att jag dömer henne hårdare än honom, men nu var det inte det som inlägget skulle handla om utan nåt annat...

Är det rätt att döma sina föräldrar för något som varit för decennier sedan?
En annan tid. Ett annat synsätt på barn och föräldraskap.
Jag funderar på det ibland och som med så mycket annat finns det å ena sidan, å andra sidan...

När mina föräldrar växte upp på -50 och -60 talen var det på ett sätt.
Ett helt annat än nu. T.ex så fick många barn på den tiden stryk hemma.
Båda mina föräldrar har berättat om det, många andra i deras generation oxå.
Alltså stryk på riktigt. Inga örfilar och luggningar som en annan... så som det var på -70 talet... utan stryk med livremmen och/ eller rottingen.
Misshandel skulle vi säga idag.
Man gjorde så då. Man trodde barn skulle fostras på det viset vid den tiden.
När mina föräldrar skilde sej försvann min pappa ut ur våra liv i stort sätt.
Enstaka korta gästspel. Nån timma nån eller ett par gånger om året.
Och jag saknade min pappa ofta, det minns jag, men jag kommer oxå ihåg att precis alla mina kompisar hade det likadant. Det var inget dramatiskt och inget exklusivt för mej.
Skilda föräldrar. Pappor som försvunnit. En generation fostrade i matriarkat.
Det var inget konstigt. Det var, precis som rottingen på femtiotalet. norm att pappor vid skilsmässa drog och började om någon  annanstans.
En pappa som gjort så idag förtjänar spott och spä. Men kan man döma någon för tidens tand? För -70 talets syn på föräldraskap och manlighet.
Det är tveksamt va?

Jag skulle säga att jag idag känner min mamma betydligt bättre än vad jag känner min pappa och vet mer var jag har henne. Jag vet vad jag kan förvänta mej och vad som är lönlöst att hoppas på. Inte så märkligt, jag har ju ändå vuxit upp med henne.
Men jag står min pappa närmare (orättvist eller ej) och hyser mer hopp till den relationen. Han riskerar därmed oxå att göra mej mer besviken.
Den relationen är samtidigt mer sårbar. Vi har brutit kontakten förr. Min mamma skulle aldrig fimpa mej för gott. No matter what.
Det jag menar är att jag försöker att inte döma mina föräldrar utefter det som var i en annan tid utan jag försöker ge gensvar på det som är här å nu även om historien så klart spökar.
Man kan inte lasta sitt liv för hur barndomen var hur länge som helst!
Det kan vara förklaringar men man har ett eget ansvar för att bli hel som vuxen.
En snart 50 årig tant kan inte skylla på ditten eller datten vad mamma å pappa gjorde eller inte gjorde.
Min pappa har jag ingen pappa-dotter relation med, han är "så där" intresserad av mina barnbarn eller att göra pappaprylar... hjälpa till med huset el vad det kan va.
Men han talar i alla fall inte om för mej att jag är betydelselös eller att han aldrig älskat nån annan än min bror så som mamma gör every fucking day.
Ilskan och besvikelsen mot mamma göds varenda dag i våra samtal, så är det inte med pappa. Där av kommer han lindrigare undan.

Jag sa till min äldsta dotter här om dan typ "En förälders tröst är att de en dag själva blir föräldrar och ser att det inte är så jävla lätt."
Jag har gjort massor av fel som mamma. Jag gör fel fortfarande.
Jag får skit för det med.
Men man kan fan bara göra sitt allra bästa.
Det tror jag att i princip alla föräldrar gör utefter sina egna resurser.
Ingen, eller i alla fall väldigt få, föräldrar gör sina barn illa med flit.
Man får göra sitt bästa och sedan bara hoppas att man rustat ungen stark att göra bättre själv.
Ändå kommer mina vuxna barnbarn klandra sina föräldrar för saker som var helt okej 2018 men som då, när de är vuxna, är fullständigt vrickat.

Puss/ Asta