Hans mammalängtan

Jag har passat Noah idag. Det är ingenting ovanligt, jag spenderar mycket tid med honom, vi är familj. Jag är väl hans andra anknytningsperson, den han står närmast efter sin mamma och han är 90% av tiden väldigt "mormig".
Men idag var han sjuk. Feber sedan 4 dagar tillbaka och ont i vänster öra.
Hans mamma var tvungen att vara borta, hon skrev nationellt prov i matematik.
Större delen av dagen gick bra men när han vaknade på morgonen och efter middagsluren så grät han av ont i örat och mammalängtan och jag... jag räckte inte riktigt till.
Det gick ju över, jag kunde avleda honom, men hans instinkt var att gråta efter mamma.
Och på nåt sätt kändes det fint. Mamma är ändå mamma.
Den viktigaste i hans liv.

Jag funderar på min mamma.
Jag minns inte riktigt när det gick snett mellan oss.
Jag minns avundsjukan och smärtan i hennes gullande och omhuldande av min bror och att jag kände att hon aldrig var på det sättet mot mej, att hon faktiskt aktivt exkluderade och stötte bort mej från när jag var kanske... 6-7 år men och jag har väldigt få minnen av fysisk kontakt eller ömhet från mamma från den tiden och framåt.
Alltså efter skilsmässan från min pappa. De skilde sej när jag var sex år.
Innan dess har jag väldigt få minnen, åtminstone av mamma, kanske var det bättre då? När de var två föräldrar. Innan det blev min mamma å bror mot världen. Kanske var det så?
Grät jag efter min mamma? Var hon min viktigaste person när jag var som Noah? Kramade hon mej och hade mej i knät när jag var liten?
Jag minns inte.

Idag är det min mamma som behöver mej.
Och som samtidigt fortsätter att avvisa mej som betydelsefull på något som helst sätt. På det allra minsta vis. 
Jag har erbjudit henne mitt hem, mitt sällskap (å mat, och altan å hund å...) och hjälp men hon vill inte ha den.
Varje dag upplyser hon mej om att den enda människa hon någonsin älskat är död. Den enda anledningen till att vilja leva är borta.
Och samtidigt skördar hon det hon sått, för jag är i 90% av fallen inte särskilt medkännande. Jag lyssnar med ett halvt öra, läxar upp henne för att hon är full, suckar å pustar och lägger på. Hennes elände når sällan fram till mej på riktigt så det berör mej i hjärtat.
Kanske blir det så. Blir så med barnet som aldrig blir sett el älskat el uppskattat.
Att hjärtat blir lite hårt. Eller så är jag en empatistörd jävel.
Det dåliga samvetet når mej ibland för hur det än varit mellan oss så HAR hon det svårt och det ÄR synd om henne, han VAR hennes allt i de 45 år han levde  och samtidigt är jag så förbannad över att hon inte kan älska sitt levande barn lite grann. Ja eller åtminstone sina levande barnbarn och barnbarnsbarn.
Det hade räckt.

Så det känns bra när Noah gråter efter mamma.
När roliga, snälla, goa, kärleksfulla, busiga mormor inte räcker.
När bara mamma duger.
Så ska det vara. När man är 4 år.

Puss/ Asta