torsdag 2 juli 2015

Tror du mormor var ledsen?



Jag är i mångt och mycket uppvuxen med mina morföräldrar.
Från att jag var tretton till jag var myndig å flyttade hemifrån bodde jag där kontinuerligt.
På många sätt var de mina "riktiga" föräldrar.

Morfar var min barndoms hjälte!
Han älskade nog mej från första ögonkastet, jag har väldigt tidiga minnen från hur jag älskade honom.
Jag var min morfars prinsessa.
Ingenting fattades mej, varken i uppmärksamhet eller i saker, när jag var liten.
Han var den som lärde mej cykla och simma.
Varje helg var vi i Slottskogen eller på museum och varje helg fikade vi på café och köpte med oss blommor hem till mormor.
Så fort jag kom dit som liten stod min morfar väntandes innanför dörren och sen gick vi till min "godisgömma", en hel byrålåda som ständigt fylldes på bara åt mej.
Morfar var bra, morfar var bäst, när det gällde att vara morfar till det lilla barnet.

När jag blev tonåring och egentligen innan dess när jag kom in i puberteten så blev han förmodligen vilse.
Han visste inte vad han skulle göra med mej när jag inte längre ville titta på uppstoppade elefanter eller sälar som plaskade i en damm.
Mormor å jag rök ihop titt som tätt, dagligdags och han tog alltid hennes parti.
Tog hennes parti utan att någonsin efterfråga min version.
Jag, som hans prinsessa, kände mej djupt sviken.
Han, som min hjälte, föll jävligt tungt.

Mormor å jag.
I min barndom fanns hon i periferin. Lagade mat åt mej. Gjorde chokladpudding som jag tyckte så mycket om. Men jag åt den ihop med morfar.
I mina tonår krigade vi jämt.
Hon bemötte mej på ett sätt ingen tonåring ska bemötas.
Sa att jag var värre än hennes tre egna barn tillsammans, att jag fick henne att vilja ta livet av sej, att hon önskade att jag bara kunde försvinna.
Hon var inget vidare på en obstinat jobbig jäkla tonåring.
Även som vuxen suckade jag ofta över mormor.
Mormor som gjorde alla andras problem till sina egna, mormor som alltid fann en anledning till oro, mormor som om glada nyheter sa "Nu ja" eller "Än så länge."
Hon som var avundsjuk å bitter på alla som hade det minsta lust till livet.

Men oxå mormor som älskade mej så oerhört.
Som kallade mej "Annie", som pussade mej rakt på mun och som hade de lenaste händer, de mjukaste kinder.
Mormor som såg på mej med sån ömhet och sån kärlek.
Mormor som i allt sitt sköra, nervösa och trasiga också var samlande, stark och osviktbar.
Mormor som jag mitt i natten, hundra mil hemifrån skulle kunna bett om 100 000 å hon hade ordnat det.

Mormor som jag som vuxen lärde mej att älska så högt. Mormor som jag saknar så ofta nu.
Jag vet inte om jag tog farväl av morfar när han blev dement många år innan han dog eller om jag faktiskt tog farväl av honom i barndomen. Men jag saknar honom inte alls på samma vis.
Han var min barndoms hjälte, mormor blev mitt vuxna jags förebild.

Min äldsta dotter... som förövrigt har precis samma erfarenheter av dem... då historien upprepade sej med morfar som barndomsidol och mormor som vuxenvän frågade mej här om dagen:
"Tror du mormor var ledsen över att vi bara såg morfar när vi var små?"
Jag tror inte det.
Jag anar samma öde.
Både Noah och Ängla tycker att deras morfar är tuff, spännande och rolig.
Jag har mer fått rollen av tröst och en stilla plats att vila. Mat, sagor och lite uppfostran.
Å själv känner jag mej lugn i bröstet inför att hamna på andra plats ett tag framöver.

Min tid kommer.

Puss/ Asta

3 kommentarer:

  1. Åhh - så vackert! Och säkert helt sant och just precis så! <3

    SvaraRadera
  2. Ja du skriver verkligen så vackert, Astapasta! Varm om hjärtat blir jag. Och som vanligt så finner du och ditt sätt att skriva rum i mitt hjärta! Fantastisk historia. Och vilken människa du är, min vän! <3

    SvaraRadera
  3. Gudars så fint skrivet!
    Jag älskade min morfar över allt. Jag och min bror spenderade hela somrarna hos mormor och morfar på landet när mamma och pappa jobbade. Morfar fick mig att älska skogen och havet. Lärde mig fiska, se skillnad på svamp och svamp och jag fick alltid sitta i hans knä och köra båten. Tyvärr dog han när jag var 8, och kvar blev en gravt alkoliserad mormor som jag inte träffat sen jag var 13 fast hon levde till förra året.
    Jag har alltid velat ha barnbarn, nu ska jag göra allt som står i min makt att hålla mig vid liv tills det blir min verklighet!
    Kram på dig och tack för att du väckte underbara barndomsminnen till liv!

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare