Är den uppe än? Ett inlägg om ärvda manier och gradvis tillfrisknande.

Är den uppe än eller?
Julstjärnan menar jag förstås. Jag tycker mej ana att det sker tidigare och tidigare för varje år i allt fler hushåll. Och jo, förvisso anser jag att det är en STYGGELSE (se där ja, där kom  det lilla ordet till användning igen) så vem är jag att döma?
Dels sitter det julstjärnor uppsatta i mitt eget fönster på ovanvåningen... uppsatta av dottern i deras rum under protest av undertecknad, förleds inte att tro någonting annat... men ändå och dels förstår jag att de flesta av oss behöver allt ljus vi kan få så här i slutet av en november som varit ovanligt solfattig.
Det finns värre synder, och jag borde veta för jag begår åtminstone ett tjugo av dem dagligen.

I mitt barndomshem kom det inte på tal... verkligen inte!... att tända några julstjärnor eller julstakar före första advent när det skymde.
Och det var det för övrigt inte tal om med tanke på den MANISKA städning som föregick julstjärnorna.
Allt, allt, allt skulle skrubbas i ett redan fläckfritt hem. Med Ajax. Tills fingrarna blödde. Ingen pardon där.
Varenda glas, varenda liten gaffel, varenda låda... ut och invändigt..., varenda hyllplan. Ja, allt skulle skuras.
Jag har ingen aning om vad som skulle skulle hända om det dagen efter den 1:a advent uppenbarade sej en liten kladdfläck på tredje hyllplan i skafferiet?
Men jag ifrågasatte det aldrig som barn och varje avsteg från perfektionsstädningen lämnade mej under många många år fylld av någon slags oklar skam även som vuxen. Trots att jag gnodde å skurade å putsade så visste jag ju att här och där hade jag lämnat det åt sitt öde. Det kunde vara nån gammal vas som stod dammig och oanvänd sedan föregående adventsstäd. Eller någon fönsterbläck på ovanvåningen jag svept över i all hast och som det fortfarande satt torkad fågelbajs på.
Jag visste!
Och jag skämdes!
Ville typ orosanmäla mej själv.

Alltså, för mej skedde inget plötsligt tillfrisknande.
Jag vaknade inte en dag och märkte att: NU är jag fri!
Nej nej nej, det var snarare ett gradvis sunt förnuft och kritiskt tänkande som tog allt större plats år för år.
För vems skull gör jag det här? Kommer någon överhuvudtaget märka det? Kommer det att innebära en gladare jul? En större julefrid? Gav det mej en lycklig barndomsjul?
Jag var rätt säker på att svaret på samtliga de frågorna var rätt å slätt och utan krusiduller- NEJ.
Ändå tog det många år och jag skulle inte vilja förhäva mej och säga att jag är frisk nu. Men år för år har jag slarvat allt mer med allt mindre samvete.
För ni vet, ju mer man jagar julefriden ju snabbare flyr den jäveln!
Det låter som en klokskap Jonas Gardell skulle kunna säga men jag kom på den alldeles själv. (Jorå, jag är oxå rätt smart.)



Så här ser det ut hos mej i skrivandets stund.
Jepp. Prylar överallt och skitiga golv.
Inte en julstjärna eller ett doftljus i sikte.
Jag HAR dock torkat (läs: maniskt skurat) skåpluckorna och anledningen till att dammsugaren står framme som den uppmärksamma kanske lägger märke till är att jag sugit bort allt damm och alla hundhår å smulor och en å annan silverfisk ur lådorna.
Jag hade gjort halva dagsverket när yngsta dottern kom hem, inte såg det och vid upplysning om mitt hårda jobb yttrade orden: Varför?
Ja, ni ser. Försöker intala mej om att JAG mår väl av att ha kladdfria skåpsluckor åtminstone 2 av årets 365 dagar om året. Och att nästa år ser jag ändå sundare på saken.
Work in progress skulle man kunna säga, på fler än ett sätt.
Eftersom jag har Feministisk lägervecka Husmorssemester så kommer jag imorgon (i mån av tid givetvis, jag har ett barnbarn att passa å en hund att gå ut med)) gå vidare med att skura listor och kylskåp invändes för DET har som min äldsta dotter påpekade en praktisk funktion.
Och sen ska jag plocka undan. Sortera. Dammsuga. Damma. Kasta. Putsa fönster (BARA i köket, vem tror ni jag är?!) å stryka julgardiner å sen... sen kan vi börja närma oss den där lådan med stakar å stjärnor å tomtar å annat jox.
Gissningsvis... torsdag?

Puss/ Asta