Rekommenderar du Dogue de Bordeaux?

Foto: Första mötet med Gottfrid som är 4-5 veckor.  Man SER kärleken, eller hur?

 Jag har skrivit om hundrasen i mitt hjärta och om att leva med Dogue de Bordeaux vid ett flertal tillfällen här på bloggen. Men igår fick jag lite frågor om rasen på Instagram och eftersom jag ville ge ett utförligt svar så passar bloggen bättre som format.
Så här skriver Svenska kennelklubben om rasens mentalitet: Rasen är väldigt trogen sin familj. Kan vara reserverad mot främlingar. Den har ett väl utvecklat luktsinne och kan med fördel aktiveras med sökaktiviteter. Med rätt motivation lär den sig snabbt. Det finns vaktegenskaper i rasen, en del individer besitter mer - en del mindre.

Jag tycker inte att det säger så där jättemycket. Läser man på olika hundraser står det ofta något liknande.
Dogue de Bordeaux är verkligen rasen i mitt hjärta!
Jag har levt med dem sedan 2005 och i mina ögon finns det ingen ras som är vackrare, mer charmerande eller så komplett som denna.
Det finns många härliga hundraser, men i jämförelse blir allt annat kompromisser.
Den har fantastiska egenskaper och det är en lycka att ha "hittat hem" så, men det är inte en ras för alla. 
Med det menar jag inte att det är en "svår" ras att ha att göra med.
Min erfarenhet är att Dogue de Bordeaux är förarvek och mjuk.
Det är ingen hund som skall gormas på, absolut inte bestraffas fysiskt och de behöver vara nära "sin människa."
De älskar sin familj men väljer ut "sin människa", när jag hade tiken Märta trodde jag aldrig att jag skulle få en så mammig hund igen. Hon visade sej vara ingenting jämfört med Gottfrid. 

Det jag menar när jag säger att det inte är en hund för alla är dels det uppenbara, det är en stor hund. Vikt för hanar minst 50 kg, för tikar 45 kg men de flesta individer är åtskilligt större än så. Min Gotteman, som främlingar brukar tycka är enorm, är en liten spädis på ungefär 55 kg.
De är lågt ansatta med kraftig bröstkorg och nacke och blir outgrundligt starka.
De är ofta buffliga och står nåt i vägen... ett bord eller så... så flyttar de helt enkelt på det.
Men framförallt, och det som jag tror många människor inte uppskattar (nej, jag pratar inte om dreglet nu) är att de är sina egna.
Min gosse är synnerligen ouppfostrad och egensinnig men det är lixom ingen ras som har något större will to please. Tvärtom, de vet bäst själva.
De är relativt lättlärda men lyder bara om de har lust och sällan särskilt kvickt.
De vill gärna göra tvärtom.
Ett ex jag berättat om förr är hur båda mina Ddb tjatat om att få gå ut, svansat efter mej, gått till dörren men när jag tar kopplet går de å lägger sej under trappan.
"Gå ut? Nu? Nej du, det skulle du tänkt på förr."
Och man måste lixom gilla den egenheten annars blir det jobbigt.
Jag har haft brukshundsraser innan och det ÄR som natt och dag. 

En egenhet de har som jag inte kan förklara men som jag hört många Ddb ägare vittna om är deras förmåga att se till att bli bortskämda.
Jag själv... och många andra... har varit vana hundägare och haft vissa "principer" som fullständigt trillar på ändan med en Dogue de Bordeaux.
De ligger i sängar. I soffor. Sitter i trädgårdsmöblerna. Kommer på inkallning om de vill. Skäms bort med diverse godsaker. Ser till att de blir behandlade som de är värda helt enkelt! Som bortskämda småbarn.
Ja, det låter kanske vansinnigt men vänta du bara...
Jag vet inte hur de gör. Bara ATT de gör det. 

De är lojala familjemedlemmar. Tåliga med barn.
De behöver bara måttligt med motion och hjärngympa. Det viktigaste för dom är att få hänga med dej. Varesej du ser på film, springer i skogen eller sitter å fikar.
Alla Dogue de Bordeauxer vaktar. Det behöver inte uppmuntras. Det finns där.
Men de är inte bjäbbiga och gapiga. De ger ett par rejäla skall för att tala om att de finns.
I olika grad kan de vara avvaktande till främlingar.
Det blir en del generaliseringar, men min uppfattning är att det är som med många andra raser, tikarna är något vassare/ skarpare i lynnet än gossarna. 

Hälsomässigt har de en del att önska. Tyvärr.
Det är leder, hudproblem, andningsproblem, cancer, hjärtproblem.
Det och deras levnadslängd är rasens enda minus och det enda som fått mej att fundera på att byta ras nästa gång.
Dogue de Bordeaux är en ras som mognar sent. Som inte är helt färdig i skallen förrän de är 4-5 år. De lever sällan längre än till 7-8 år och jag vill njuta av min hund längre än så. När de dör... att de faktiskt gör det... är ju så in i helvete smärtsamt att man varje gång tänker att det inte är värt det, men på nåt sätt så är det det ändå. Och då vore det ju tacknämligt om man fick ha kvar sin älskling ytterligare några år.  

Hur som helst, Gottfrid är Gudasänd. Jag är så tacksam. 

Puss/ Asta 

Foto: Dagens bild. Gottfrid fann visst en lerpöl. 

Bebissugen som fanken.

Jag har på senare tid känt ett otroligt bebissug... ja eller valpsug är det ju egentligen. Gottfrid skulle bli en otroligt fin storebror tror jag och jag skulle ha fantastisk hjälp av honom.
Och trots att Dogue de Bordeaux verkligen är MIN ras, jag kan inte tänka mej en hund som är vackrare eller som bättre matchar min personlighet så har jag det senaste flirtat rätt rejält med tanken på att komplettera min lilla familj med en Cane Corso.

Dogue de Bordeauxen har egentligen bara två nackdelar.
Det är en ganska sjuk ras. En av de sjukare faktiskt. Jag har till å med hört att det är den sjukaste. Och det är en ras som mognar sent, blir inte riktigt vuxen och färdig i kropp å knopp för än de är 4-5 år och sen lever de väldigt sällan längre än 7-8 år. Kort tid alltså att njuta av den vuxna och färdiga hunden.
Jag har haft relativ tur med mina Ddb. Märta hade en del tandproblem och fick livmoderinflammation i slutet av sitt liv.
Gottfrid besväras minst en gång varje sommar av hotspot (våteksem) som är både smärtsamt och omständligt, han har sitt diskbråck som (peppar peppar) har hållit sej lugnt ett år och han har lite svårt med andningen. Han är ju plattare över nosen än Märta var.
Jag tror inte han direkt lider av det men han har sämre kondition, snarkar högt och snörvlar en del.
Men på det stora hela, tur än så länge.
Märta dog en månad innan hon skulle fylla 8 år. Hon han aldrig bete sej som en gammal hund. Aldrig bli grå om nosen, stel i leder eller trött. Vi gick en långrunda och hon härjade runt å busade med Gottfrid dagen innan hon dog.
Gottfrid fyller sex år nästa gång (i maj) och därför vill jag förbereda mej inför när min gudasände inte längre finns.
Jag tänker valp inte nu i sommar men nästa.

Och lite har jag alltså funderat på Cane corso. Eller jag har funderat på olika raser men Cane Corso är nog den jag känner mest för.
Fast huva, det är lite läskigt med ny ras när den man har är så välbekant.
Det som talar för CC är att den är snygg. Här i Sverige kuperas inte öron och jag vill understryka att jag tycker det är bra, men visst sjutton är de snyggare kuperade.
Det är en friskare typ av mastiff som lever längre och som har färre hälsoproblem än Ddb.
De vaktar, de kan koppla av och de är oftast inte en hund som ska upp i knät på varenda människa.
Å andra sidan vill jag inte ha en för skarp hund. Jag bor ändå i ett villaområde och Noah kommer växa och ha kompisar hemma i framtiden som jag inte vill att hunden ska vakta mot.
De är lite sportigare än Ddb (mindre och nättare och inte så platta i nyllet) och jag tänker att nästa hund ska jag bannemej lära att följa med på joggingturer.
Det verkar vara stor skillnad mellan individer och man får väl helt enkelt försöka välja en hund från mjukare linjer. Tikarna är ofta vassare än hanarna (så är det med min ras med) och trots att jag längtar lite efter en tjej igen så kommer jag välja en hane om jag väljer CC då  jag inte tilltalas av tikarnas utseende på dem... det blir lite labrador över dem.


Jag ska ta mej tid att under den här tiden som är kvar tills det är dags att titta efter valp lära mej om rasen, prata med uppfödare och annat kunnigt folk och se om det är nåt för mej.
Eller om det ändå blir en liten Ddb lillebror/ lillasyster till Gottfrid...
De är ju så ljuvliga.

Nån mer som är valpsugen?


Puss/ Asta



Första mötet med Gottfrid (han i svart halsband.)

Min upplevelse av att leva med en Dogue de Bordeaux

På nätet och i rasbeskrivningar går att läsa att Dogue de Bordeaux är en av Frankrikes äldsta raser och finns omnämnd redan på 1300 talet.
De härstammar från molosserhundar och har genom historien använts inom jakt på högvilt, vakt och djurhetsning.
Det är massiva, lågställda och harmoniskt byggda.
Minivikt för tikar är 45 kg och för hanar 50 kg. Rasen skall ha underbett.
Idag används rasen främst som sällskapshundar men är även imponerande vakthundar.
Mer information om rasen finner du lätt vid en googlesökning.

 

Jag har nu snart levt med Dogue de Bordeauxer i tio år och vill ge min personliga å högst privata syn på hur de är i sin personlighet och att leva tillsammans med.
Alla Dogue de Bordeauxägare instämmer kanske inte, men jag tror att de flesta känner igen sej.

"Det är en speciell ras, de har något alldeles särskilt" säger många som är ägare men sedan är det svårare att specificera vad. Alla säger väl så om sin favoritras kan jag tro.
Min första uppfödare beskrev för mej vid vårt första möte att de har något mänskligt över sej och att när man väl förlorat sej i dess blick så är man fast. Hon är kanske den som bäst lyckats fånga det där "speciella."

Dogue de Bordeauxen är svinstark i sin fysik, mycket muskler kombinerat med att de är så lågsatta.
De är precis lika envisa. Vet bäst själv. Kan bäst själv.
Tex har båda mina hundar betett sej lika dant när de ska gå ut.
De kan tjata om den där promenaden, svansa kring mej när jag klär mej. Så tar jag fram kopplet... och då går de å lägger sej under trappan med uppsynen av "Va?! Gå ut?! Nu?! Nä, det vet jag inte..."
Men det är mentalt en mycket mjuk ras. En känslig själ som ska fostras varsamt.
Vill du kunna kuva din hund, äga den, ha kadaverlydnad... då är det inte rasen för dej.



Jag hade brukshundar innan jag träffade Märta.
Gick som tonåring lydnadskurser med min mosters rottweiler som vi hade delad vårdnad om.
Jag hade Bouvier och Risen.
Jag var fostrad i den "hårda skolan" där det talades mycket om dominans och auktoritet.
Jag fostrade mina hundar så. Jag vet andra DdB ägare som sagt samma sak.
Och sen kom Dogue de Bordeaux in i deras liv... och plötsligt blev de eftergivna och mjuka.
Hunden fick tigga, ligga i soffan, slicka sej i skrevet i sängen.
Många många krusas med maten.
För de har "nåt", något som bara kräver att få bli älskade å omhuldade.
De är makalösa på att driva igenom sin vilja och flörta till sej vad de vill ha.
Ingen av mina Bordeauxer har varit superlydiga. De har haft sina exter för sej.
Men de är fostrade med mjuk hand, ur mina händer kommer bara godis och kärlek.
Jag har bejakat dem vid rätt beteende och korrigerat med mitt eget kroppsspråk och röst vid felaktigt.



DdB är en extremt familjelojal hund. Ibland en enmanshund.
Jag trodde Märta var mammig... så fick jag Gottfrid.
Gottfrid älskar mamma... när jag är borta är han "ensam" och söker inte övriga familjens sällskap.
Han är alltid, alltid där jag är.
I sängen när jag sover, vid mina fötter nu när jag skriver, på toa när jag kissar.
Alltid.

"En DdB behöver aldrig läras att vakta" så sa min första hunduppfödare till mej.
"Jag säljer bara till människor med egen stake" sa hon oxå. För det ÄR onekligen en ras som attraherar människor som behöver en potensförstärkare.
Vakta kan de från att de är små. De skäller med dova imponerande skall.
Det går mycket väl att träna med rasen, de har en utmärkt nos.
De är inte dumma men de måste motiveras till att vilja utföra det du ber den att försöka och den gör det inte om å om å om igen som många brukshundar. Å de gör det inte alltid. Inte om den inte känner för det.
 

Blicken. Jag måste ju säga något om blicken.
Om deras ögon.
Hur de kan skifta från det mjukaste, varmaste vänligaste till kyla och ren "muckar-du-med-mej attityd."
Märta var den tålmodigaste storasyster när Gotte kom. Trots att hon stora delar var krasslig.
Han hängde med sina sylvassa små tänder i hennes öron, hals och svans.
Han retades och tetades ständigt och hon lät honom hållas.
Slickade honom ibland på magen för att få honom lugn.
Men jäklar i min låda om han satte en tass i köket när hon å jag låg på golvet och gosade.
En blick... en iskall blick... fick honom att frysa i steget.

En Bordeaux är en stor hund med ett ännu större hjärta.
De älskar de de sina, de charmar brallorna av de flesta och de sticker ut i alla sammanhang.
Jag tycker dessutom att de utom jämförelse är den vackraste hundrasen jag någonsin sett.
Är lite old fashion och föredrar (oftast) de rödmaskade framför de med svart mask då jag älskar hur färger på päls, ögon och nosspegel harmonierar med varann.

Den som säger att man inte kan köpa lycka för pengar har aldrig ägt en Dogue de Bordeaux.

Puss/ Asta

Nej, det går inte...

En tanke slog mej här i julhelgen.
Det finns säkert människor (okunnigare än jag) som lever ett helt hundliv utan en enda skada.
Två Dogue de Bordeauxer har genererat ett antal stukade fötter och handleder hos mej.
Uppskrapade knän, fall när jag fått långvarigt ont i ryggen å nacken.
I höstas jacken jag fick i pannan.
Dagliga blåmärken och lårkakor.
Ett helt hundliv utan skador?!

Jag började fundera. Kanske ÄR ändå Dogue de Bordeauxer för stora å starka för mej?
Kanske är jag lite för mjuk? Lite för inkonsekvent?
Jag tror inte på fysisk bestraffning alls, men jag minns Märtas blick när Gottfrid någongång tacklade för hård.
Benhård. Iskall. Å han frös ihop av den.
Den form av respekt visar han inte alls mej. Jag tror att han på många sätt är omedveten om sin styrka, tanklös i sin brötighet. Han plöjer fram. Han är råstark. Han leker med mej som om jag vore en hund i samma size som han själv.
Vad gillar jag för hundar?
Franska bulldogar. Bullterriers. Amstaff.
Leonberger. New foundland.
På senare tid har schäfer av olika anledningar dykt upp i mitt huvud.
Will to please.
Å jag tänkte igenom alla fördelar. All charm och skönhet de här hundarna har.
Och kom fram till att...



... Nej, det går inte.
Dogue de Bordeaux är min ras.
Man kan byta jobb, karlar och intressen men hur ska man kunna byta när man funnit den ultimata hundrasen?
Den vackraste av alla raser. Den charmigaste och mest personliga.
En hund som värdesätter sin ägare, som har en egen stolthet, som inbringar respekt och som jag kan känna mej trygg med.
En hund som gör att jag trots tät inbrottsfrekvens kan sova med altandörren öppen om sommaren eller röra mej var som helst i mörkret.
En hund som kan linda mej runt sin klo med sin envishet och karisma.
På gott och ont ÄR det min hundras.

Gottfrid är ännu ung och jag har haft en sagolik tur med honom.
Han är väldigt välartad utan särskilt mycket träning.
Kan gå lös och strunta i människor, komma på inkallning när vi möter andra hundar.
Accepterar i stort sätt alla, sätter sin mamma högst.
Men han har sina akilleshälar fortfarande.
Katter. Rådjur.
Han slår med tassen när han vill ha uppmärksamhet och gosa och då menar jag SLÅR.
Så det gör ont. Så det ibland blöder och i alla fall blir blått.
Det är svårt att bestraffa eller ens negligera. Han gör det ju för att va go. För att söka närhet.
Han hoppar sällan men NÄR han gör det så gör han det med tyngd. Så att det är svårt att hålla sej på benen.

Fördelarna överväger absolut nackdelarna. Jag har inget val.
Även nästa hund kommer att bli en Dogue de Bordeaux.
Tik eller hane? Vi får se...

Varför är din ras din?

Puss/ Asta

Kanske borde jag ha en annan ras?

Gottfrid är knappt 2,5 år.
Med Dogue de Bordeauxögon är det fortfarande tonåring.
Likt fina viner mognar de sent i livet så väl fysiskt som mentalt.

Gottfrid är en fantastisk hund!
Att skryta är ofint men jag har nog sällan eller aldrig sett en hund så mentalt balanserad som han är.
Han är trygg, orädd, stabil, övervinner obehag snabbt.
Han finner sej i de flesta situationer och är sällan överilad.
Han tar det mesta med ro den pojken.
I mina ögon är Dogue de Bordeaux den vackraste av alla raser.
Färger, muskler, rörelser i perfekt harmoni.
Maffig utan att vara klumpig.
Respektingivande utan att vara aggressiv.

Men!
Likväl undrar jag ibland om Dogue de Bordeaux verkligen är rasen för mej?
Trots att ingen annan ras attraherar mej alls på samma vis fysiskt eller psykiskt.
Ibland undrar jag om jag inte skulle ha något mer... will to please?
Eller åtminstone något... mindre?

Märta och Gottfrid var av samma ras.
De var båda råstarka.
Där upphör likheterna.
Dogue de Bordeaux är inte bara starka för att de är stora, det finns det många andra raser som är med.
De är råstarkasåinihelskottaöverjordiskt för att de är byggda med större delen av sina muskler kring nacke och bog, för att de är förhållandevis låga och nära marken i förhållande till sin vikt och för att de har sin enorma viljestyrka.
Märta drog omkull mej många gånger.
En gång slog jag i ryggen så att jag höll på att inte kunna ta mej hem.
En gång drog hon omkull mej så jag stukade foten.
Båda gångerna fick jag vara sjukskriven.
Oräkneliga gånger drog hon omkull mej inför andra och fick inte bara kroppen att värka utan oxå skammen.
Gottfrid har dragit omkull mej några gånger.
Denna gången, i fredags när jag slog i huvudet så illa, drog han inte omkull utan snarare fällde mej bakifrån eller sidledes.
Men slog mej som fan gjorde jag.
Å det kunde gått än värre.

Jag är en liten tant.
1,62 i strumplästen och dryga 60 kg tung.
Jag har väldigt lite muskler i förhållande till min hund.
"Det är inte i styrkan det sitter" protesterar nog en mängd hundvänner nu.
Nej, kanske inte. Kanske inte bara åtminstone.
Jag får väl ta på mej att jag kanske är en smula daltig med mina hundar.
Å en Dogue de Bordeaux är mästare på att linda daltiga hundägare runt lillklon, det har jag sett åtskilliga exempel på. Människor som likt jag själv haft brukshund innan som de hållit i betydligt stramare lina på alla sätt daltar bort sina små änglar.
Det är nåt med blicken.
Nåt som är svårt att sätta ord på.
Bortskämda blir väldigt många av denna ras.
De ska inte kuvas, inte hållas för stramt, inte fostras hårt.
De är mjuka och väldigt fria, självständiga själar i en stor kropp.

Gottfrid är som sagt en väldigt snäll tonåring.
Han går lös för det mesta. Han bryr sej inte om människor som passerar.
Han stannar vid hundmöten och låter sej kopplas.
Han börjar till och med bli helt okej vid de flesta hundmöten... om det inte är en hanhund som är provokativ.
Men!
Han kan inte motstå en rådjursrumpa. Eller en kanin.
Han kan inte motstå att slänga sej efter varenda jäkla katt... inklusive hushållets egna.
Lös som kopplad VRÄKER han sej mot allt han kan jaga.
Det är själva startögonblicket som är intressant för honom.
När han väl jagar ger han ofta upp efter hundra-tvåhundra meter trots att "bytesdjuret" fortfarande kan vara synligt.
Å han är SÅ STARK!

Kanske är det så att jag helt enkelt inte... passar till att ha denna mina drömmars ras?
Kanske är kombinationen av min fysiska litenhet och min brist på ständig konsekvens och massor av träning där jag åker i backen helt enkelt... för mycket?
Kanske kommer jag tillslut slå ihjäl mej?!

Vad tror ni?
Bostonterrier? :)

Puss/ Asta