Stora, rynkiga, röda

Året har börjat harmoniskt även om jag alltid är jag, tänkte att jag skulle utveckla det mer i ett inlägg i slutet av månaden.

I dag får ni en bild på min lilla polis. Så här står hon å råstirrar på andra människor vi möter i skogen. Det är enligt min norska flicka HÖJDEN av skumhet att de är utomhus när det börjar skymma. Om hon får så fortsätter hon att blänga på dem ända tills de är utom synhåll.
Att hon har koll på dem kan de knappast undgå.

Det är verkligen fantastiskt hur mycket personlighet som ryms i en liten hund. Efter att ha haft tre stycken av samma ras är det oxå otroligt att se hur olika de kan vara.
Och ändå finns det ju det som är gemensamt, bortom utseendet, det som gör att för mej skulle livet vara så otroligt mycket fattigare utan dessa stora, rynkiga, röda.
Jag kanske skulle överleva, men jag skulle knappast leva.
Bente står för så mycket livskvalitet för mej.
Hon är faktiskt en outbildad servicehund. Hon håller både mitt fysiska och psykiska mående i sin tass.
Det säger nåt om livet eller hur?
Hur dessa förhållandevis okomplicerade varelser kan ge oss det största om vi bara låter dem.


Visst är det sant som maken säger att hon kostar en väldig massa pengar varje månad.
Och folk har absolut en poäng i att man blir mer bunden. Det är inte ofta men en vecka eller två om året skulle jag kanske vilja åka bort, men ingen kan se efter henne (jag vet att jag är mer nojig med henne än de flesta med sina spädbarn.)
Och jag skulle absolut haft renare golv och fönster utan henne.
Hel soffa med förmodligen?
Mindre fläckiga kläder.
Men sammantaget så ger hon så ofantligt mycket mer än hon kostar.
Hon är ovärderlig för mej och min livskvalitet.
Jag skulle valt henne framför vilken man som helst. Alla dagar i veckan.
Hon är:
Humor
Kärlek
Sällskap
Trygghet
Och hon lär mej så himla mycket, det har alla mina stora, rynkiga, röda gjort.
Om både hundar och livet.

Puss/ Asta

Rekommenderar du Dogue de Bordeaux?

Foto: Första mötet med Gottfrid som är 4-5 veckor.  Man SER kärleken, eller hur?

 Jag har skrivit om hundrasen i mitt hjärta och om att leva med Dogue de Bordeaux vid ett flertal tillfällen här på bloggen. Men igår fick jag lite frågor om rasen på Instagram och eftersom jag ville ge ett utförligt svar så passar bloggen bättre som format.
Så här skriver Svenska kennelklubben om rasens mentalitet: Rasen är väldigt trogen sin familj. Kan vara reserverad mot främlingar. Den har ett väl utvecklat luktsinne och kan med fördel aktiveras med sökaktiviteter. Med rätt motivation lär den sig snabbt. Det finns vaktegenskaper i rasen, en del individer besitter mer - en del mindre.

Jag tycker inte att det säger så där jättemycket. Läser man på olika hundraser står det ofta något liknande.
Dogue de Bordeaux är verkligen rasen i mitt hjärta!
Jag har levt med dem sedan 2005 och i mina ögon finns det ingen ras som är vackrare, mer charmerande eller så komplett som denna.
Det finns många härliga hundraser, men i jämförelse blir allt annat kompromisser.
Den har fantastiska egenskaper och det är en lycka att ha "hittat hem" så, men det är inte en ras för alla. 
Med det menar jag inte att det är en "svår" ras att ha att göra med.
Min erfarenhet är att Dogue de Bordeaux är förarvek och mjuk.
Det är ingen hund som skall gormas på, absolut inte bestraffas fysiskt och de behöver vara nära "sin människa."
De älskar sin familj men väljer ut "sin människa", när jag hade tiken Märta trodde jag aldrig att jag skulle få en så mammig hund igen. Hon visade sej vara ingenting jämfört med Gottfrid. 

Det jag menar när jag säger att det inte är en hund för alla är dels det uppenbara, det är en stor hund. Vikt för hanar minst 50 kg, för tikar 45 kg men de flesta individer är åtskilligt större än så. Min Gotteman, som främlingar brukar tycka är enorm, är en liten spädis på ungefär 55 kg.
De är lågt ansatta med kraftig bröstkorg och nacke och blir outgrundligt starka.
De är ofta buffliga och står nåt i vägen... ett bord eller så... så flyttar de helt enkelt på det.
Men framförallt, och det som jag tror många människor inte uppskattar (nej, jag pratar inte om dreglet nu) är att de är sina egna.
Min gosse är synnerligen ouppfostrad och egensinnig men det är lixom ingen ras som har något större will to please. Tvärtom, de vet bäst själva.
De är relativt lättlärda men lyder bara om de har lust och sällan särskilt kvickt.
De vill gärna göra tvärtom.
Ett ex jag berättat om förr är hur båda mina Ddb tjatat om att få gå ut, svansat efter mej, gått till dörren men när jag tar kopplet går de å lägger sej under trappan.
"Gå ut? Nu? Nej du, det skulle du tänkt på förr."
Och man måste lixom gilla den egenheten annars blir det jobbigt.
Jag har haft brukshundsraser innan och det ÄR som natt och dag. 

En egenhet de har som jag inte kan förklara men som jag hört många Ddb ägare vittna om är deras förmåga att se till att bli bortskämda.
Jag själv... och många andra... har varit vana hundägare och haft vissa "principer" som fullständigt trillar på ändan med en Dogue de Bordeaux.
De ligger i sängar. I soffor. Sitter i trädgårdsmöblerna. Kommer på inkallning om de vill. Skäms bort med diverse godsaker. Ser till att de blir behandlade som de är värda helt enkelt! Som bortskämda småbarn.
Ja, det låter kanske vansinnigt men vänta du bara...
Jag vet inte hur de gör. Bara ATT de gör det. 

De är lojala familjemedlemmar. Tåliga med barn.
De behöver bara måttligt med motion och hjärngympa. Det viktigaste för dom är att få hänga med dej. Varesej du ser på film, springer i skogen eller sitter å fikar.
Alla Dogue de Bordeauxer vaktar. Det behöver inte uppmuntras. Det finns där.
Men de är inte bjäbbiga och gapiga. De ger ett par rejäla skall för att tala om att de finns.
I olika grad kan de vara avvaktande till främlingar.
Det blir en del generaliseringar, men min uppfattning är att det är som med många andra raser, tikarna är något vassare/ skarpare i lynnet än gossarna. 

Hälsomässigt har de en del att önska. Tyvärr.
Det är leder, hudproblem, andningsproblem, cancer, hjärtproblem.
Det och deras levnadslängd är rasens enda minus och det enda som fått mej att fundera på att byta ras nästa gång.
Dogue de Bordeaux är en ras som mognar sent. Som inte är helt färdig i skallen förrän de är 4-5 år. De lever sällan längre än till 7-8 år och jag vill njuta av min hund längre än så. När de dör... att de faktiskt gör det... är ju så in i helvete smärtsamt att man varje gång tänker att det inte är värt det, men på nåt sätt så är det det ändå. Och då vore det ju tacknämligt om man fick ha kvar sin älskling ytterligare några år.  

Hur som helst, Gottfrid är Gudasänd. Jag är så tacksam. 

Puss/ Asta 

Foto: Dagens bild. Gottfrid fann visst en lerpöl. 

Like a moviestar

 

Gottfrid väcker helt otroligt mycket uppmärksamhet vart man än går.
Kanske inte här i kvarteret där han är välbekant men på stan eller i nya sammanhang.
Ungefär hälften, ja lite drygt tycker att han är en väldigt vacker eller charmig hund.
Resten tycker han ser farlig ut. Att han är enormt stor. Enormt.
Och då är han ganska liten för sin ras.
Några gånger har folk haft fräckheten att påstå att han är tjock!
Det har hänt att han får applåder när vi går förbi uteserveringar.
Väldigt ofta vill folk hälsa på honom och prata en stund, fråga en massa om rasen.
Det är väldigt roligt tycker jag och jag berättar mer än gärna, om rasen, om Gotte som individ och hur det gick till när jag handlöst föll för rasen.

Men idag förstår ni...
Idag var vi ute och gick kvällsrunda och gick förbi två husbilar så sitter fyra medelålders människor utanför, två par, och de ropade till mej:
"Är det en sån där Doggo bordoo?"
Gottfrid och jag stannade. Och där blev vi kvar. Säkert en halvtimma och då var det jag som sa : "Nu måste vi vidare."
Dom var schäferfolk. Brukshundsmänniskor. Som på bilder suktat över Dogue de Bordeaux och tyckte det kunde räcka med den ihärdiga träningen och tävlandet.
De ville veta allt om hur rasen var och jag berättade.
Både fakta och små anekdoter.
De tog foton, kröp runt på marken å fotade från olika vinklar.
Ojade sej över hur vacker han är (med alla sina sår på huvudet) och hur underbar han verkar.

Och Gottfrid.
Normalt är han varken bu eller bä när främlingar kommer fram.
Han accepterar det tålmodigt men ser inte ut att finna nån större glädje i det.
Nu! Just like a moviestar...
Han kråmade sej, tryckte sin kind mot deras, la sej på rygg.
Det var som om han förstod deras genuina beundran och han gottade sej i den.
Solade sej i glansen. Skulle nog gärna suttit kvar där ännu.
Och jag... tja, stolt så klart men även road och nästan lite rörd över att se samma kärlek tändas i blicken som det gjorde på mej den där gången för nu rätt länge sen.

Puss/ Asta