Rekommenderar du Dogue de Bordeaux?

Foto: Första mötet med Gottfrid som är 4-5 veckor.  Man SER kärleken, eller hur?

 Jag har skrivit om hundrasen i mitt hjärta och om att leva med Dogue de Bordeaux vid ett flertal tillfällen här på bloggen. Men igår fick jag lite frågor om rasen på Instagram och eftersom jag ville ge ett utförligt svar så passar bloggen bättre som format.
Så här skriver Svenska kennelklubben om rasens mentalitet: Rasen är väldigt trogen sin familj. Kan vara reserverad mot främlingar. Den har ett väl utvecklat luktsinne och kan med fördel aktiveras med sökaktiviteter. Med rätt motivation lär den sig snabbt. Det finns vaktegenskaper i rasen, en del individer besitter mer - en del mindre.

Jag tycker inte att det säger så där jättemycket. Läser man på olika hundraser står det ofta något liknande.
Dogue de Bordeaux är verkligen rasen i mitt hjärta!
Jag har levt med dem sedan 2005 och i mina ögon finns det ingen ras som är vackrare, mer charmerande eller så komplett som denna.
Det finns många härliga hundraser, men i jämförelse blir allt annat kompromisser.
Den har fantastiska egenskaper och det är en lycka att ha "hittat hem" så, men det är inte en ras för alla. 
Med det menar jag inte att det är en "svår" ras att ha att göra med.
Min erfarenhet är att Dogue de Bordeaux är förarvek och mjuk.
Det är ingen hund som skall gormas på, absolut inte bestraffas fysiskt och de behöver vara nära "sin människa."
De älskar sin familj men väljer ut "sin människa", när jag hade tiken Märta trodde jag aldrig att jag skulle få en så mammig hund igen. Hon visade sej vara ingenting jämfört med Gottfrid. 

Det jag menar när jag säger att det inte är en hund för alla är dels det uppenbara, det är en stor hund. Vikt för hanar minst 50 kg, för tikar 45 kg men de flesta individer är åtskilligt större än så. Min Gotteman, som främlingar brukar tycka är enorm, är en liten spädis på ungefär 55 kg.
De är lågt ansatta med kraftig bröstkorg och nacke och blir outgrundligt starka.
De är ofta buffliga och står nåt i vägen... ett bord eller så... så flyttar de helt enkelt på det.
Men framförallt, och det som jag tror många människor inte uppskattar (nej, jag pratar inte om dreglet nu) är att de är sina egna.
Min gosse är synnerligen ouppfostrad och egensinnig men det är lixom ingen ras som har något större will to please. Tvärtom, de vet bäst själva.
De är relativt lättlärda men lyder bara om de har lust och sällan särskilt kvickt.
De vill gärna göra tvärtom.
Ett ex jag berättat om förr är hur båda mina Ddb tjatat om att få gå ut, svansat efter mej, gått till dörren men när jag tar kopplet går de å lägger sej under trappan.
"Gå ut? Nu? Nej du, det skulle du tänkt på förr."
Och man måste lixom gilla den egenheten annars blir det jobbigt.
Jag har haft brukshundsraser innan och det ÄR som natt och dag. 

En egenhet de har som jag inte kan förklara men som jag hört många Ddb ägare vittna om är deras förmåga att se till att bli bortskämda.
Jag själv... och många andra... har varit vana hundägare och haft vissa "principer" som fullständigt trillar på ändan med en Dogue de Bordeaux.
De ligger i sängar. I soffor. Sitter i trädgårdsmöblerna. Kommer på inkallning om de vill. Skäms bort med diverse godsaker. Ser till att de blir behandlade som de är värda helt enkelt! Som bortskämda småbarn.
Ja, det låter kanske vansinnigt men vänta du bara...
Jag vet inte hur de gör. Bara ATT de gör det. 

De är lojala familjemedlemmar. Tåliga med barn.
De behöver bara måttligt med motion och hjärngympa. Det viktigaste för dom är att få hänga med dej. Varesej du ser på film, springer i skogen eller sitter å fikar.
Alla Dogue de Bordeauxer vaktar. Det behöver inte uppmuntras. Det finns där.
Men de är inte bjäbbiga och gapiga. De ger ett par rejäla skall för att tala om att de finns.
I olika grad kan de vara avvaktande till främlingar.
Det blir en del generaliseringar, men min uppfattning är att det är som med många andra raser, tikarna är något vassare/ skarpare i lynnet än gossarna. 

Hälsomässigt har de en del att önska. Tyvärr.
Det är leder, hudproblem, andningsproblem, cancer, hjärtproblem.
Det och deras levnadslängd är rasens enda minus och det enda som fått mej att fundera på att byta ras nästa gång.
Dogue de Bordeaux är en ras som mognar sent. Som inte är helt färdig i skallen förrän de är 4-5 år. De lever sällan längre än till 7-8 år och jag vill njuta av min hund längre än så. När de dör... att de faktiskt gör det... är ju så in i helvete smärtsamt att man varje gång tänker att det inte är värt det, men på nåt sätt så är det det ändå. Och då vore det ju tacknämligt om man fick ha kvar sin älskling ytterligare några år.  

Hur som helst, Gottfrid är Gudasänd. Jag är så tacksam. 

Puss/ Asta 

Foto: Dagens bild. Gottfrid fann visst en lerpöl.