Kanske vad som kan kallas tung kultur

Jag har precis sett filmatiseringen av Jonas Gardells "En komikers uppväxt" med Johan Rheborg i huvudrollen.

Story: Tolvårige Juha Lindström är klassens clown i förorten Sävbyholm på 70-talet. Att vara rolig är det enda sättet för honom att bli bekräftad på och han gör allt han kan för att passa in i den sociala hackordning som råder i skolan. Genom Juha får vi lära känna hans mamma Ritva, pappa Bengt, lillasyster Marianne och klasskamraterna förstås: bästa vännen Jenny, som Juha skäms för, den mobbade hackkycklingen Thomas som har en galen tysk mamma, och de elaka Lennart och Stefan.
Den vuxna Juha är framgångsrik underhållare och drar fulla hus med sina föreställningar.
Handlingen växlar mellan då och nutid.

Jag har läst boken. För länge sen.
Filmen är mörkare än vad jag minns. Det är några halvkvävda skratt i filmens första del, främst kring de vuxna och deras totala oförmåga men svärtan tar successivt överhanden över berättelsen.
När filmtexten rullar gråter både jag och de två döttrar jag har med mej.
Men det är mer än så, mer än en sorglig historia (för sådana har man ju sett en del), det är ångest.
Jag och min ena dotter står kvar på parkeringen en halvtimme medan jag gråter och hyperventilerar. Jag kan inte minnas att en film fått mej att må så.
Men jag är den som känner mest ångest i vårt sällskap.
Om jag skulle skriva en delvis sann berättelse om min skoltid och de hierarkier som rådde då skulle det kunnat vara denna.
Jag ÄR Juha. Ja bortsett från att han var kille och jag tjej, bortsett från att han blev mer framgångsrik än mej. Jag var Juha, balanserande på den där sköra eggen av att själv bli den som var mest utsatt och som gjorde "uppoffringar."
Som var elak mot henne som var min vän när vi var själva. Som mobbade för att klara mej undan större fiskar. Som andra kanske minns från sin skoltid med känsla av svek.
Berättelsen är så svart och den blir än mörkare av igenkänningen.
Jag kan inte förlåta mej själv.

Det värsta är att inte mycket har förändrats. Jag tror verkligen inte det.
Kanske är föräldrar och lärare generellt mer medvetna men jag tror fortfarande de där fruktansvärda hackkyckleordningarna råder än idag. Eller jag vet att det är så, att massor av barn går till skolan varje dag med en klump i magen.
60 000 barn mobbas dagligen i skolan. Än fler är... som jag och Juha var... på marginalen. Försöker desperat att smälta in... flyta ut... tillräckligt.
Och den tanken ger mej en klump i magen när jag tänker på mina barnbarn som är eller snart ska ut i den världen.

Jag vet inte om jag kan rekommendera "En komikers uppväxt."
Jo, den är bra. Den är trovärdig. Det är massor av igenkänning för oss som var barn på -70 talet. Men den är oxå tung. Förbered dej på det.

Puss/ Asta

Små glada förstaklassare

Det har varit mycket bilder på små förstaklassare i flödet i veckan.
Skolorna har dragit igång och där står dom och låter sej glatt fotas alla dessa små nybakade skolbarn. Med glugg mellan tänderna, ryggsäcken på och breda leenden.
Snart ska de börja i skolan. Få en egen "fröken", nya klasskamrater, i nya lokaler. Snart ska de lära sej läsa å räkna. Lära sej om djur och främmande länder. Spela fotboll och hoppa över hinder.
Snart ska de lära sej sitta still, koncentrera sej, ta hem lappar ordentligt till sina föräldrar.
De får egna böcker. Pennor och sudd.
Hela världen väntar.

Jag ser på barnen och jag önskar så, önskar av hela mitt hjärta, att de ska få en fin skolgång. Framförallt önskar jag det åt mina egna barnbarn som går i skolan och åt de som snart ska börja.
Men för alla blir det inte så... fint. Över 50 000 barn mobbas i svenska skolor varje dag. Alla kan bli utsatta, det är inte så enkelt att det är de med en särskild kroppsform, ett ovanligt namn eller ett visst utseende som blir utsatta.
Det kan hända alla barn (och vuxna med för den delen.)
Det kan räcka med något så litet som att man kommer fel in i gruppen de första dagarna.

När jag var liten var jag inte direkt mobbad men jag befann mej någonstans på marginalen. I yttersta utkanten på popularitetsskalan.
Jag var knubbig, inte särskilt söt, blyg och med dålig självkänsla.
Och så var jag harig av mej (redan då.)
Någonstans i 4:an kom jag på knepet att bli liiite mer accepterad.
Att vinna de "tuffa" och kaxiga killarnas gunst.
Jag blev en mobbare själv.
Det var framförallt tre tjejer i min klass som jag var elak mot. Två av dessa tjejerna hade det svårt hemma, en av dessa tjejer hade en sjukdom som gav henne ett avvikande utseende. Alla tre stod lägre i rang än mej och blev utsatta måltavlor.
Och jag var så jäkla elak!
Det var en del handgripligheter men mest mer subtila grejer.
Hot.
Hån.
Att kasta upp skorna på skoltaket när det var vinter.
Att blöta ner deras kläder när de var inne och hade gympa.
Att avslöja sådant de skämdes över och försökte dölja.
Och så öknamnen förstås.
Jag blev bättre å bättre på att vara elak ju mer jag övade mej. Jag hade mina allierade och jag fick applåder, ryggdunk och jubel av pojkarna.
Det var så det var.

Jag har skämts något oerhört för det där som vuxen.
Varje gång jag läser om mobbning så skäms jag.
Varje gång jag läser står det saker som "Den som mobbar som barn har ofta kvar en likartad personlighet som vuxen."
Bristande empati.
Jag vet inte. Ibland funderar jag ju på om jag har det.
Bristande empati.
Men jag ser på mej själv som en empatisk person idag.
Förlåt om jag provocerar någon, men jag var nog en empatisk och känslig unge oxå.
Slumpen och den egna utsattheten är INTE ursäkter men kanske förklaringar.
Förklaringar viktiga att förstå för att det inte ska hända 50 000 ungar om dagen.

Två av de här flickorna jag mobbade har jag bett om ursäkt som vuxen.
En förlät rakt av och sa att hon blev glad över mina ord.
En visste inte om hon kunde förlåta. Jag fick aldrig nån förlåtelse där.
Den sista flickan dog ung, det var hon med sjukdomen och märkliga hemförhållanden.
Det gör ont att prata om.
Om någon skulle mobba nåt av mina barnbarn som jag älskar mest på jorden skulle jag kräva förändring av skolan. Om inte det hjälpte skulle jag hota skiten ur de små glinen.
Jag tror att det skulle fått mej att sluta när jag var barn. Som sagt, jag var harig redan då.

Puss/ Asta

En mobbares bekännelse

Lady Damer skriver ett inlägg om att mobbande barn/ ungdomar sällan är "onda" men det är framför allt i kommenterarfältet mina tankar och min inspiration till detta inlägget blir till.
Först vill jag säga att jag har full förståelse för att människor som blivit utsatta för mobbning, kanske under stor del av sin uppväxt, självklart har ärr efter det å att alla kanske varken vill eller kan sätta sej in i andra sidan. I en mobbares perspektiv. Vi bär alla våra ryggsäckar.
Tonen i kommentarerna hos Lady Damer kring detta är hård o oförsonlig på sina håll, oviljan att förstå etsad i sten då det kanske vore det samma som att förlåta eller acceptera. Mobbare beskrivs som onda, empatilösa, förkastliga.

Jag var ett väldigt försiktigt och blygt barn.
Min uppväxt var kanske inte värre än många andras men jag hade dåligt med virke till att bli en unge som kände att hon dög och att hon var värd någonting.
Jag var rädd för att slå mej, rädd för att smutsa ner mej för då blev mamma arg.
Jag var rädd för att inte duga, inte passa in, inte kunna... allt det där som de andra barnen kunde.
Första skoldagen höll jag mej tätt intill min mycket mer kavata bästis.
Hon som inte var rädd för någonting. Hon som gav killarna en smocka om de retades.
Men självklart socialiserade hon med de andra flickorna redan den där första dagen. Ville sitta brevid "Camilla" istället för mej.
Jag fick sitta själv med hjärtat dunkande innanför tröjan.
På vår första lektion fick vi alla rita en polisbild.
"Ni som kan får gärna skriva Polis på sidan av bilen" sa fröken.
Jag kunde inte.
Det kändes som att alla andra kunde.

Under de där första åren var jag den där blyga, tysta flickan.
Hon som med nöd å näppe höll sej inom en kompisgrupp som var lite på nåder men som alltid hade sin bästis där i bakgrunden.
Jag fick mina hårdhänta knuffar av pojkarna, men det fick alla tjejerna utan min bästis.
Jag valdes alltid sist på gympan när vi skulle ha lagsport. Jag blev sällan inbjuden på kalas.
När det skulle lekas "sanning och konka" vred killarna sej av äckel och skadeglädje när de var tvungen att ta i mej på nåt sätt. 

I 4:an slogs vi ihop med en annan, lite mer stökig klass.
Vi fick en ung å osäker fröken som mest grät och utanförskapet odlades i bristen på ledarskap.
Under hela mellanstadiet var det en 3-4 flickor i klassen som föll utanför och som fick utstå allt värre tråkningar.
Det var en flicka som jag lekte med ibland, som liksom jag kom från ett trasigt hem, värre än mitt.
Det var en annan flicka som var liten å späd och väldigt blyg.
Å så fanns där "Erika." Hon hade någon form av hormonell sjukdom vilket gjorde att hon var väldigt liten till växten och att hennes drag för alltid förblev en liten flickas. Hon såg ut som 4-5 år när hon var 11-12.
Det blev inte bättre av att hennes mamma var underlig och dessutom skjussade henne i barnsits på cykeln till skolan.

Vi... jag å några ungar till... som egentligen bara var rädda o osäkra.
Som själva grät oss till sömns om natten med rädslor och tillkortakommanden om natten.
Som själva blev knuffade av de coolare barnen och kallade för öknamn.
Mitt var "Läppen" för att jag hade "negerläpp" och var så "jävla ful."
Vi...vi fann ett visst mått av respekt och beundran av att vara taskiga mot dessa flickor som stod ännu lägre i rang.
Jag ska inte försköna det.
Vi var elaka av bara fan. Slogs. Drog i hår. Slängde upp deras stövlar på skoltaket mitt i vintern så de fick gå barfota i snön.
Vi tog på oss "uppdraget" att gå hem till "Erika" med läxor när hon var hemma o sjuk.
Erikas mamma sa " Titta Erika, vilka snälla vänner du har som kommer med dina skolböcker, nu bjuder vi dem på fika"Å medans mamman fixade med det i köket passade vi på... att skrämmas och komma med gliringar.

Visst förstod jag att det var fel. Att jag gjorde dem illa...
Men jag kunde inte sluta. Jag minns inte hur jag tänkte eller försvarde det för mej själv men jag minns att jag äntligen VAR någon. Någon som de här tjejerna var rädda för, någon som de tuffa killarna fått lite respekt för.
Den som inte kan vara bäst kan alltid vara bäst på att vara sämst, den som inte är älskad kan alltid vara fruktad... det ligger väldigt mycket i det.

På högstadiet växtejag rätt snabbt ifrån sånt här.
Jag hade hunnit få en tung ryggsäck mina klasskompisar inte hade genom att ha varit tvångsplacerad på ett ungdomshem under 4 månader och blivit en annan. Fick inte längre nån kick av att slå på dem under mej i hierarkin. Jag hade skaffat mej en annan pondus. Brydde mej inte så mkt om de "populära."
Men jag konfronterades senare i livet med dem jag mobbat...
Den lilla försiktiga flickan träffade jag på en klassträff 5-6 år efter 9:an och fick tillfälle att öga mot öga be om ursäkt.
Hon jag till och från var lite vän med sökte jag upp numret till och ringde. Hon visste inte om hon kunde förlåta, hon konfronterade mej med en hel del ilska men uppskattade ändå att jag ringt.
"Erika" som jag gick hårdast åt mötte jag på spårvagnen när jag var gravid med nån av de första barnen.
Detvar en bisarr syn. Hon hade fortfarande en 5 årings ansikte men var punkare och väldigt hårt sminkad.
Hon flög på mej på spårvagnen. Slog mej i ansiktet och rev mej. Drog mej i håret. Skrek som ett skadat djur. Ritade med tuschpenna på väggen där hon skrev att hon "Hatade Asta" osv till hon blev avslängd.
Det berörde mej väldigt djupt.
Några år senare fick jag reda på att hon var död och hade tagit livet av sej!
Denna flicka HADE det svårt på många sätt, men självklart kan min mobbning av henne under dessa år ha satt spår somledde henne dit.
Hur lever man med det?!
Hur förlåter man sej själv?
Jag har helt enkelt gjort det för att jag... JAG... jag begär inte att någon annan förstår, för att jag kan förstå å känna sorg även med den lilla rädda tjej som jag var.
Hon som fick för lite kärlek å bekräftelse. Hon som var så rädd hela tiden.
Hon är inte heller jag.

Var jag ett ont å oempatiskt barn?
Nej, jag kan inte känna det. Självklart tyckte mina "offer" det.
Men tillbaka igen, vi bär alla våra ryggsäckar.
Har alla våra förmågor, våra brister.
Som liten var jag rädd jämt, som ung självdestruktiv.
Det som jag utsatte dessa tjejer för var ingenting jämfört med vad jag utsatte mej själv för.
Jag hade empati. Ömmade för djur. Tog hand om min bror när jag var väldigt ung.
Det där med vem som är offer och vem som är förövare är inte alltid helt enkelt att se.
Mobbande barn behöver, precis som deras offer, hjälp med att få synas å växa.
Någon måste fråga även dem "Hur MÅR du egentligen?!"Jag kan inte komma ihåg att någon vuxen...lärare el föräldrar... pratade med någon av oss.
Att någon såg oss eller vad som pågick.
Genom att "rehabilitera" arga, sårade människor, varesej vi talar om barn eller vuxna, blir resten lite tryggare och samhället bättre.

Tack alla ni som orkat ända hit.

Puss/ Asta