Små glada förstaklassare

Det har varit mycket bilder på små förstaklassare i flödet i veckan.
Skolorna har dragit igång och där står dom och låter sej glatt fotas alla dessa små nybakade skolbarn. Med glugg mellan tänderna, ryggsäcken på och breda leenden.
Snart ska de börja i skolan. Få en egen "fröken", nya klasskamrater, i nya lokaler. Snart ska de lära sej läsa å räkna. Lära sej om djur och främmande länder. Spela fotboll och hoppa över hinder.
Snart ska de lära sej sitta still, koncentrera sej, ta hem lappar ordentligt till sina föräldrar.
De får egna böcker. Pennor och sudd.
Hela världen väntar.

Jag ser på barnen och jag önskar så, önskar av hela mitt hjärta, att de ska få en fin skolgång. Framförallt önskar jag det åt mina egna barnbarn som går i skolan och åt de som snart ska börja.
Men för alla blir det inte så... fint. Över 50 000 barn mobbas i svenska skolor varje dag. Alla kan bli utsatta, det är inte så enkelt att det är de med en särskild kroppsform, ett ovanligt namn eller ett visst utseende som blir utsatta.
Det kan hända alla barn (och vuxna med för den delen.)
Det kan räcka med något så litet som att man kommer fel in i gruppen de första dagarna.

När jag var liten var jag inte direkt mobbad men jag befann mej någonstans på marginalen. I yttersta utkanten på popularitetsskalan.
Jag var knubbig, inte särskilt söt, blyg och med dålig självkänsla.
Och så var jag harig av mej (redan då.)
Någonstans i 4:an kom jag på knepet att bli liiite mer accepterad.
Att vinna de "tuffa" och kaxiga killarnas gunst.
Jag blev en mobbare själv.
Det var framförallt tre tjejer i min klass som jag var elak mot. Två av dessa tjejerna hade det svårt hemma, en av dessa tjejer hade en sjukdom som gav henne ett avvikande utseende. Alla tre stod lägre i rang än mej och blev utsatta måltavlor.
Och jag var så jäkla elak!
Det var en del handgripligheter men mest mer subtila grejer.
Hot.
Hån.
Att kasta upp skorna på skoltaket när det var vinter.
Att blöta ner deras kläder när de var inne och hade gympa.
Att avslöja sådant de skämdes över och försökte dölja.
Och så öknamnen förstås.
Jag blev bättre å bättre på att vara elak ju mer jag övade mej. Jag hade mina allierade och jag fick applåder, ryggdunk och jubel av pojkarna.
Det var så det var.

Jag har skämts något oerhört för det där som vuxen.
Varje gång jag läser om mobbning så skäms jag.
Varje gång jag läser står det saker som "Den som mobbar som barn har ofta kvar en likartad personlighet som vuxen."
Bristande empati.
Jag vet inte. Ibland funderar jag ju på om jag har det.
Bristande empati.
Men jag ser på mej själv som en empatisk person idag.
Förlåt om jag provocerar någon, men jag var nog en empatisk och känslig unge oxå.
Slumpen och den egna utsattheten är INTE ursäkter men kanske förklaringar.
Förklaringar viktiga att förstå för att det inte ska hända 50 000 ungar om dagen.

Två av de här flickorna jag mobbade har jag bett om ursäkt som vuxen.
En förlät rakt av och sa att hon blev glad över mina ord.
En visste inte om hon kunde förlåta. Jag fick aldrig nån förlåtelse där.
Den sista flickan dog ung, det var hon med sjukdomen och märkliga hemförhållanden.
Det gör ont att prata om.
Om någon skulle mobba nåt av mina barnbarn som jag älskar mest på jorden skulle jag kräva förändring av skolan. Om inte det hjälpte skulle jag hota skiten ur de små glinen.
Jag tror att det skulle fått mej att sluta när jag var barn. Som sagt, jag var harig redan då.

Puss/ Asta