Mata troll

 

LÄS inlägget nedan först "Skulle du kunna gifta dej med en muslim?"
I det fick jag följande kommentarer... 

Anonym: Jag trodde faktiskt att du tveklöst skulle svara JA, om du älskade honom. Du som är sådan förespråkare av alla människors lika värde och som gillar mångkulturen! Just nu föll din gloria. Du är precis som många andra, säger dej vara emot rasism men när det kommer till kritan så vill du varken gifta dej med en muslim eller bosätta dej i ett invandrartätt bostadsområde. Andra kan dela sitt liv med dom men inte du!!

Och mer från samma (?) Anonym:  Mångkultur är bra. Men själv väljer jag att bo i ett helsvenskt villakvarter. 

Hej Anonym!
Det går inte så bra för dej när du tänker va?
Att vara humanist/ ickerasist innebär inte att man vill gifta sej med vem som helst när som helst. Är man bara något mer än läskunnig så tror jag det framgår av min text.

Ja jag skulle kunna gifta mej med en muslim... om vi passade ihop.
Nej jag skulle inte kunna gifta mej med en muslim... om han envisades med att bo i ett tält i norra Afghanistan å röka opium.
Ja, jag skulle kunna gifta mej med en kristen... om vi passade ihop.
Nej jag skulle inte kunna gifta mej med en kristen... om han envisades med att sätta på småkillar och rabbla bibelcitat så fort jag gick utanför dörren.
Jag vet inte hur jag skall kunna göra det tydligare för dej att kärlek och respekt handlar om vem människan är och inte om vilken tro han har.
Det är ni rasister som delar upp människor utefter etnicitet och religion, jag gör andra urval utefter vem jag vill umgås med, gifta mej med, ligga med.
Å jag skiter fullkomligt i hur du ser på min gloria.

Varför jag bor som jag gör?
Tja, för att jag kan. För att jag trivs på landet. Jag vill inte bo i stan.
Jag HAR däremot bott i förorten hela min barndom och mina första vuxenår och det gick alldeles utmärkt.
Skulle jag flytta vilja bo i Göteborg igen hade jag mycket troligt flyttat tillbaka just till de kvarteren.
Anledningen till att jag föredrar landet har inte särskilt mycket med vilken etnicitet mina grannar har. De är förövrigt inte bara svenskar. Även när det kommer till grannar uppskattar/ uppskattar jag dem inte till följd av deras egenskaper.

Sen är det väl tragiskt att Sverige är så segregerat.
Det har ingenting med rasism att göra.
Både svenskar och invandrare skulle må bättre av att beblanda sej mer med varann, umgås och byta erfarenheter.

Nu har jag matat trollen färdigt.
Bon apetit!

/ Asta

"Du orkar ju skriva om SD och gå på middagar."

 

Det kom en oerhört intressant kommentar. Anonymt förstås.

"Man får skilja mellan utbrändhet och att vara utröttad/utmattad. En person med utmattningssyndrom saknar energi och ork till allt. Hen ligger i sängen och stirrar i taket och orkar inte ta sig för något. Vissa som läser din blogg kanske blir provocerade av att du ändå har såpass mycket energi, att spotta ut inlägg på bloggen om SD tex. Att du går på middagar, ordnar middagar, går på hundkurs etc.
Vi är många som är helt utmattade efter ett arbetspass, man trillar ner i soffan och orkar knappt utfodra barnen med lite snabbmat. Utbrändhet har blivit en populär diagnos på senare tid, vissa läkare ställer den allför enkelt."

I dessa enkla rader finns mycket värt att fundera kring.
Jag väljer här att bortse från att författaren till kommentaren har en fördomsfull och dålig insikt i hälsa/ ohälsa. Precis som alla andra sjukdomar... ska vi ta förkylning/ cancer/ bipolär sjukdom/ njursvikt/ kärlkramp som exempel så finns det så klart olika grader av eländet. Olika spann mellan hälsa och ohälsa. Mellan vad den sjuka förmår och inte förmår.
Jag har sett utbrända människor som är paket. Som knappt orkar bära sin egen vikt och sitta upprätta. Det stora flertalet påminner nog dock mer om mej.
Min läkare är väldigt erfaren och kunnig på min problematik.
Han har pedagogiskt förklarat för mej vad som händer med hormoner och signalsubstanser när man går med långvarig stress. Varför jag mår som jag mår.
Och hur man på bästa sättet kommer till rätta med det.
Jag hyser stort förtroende för honom och förlitar mej helt på hans profession.


Så! Det intressantaste med kommentaren är hens värdering i vad det innebär att vara sjuk. Jag tror nämligen inte alls att hen är ensam om detta. Alls.
Jag tror det är en ganska spridd syn på i synnerhet psykiska/ psykosociala diagnoser.
Är man sjuk så är man sjuk.
Då ligger man nedbäddad alternativt sitter i soffan och stirrar apatiskt framför sej.
Man gör absolut ingenting roligt eller lustfyllt.
Parmiddagar och långa hundpromenader. DET orkar inte de som är sjuka på riktigt med.
Hen är ju oxå trött! Men får fan jobba ändå.


Så här är det.
Djur,frisk luft och långa promenader är hälsoskapande faktorer.
Evidensbaserad forskning säger detta.
Social gemenskap, vänner och god mat är det också.
Jag gör saker som jag vet att jag mår bra av.
Jag driver ibland på mej själv in i sociala sammanhang och annat för att träna upp min ork.
Jag sätter upp mål som jag genomför och som sedan kräver vila.
Jag tar en aktiv del i min rehabilitering.
Alla orkar inte det. Att jag gör och kan det beror på många faktorer.
Jag är analytisk. Envis. Jag reagerade på min utmattning i tid. Jag har en skicklig läkare. En omtänksam och förstående chef. En hög vilja att komma tillbaka. En inställning i att inte ömka mej själv (eller nån annan). Jag har goda vänner. Jag har ett roligt yrke.

Jag är stolt över Sverige. Även om borgarna gjort vad de kan för att nedmontera våra skyddsnät. "Åt var och en efter behov, av var och en efter förmåga."
Här betalar vi vår skatt. När vi är sjuka eller arbetslösa så löser vår försäkring ut.
Jag blir inte rik. Jag förlorar massor av pengar på att "lalla runt hemma", men jag klarar mej.

Puss/ Asta