En fråga om osäkra hundar

Jag fick en kommentar som tyvärr hamnat bland skräpposten (ingen aning varför det gör det ibland?) "Jag har köpt en blandrashund som är 11 månader, hon är väldigt rädd för allting och det har inte blivit bättre på de månaderna jag har haft henne. Vad har du för tips? Hälsningar Sofia"

Hej Sofia.
Jag skulle gärna vilja veta mer. Vad är din hund för raser? Hur har hon haft det innan, vet du nåt om det? Och vad har du gjort hittills för att minska hennes rädslor?

Generellt så tänker jag så här kring osäkra hundar...

Knyt an ordentligt till hunden så att hunden känner att du är trygg och går att lita på. Jag använder mej av mycket fysisk närhet, har henne i knät, sover tillsammans med henne.
Att göra roliga saker tillsammans. Upptäcka nya platser i naturen. Leka tillsammans. Och alltid agera lugnt och handfast.

En osäker hund behöver självförtroende. Den behöver lyckas.
Utsätt den inte för för stora prövningar i början utan låt den känna att den hanterade situationen. Vågade gå fram till en staty eller vad det nu kan vara.
Om hunden går ifrån en situation och inte har lyckats utan behåller sin rädsla så förstärker det snarare hundens osäkerhet.
Ex så har jag tänkt åka in till stan med Bente i veckan. Men jag tänker att jag behöver ju inte gå på huvudgatan i värsta shoppinghetsen utan kanske på morgonen innan affärerna öppnar alternativt i de mer perifera delarna av stan.

Ta ansvar för vad hunden skall utsättas för.
Här lärde jag mej massor av Märta. Med henne krävde jag att hon skulle uppföra sej om hon hälsade men jag lät henne välja. Vill en hund inte hälsa eller bli klappad av en främling (eller möta en hund) så ska den slippa och du som ägare får sätta gränser och stå upp för din hund. Detta är ju självklart när vi talar om barn men det är lika självklart med en hund. Så säg nej om någon vill klappa och hunden inte själv tar initiativ.

Ge space.
Om hunden är osäker vid hundmöten. Eller människomöten. Eller vid vad som helst egentligen så börja träningen på ett avstånd  hunden klarar av att hantera.
I början krävs kanske 50 meter. Efter träning bara 1 meter. Det viktiga är att hunden får lyckas.
Osäkra hundar har ett snävare space kring sej själva än säkra, det är i alla fall min erfarenhet.

Ge lugn.
Precis som långvarig stress inte är bra för en människa att gå med så är det inte det för hunden. Ge tid för vila. Träna på avkoppling.

Ja men typ så tänker jag i alla fall, kanske får du helt andra råd av nån annan.  Testa det du tycker låter klokast då. Funkar det inte så pröva nån annans råd.
Tålamod å kärlek. Lyhördhet men inte ömkande.
Skriv gärna och berätta hur det går.

Puss/ Asta

Köp en tand

Jag fick en kommentar. Från en trogen läsare. Kanske just därför funderade jag på att släppa den. Men...

"Svarte klart finest til deg. Please kjøp ny tann også , da blir du underbar."

Alltså jag ber ibland om smakråd men jag ber aldrig om recension på mitt utseende.
Jo då. Jag vet att jag saknar en tand. Jag är medveten om att det inte är snyggt.
Hade jag haft råd hade jag ersatt den men nu är det som det är, tandvård ingår inte i vår allmänna sjukvård, det kostar en massa pengar som jag inte har.
Och egentligen handlar det inte om det, det handlar om att oombedd kommentera kvinnors utseende och i synnerhet brister i utseende.
Nej! Man gör inte det!

Vi är underbara som vi är. Oavsett hur vi ser ut... längd, vikt, antal rynkor, tänder eller vad det nu må vara. Och om inte andra tycker det så är det deras problem att bära.

Nu är det ju inte så många som liksom jag saknar en tand men jag ser/ hör det överallt. "Goda råd" om hur fin någon skulle bli om de bara...
Ofta handlar det om vikt, ibland om klädsmak och jag blir tokig.
Det är framförallt kvinnor som drabbas av detta tyckande.

Finns det någon som tror att jag valt att ha en tand mindre?
Att jag tycker det är fint?
Finns det någon som tror att en enda tjock människa i denna värld inte vet om att hon är tjock?
Att tjocka (el tandlösa) är korkade och inte fattat att folk ser på oss och tänker på just det?
Det är så respektlöst.

En annan sak som händer mej titt som tätt är att folk skrattar åt att jag skakar i mina händer. Det är något min mormor gjorde, något min mamma, jag och flera av mina döttrar gör. Det kallas familjär tremor. Alltså darrningar utan eg orsak som går i familjen.
En gång bad en kollega som jag tyckte mycket om mej att sätta en nål på en patient. Han hade försökt upprepat och misslyckat. Jag är bra på att sätta nålar och jag satte den oxå på första försöket.
I fikarummet säger han sen (på skoj, jag förstår det): Här försöker man sätta en nål och gör fem försök och sen kommer en parkinsontant och sätter den direkt.
Alla skrattade. Kanske jag med? Jag blev skitsårad.
Jag hade en annan mycket kär kollega. Han stammar. Jag har aldrig hört någon göra sej lustig över det. Med rätta.
Men mina darrningar vet jag inte hur mkt det skojats om. Härmats. Ifrågasatts om jag kan göra mitt jobb.

Alltså, bara låt bli!

Puss/ Asta

Svar till Anonyma Jenny

Jag har fått ett gäng kommentarer på ett inlägg lite längre ner av en människa som kallar sej för Jenny.
Först tänkte jag ignorera, har precis blivit av med dåren Anonym som häckade här men så såg jag att här fanns något annat. Att vi talade förbi varandra. Att det ändå var en kommentar som förtjänade att bemötas.
Först har jag lagt ut kommentarerna och därefter kommer mitt svar.


Men snälla. Tror du på fullt allvar att alla dom som följer SD är rasister? På allvar?! Kan det inte helt enkelt vara så att dom SER vad som är på väg att hända med välfärden i sverige och detta är ännu ett sätt att göra sig hörd när INGEN lyssnar?!
Jag ser det som rädda människor som vill fortsätta leva i ett tryggt land. Ett land där vi tar hand om dom som redan bor här på bästa sätt och där vi kan ta hand om invandringen på ett bra sätt. Integrationen måste fungera. Så är det bara. Precis som psykvården, äldreomsorgen och skolan måste fungera. Man måste skilja på sak och person oavsett om man är röd eller blå, svart eller vit och sluta skylla på rasism.
Morden i Trollhättan var lika fruktansvärt och vidrigt som ikeamorden. Utförda av två väldigt sjuka individer i stort behov av hjälp. Kanske där vi måste börja. PSYKvården. Så alla som bor här och som kommer hit oavsett rastillhörighet får en chans att bearbeta sina trauman. Skilj på sak och person som sagt. Och sluta skylla på rasism.

Om nu Anton Lundin Petersson kände stödet av tusentals andra arga unga män (jag skulle fortfarande kalla dom rädda) vad kände ikeamördaren stödet från då enligt dig?! Han valde ut VITA. Anton SVARTA. Men Anton råkade klicka ett par gånger för mkt på sk "rasismsajter." Och pang fick Sverige nåt att skylla på. Nä se detta för vad det är och satsa på psykvården istället. 

Och en sak till, "natt efter natt brinner det i flyktingförläggningar", vad gör det i Malmö, vad gör det i Göteborg, vad gör det i vissa utvalda små rosengårdsmiljöer i hela Sverige då? Seriöst. Trött blir man. Och nej. Dom tre sista kommentarerna är inte anonyma. Dom är skrivna av mig, en helt vanlig arbetande ensamstående mamma till två söner varav en har en funktionsnedsättning som kallas asperger och som känner en otrolig rädsla för min sons framtid...
Tack för mig!

Och Bye the way så har jag röstat i många år och ALDRIG röstat på SD. Kommer förmodligen aldrig att göra det heller.
Mvh Jenny

Klart att rasism finns i sverige. Vem har påstått att det inte gör det?! Fördomar finns mot mycket. Som tex att anklaga någon för att vara rasist bara för att man har en annan åsikt.
Sen Asta. Förlitar jag mig inte på att min son ska få rätt hjälp av SD. Jag förlitar mig heller inte på det parti vi har nu. Jag förlitar mig endast och enbart på mig själv i det fallet. Men jag TYCKER att anslagen till vården borde öka radikalt. Psykiska ohälsan i landet har ökat och anslagen minskat. Man måste börja i rätt ände. Att säga att jag förlitar mig på SD är ganska enkelspårigt och ett direkt påhopp. Men det visar väl bara hur förblindat sverige är när det kommer till SD och rasism. Man hoppar på varandra med idiotiska anklagelser om än det ena än det andra. Men ingen GÖR något åt det. Inget som syns i samhället iaf.
/Jenny

Hej Jenny! 

Det känns som om vi diskuterar äpplen och päron här Jenny.
Som om vi talar om olika saker, diskussionen började i myrstacken och slutade med rosa elefanter.
Jag är HELT ense med sej om att Sveriges psykvård, precis som övrig sjukvård, behöver mer pengar och mer resurser.
Den somatsika sjukvården har gått stadigt framåt medan den psykiatriska vården mer stagnerat.

Jag har själv, som trogna läsare vet, erfarenhet av att vara anhörig till missbrukare och psykiskt sjuka och har en bror som sedan yngre tonåren åkt in å ut för mer eller mindre misslyckade behandlingar för sitt missbruk och på äldre dar, sin diagnos Asperger. Med stor frustration för oss anhöriga och djupt lidande... förstörda liv... för min bror och min mamma.

Däremot gör jag inte samma koppling till vad du gör.
Du skriver att du aldrig har och troligen inte kommer rösta på Sd men du går ändå in och gör försvar.
Jag tror inte alls att alla de som fjuttar eld på flyktingboenden är psykiskt sjuka. Jag tror att det är, i huvudsak män på orten som får bränsle av det allt mer öppna och tillåtande klimatet för rasism som vi har släppt in i Riksdagen. Ingen tänkande människa kan väl undgå att se hur samhället förändrats sedan Sverigedemokraterna blev ett riksdagsparti?
Åsikter som förut vädrades i hemmet med likasinnade spyrs nu ut helt och hållet öppet och utan skam.
Den som tänder eld på en flyktingförläggning är inte per automatik pssyksjuk men har en allvarlig brist på empati och på att se världen i ett sammanhang.

Jag tror säkert att Anton Lundin Pettersson inte mådde helt psykiskt väl.
Det gjorde nog inte Anders Brejvik heller och jag tror en å annan skruv fattades på självmordsbombaren på Drottninggatan och på Ikeamördaren.
Samtliga dessa herrar skulle mått väl av psykiatrisk vård för länge sen. Säkert har de visat indikationer/ varningar på detta redan tidigare.
Anna Linds mördare hade upprepat sökt psykiatrisk vård och hans mamma hade vädjat om hjälp redan från att han var ett barn.
Men samhället måste göra skillnad på när någon begår mord utifrån en större övertygelse och i fanatismens namn.
Det ÄR skillnad på att hugga ner en människa, vem som helst, och på att hugga ner/ skjuta någon på grund av deras politiska/ religiösa/ etniska/ sexuella bakgrund. I synnerhet om man gör det efter att ha inspirerats och konspirerat ihop med andra likasinnade.
Därför klassas självmordsbombaren som ett terrordåd men inte Ikeamördaren.
Därför bör Anton Lundin Pettersson klassas som en terrorist men inte Lisas mördare.
Därför är systematisk nedbrännisng av flyktingboenden något annat än tonåringar som bränner bilar i förorten.

Min analys av samhällets nedmontering av skyddsnäten är, som jag tolkar dej, inte den samma som din. Jag tror inte att den har ett skit med kostnader för flyktingar att göra. Det har vi, åtminstone fram till nu och den extrema situation världen idag står inför, tjänat på.
Alliansen har i åtta års tid, med stöd av Sverigedemokraterna, monterat ner vår välfärd till förmån för skattelättnader och konsumtion. Till förmån för den ideologiska skillnad i synsätt på människan att hon bär ansvar för sej själv och inte är en kugge i samhället om man ska hårdra det.
I ett rött samhälle är klasskillnader av ondo. I Alliansens Sverige är klasskillnader något bra, något som driver och motiverar en människa framåt.
Då bortser man ifrån att även fattiga människor har barn som drabbas och man bortser från att alla inte kan bli friska för att de vill så.
Det i kombination med den allt mer accepterade rasismen har gjort Sverige till hur Sverige är just nu.
Och jag vidhåller, nu gäller det ju inte dej då om du inte röstar på Sd, att den som röstar på Sd sannolikt är rasist. Om hen inte är rasist är hen ändå medveten om att hen röstar på ett rasistiskt och demokratiföraktande parti. Om inte... ja, då är det något kognitivt fel på personen för så mycket information som pumpas ut om Sd och deras ideologi kan inte ha undgått en normalt funtad människa!

/ Asta

"Du orkar ju skriva om SD och gå på middagar."

 

Det kom en oerhört intressant kommentar. Anonymt förstås.

"Man får skilja mellan utbrändhet och att vara utröttad/utmattad. En person med utmattningssyndrom saknar energi och ork till allt. Hen ligger i sängen och stirrar i taket och orkar inte ta sig för något. Vissa som läser din blogg kanske blir provocerade av att du ändå har såpass mycket energi, att spotta ut inlägg på bloggen om SD tex. Att du går på middagar, ordnar middagar, går på hundkurs etc.
Vi är många som är helt utmattade efter ett arbetspass, man trillar ner i soffan och orkar knappt utfodra barnen med lite snabbmat. Utbrändhet har blivit en populär diagnos på senare tid, vissa läkare ställer den allför enkelt."

I dessa enkla rader finns mycket värt att fundera kring.
Jag väljer här att bortse från att författaren till kommentaren har en fördomsfull och dålig insikt i hälsa/ ohälsa. Precis som alla andra sjukdomar... ska vi ta förkylning/ cancer/ bipolär sjukdom/ njursvikt/ kärlkramp som exempel så finns det så klart olika grader av eländet. Olika spann mellan hälsa och ohälsa. Mellan vad den sjuka förmår och inte förmår.
Jag har sett utbrända människor som är paket. Som knappt orkar bära sin egen vikt och sitta upprätta. Det stora flertalet påminner nog dock mer om mej.
Min läkare är väldigt erfaren och kunnig på min problematik.
Han har pedagogiskt förklarat för mej vad som händer med hormoner och signalsubstanser när man går med långvarig stress. Varför jag mår som jag mår.
Och hur man på bästa sättet kommer till rätta med det.
Jag hyser stort förtroende för honom och förlitar mej helt på hans profession.


Så! Det intressantaste med kommentaren är hens värdering i vad det innebär att vara sjuk. Jag tror nämligen inte alls att hen är ensam om detta. Alls.
Jag tror det är en ganska spridd syn på i synnerhet psykiska/ psykosociala diagnoser.
Är man sjuk så är man sjuk.
Då ligger man nedbäddad alternativt sitter i soffan och stirrar apatiskt framför sej.
Man gör absolut ingenting roligt eller lustfyllt.
Parmiddagar och långa hundpromenader. DET orkar inte de som är sjuka på riktigt med.
Hen är ju oxå trött! Men får fan jobba ändå.


Så här är det.
Djur,frisk luft och långa promenader är hälsoskapande faktorer.
Evidensbaserad forskning säger detta.
Social gemenskap, vänner och god mat är det också.
Jag gör saker som jag vet att jag mår bra av.
Jag driver ibland på mej själv in i sociala sammanhang och annat för att träna upp min ork.
Jag sätter upp mål som jag genomför och som sedan kräver vila.
Jag tar en aktiv del i min rehabilitering.
Alla orkar inte det. Att jag gör och kan det beror på många faktorer.
Jag är analytisk. Envis. Jag reagerade på min utmattning i tid. Jag har en skicklig läkare. En omtänksam och förstående chef. En hög vilja att komma tillbaka. En inställning i att inte ömka mej själv (eller nån annan). Jag har goda vänner. Jag har ett roligt yrke.

Jag är stolt över Sverige. Även om borgarna gjort vad de kan för att nedmontera våra skyddsnät. "Åt var och en efter behov, av var och en efter förmåga."
Här betalar vi vår skatt. När vi är sjuka eller arbetslösa så löser vår försäkring ut.
Jag blir inte rik. Jag förlorar massor av pengar på att "lalla runt hemma", men jag klarar mej.

Puss/ Asta