Smekmånaden är över.

Varning för ett gnälligt inlägg. 

Smekmånaden på BB är över, att vara "ny på jobbet å allting är spännande charmen" lika så.
Missförstå mej inte, jag vill fortfarande bli barnmorska å jag menar inte heller att jag är rutinerad å blasé. Haha, låååångt därifrån, men det där första eviga glädjeruset har lagt sej.

Juni, juli, augusti är högsäsong att föda barn och trycket är högt på vår lilla förlossning.
I juni när jag började var det förhållandevis lugnt å jag kände att detta är ju inte så farligt.
Nu är det mer. Mycket mer.
Stressen går inte att jämföra med Medicin så klart, men det är mycket å det är stressande på ett annat sätt.
Kanske framförallt för att på vårdavdelningarna styr personalen å verksamheten, på BB görs allting väldigt mycket på föräldrarnas villkor.

Deras mood å behov får styra. Så som sej bör. Det borde finnas resurser för mer sånt på vårdavdelningar oxå men det gör det inte, så är det bara.
Det är ett arbetssätt som jag inte är van vid ännu fullt ut å det kan kännas stressigt när platser måste fram till nya patienter, jag har saker som jag måste göra men ständigt får invänta för att föräldrarna ska känna lite, fundera lite, amma lite, sova lite, byta en blöja lite valhänt, amma en stund, träffa mormor...
Jag är rädd för att göra fel. Rädd för att ta plats som ännu inte är min att ta.
Jag blir ifrågasatt på ett annat sätt. Inte så att folk är otrevliga men jag är van vid att ha en auktoritet och pondus i kraften av att jag kan mitt jobb och är den som varit på avdelningen bland de längsta.
Här tar de för givet att trassel per automatik beror på att jag inte är van.
Så är det säkert ibland men inte alltid.
Jag känner mej otillräcklig. Eller jag har känt så... idag.

Det är fantastiskt att få arbeta med friska människor och än mer fantastiskt att få jobba med friska människor som precis fått ett barn, som lever i lyckan av att ha blivit föräldrar.
Det känns stort å högtidligt och jag vet ju hur det är.... man minns ju de där människorna som förlöste en å som fanns kring en på BB i hela sitt liv så självklart vill jag göra ett bra avtryck, bli ett bra minne, bidra med min lilla lilla pusselbit till att dessa dagarna på BB ska bli så fina det bara går.
Å det är fantastiskt att få jobba med så många duktiga kvinnor, så många erfarna barnmorskor.
Men :) Ni kände att det skulle komma va? Det där "men'et."
Som sagt, men... jag kan sakna män. Här är alla kvinnor... ja papporna finns ju, men de är mer i periferin, mammorna å barnet, är dom allt kretsar kring.
Mammor å bara kvinnliga kollegor. Rätt mycket kvinnliga läkare med.
Det blir en särskild stämning i frånvaron av män. På gott å ont.
Jag har hyllat det goda den första tiden, nu kan jag även känna att det är av ondo.
Jag vet inte om jag kan (eller vill) sätta fingret på vad det är, vad som händer i en helt homogen arbetsgrupp men nåt är det.

Sen saknar jag mina kollegor. Jo, men så klart gör jag det.
Jag kan sakna hur vi tog hand om varann. Att det kunde vara tjafs å konflikter men även väldigt mkt att hålla varandras händer och att ge beröm.
Snyggt satt nål där eller Det var ett fint samtal eller Tack för en fin rapport eller... ja, det lilla i att se varandra.
Jag är fyrtiosex år fyllda och borde kanske inte behöva det men jag saknar å skulle behöva lite positiv feedback och inte bara den konstruktiva kritik som delges vid reflektion.
Jag kan sakna att få en smekning över ryggen eller en arm om axlarna å någon som sa "Bra gjort" eller "Vad bra det går" någongång.
Förstår ni hur jag menar?

Jag saknar att skratta. Så där så man nästan kissar på sej i personalrummet.
Jag saknar att höra till. Att någon skiner upp över att få jobba med just mej.
Jag saknar att kunna ha en dålig dag, att få vara lite låg, och inte hela tiden försöka framstå som framåt, positiv, käck och kavat.

Å bara för att barnmorskeriet är min dröm så känns det nästan lite förbjudet att gnälla.
Att inte bara vara hundraprocentigt skitpositiv.

Nog nu. I övrigt har jag det bra men är allmänt skittrött efter fyra pass på raken varav de tre sista varit dagpass.
Imorgon ska jag soooooova!

Puss/ Asta