Ikväll har det blivit mycket politik.
Först såg vi på Partiledardebatten i Agenda och därefter Dokument utifrån om Barack Obamas tid som president.
Ska vi börja med honom?
The president of United States of America.
Den i särklass bästa president det landet någonsin haft. En så smart, driftig, empatisk, tuff och mänsklig president.
Minns ni den där morgonen när vi vaknade upp till att han blivit vald till det mäktigaste uppdraget i hela världen för snart åtta år sedan? Minns ni hur världen kändes... förbättrad.
Som om vi alla kommit varann lite närmare och blivit lite tryggare med en sådan president för världens största supermakt.
Så kände jag i alla fall.
Och han bar på helt orimliga förväntningar, kanske framför allt från det amerikanska folket om att kunna förändra allt och alla och helst med en gång.
Mycket bra har han gjort. Somligt har han misslyckats med. All den makt han tillskrevs har han inte haft när han har fått bråka och tvista med parlamentet.
Obama beskrev själv att ingen man eller kvinna kan göra allt, han har mött oändligt med nederlag, men han ser sej som en stafettlöpare som ska springa sin del av loppet så väl han bara kan och sedan lämna över stafettpinnen till nästa som får fortsätta.
För Obamas, USA och världens skull hoppas jag att nästa löpare inte stavas Donald Trumf.
Dokument Utifrån var väldigt mycket ett hyllningsprogram till Barack Obama. Nu såg jag bara del två, får försöka leta rätt på första avsnittet. Det nämndes väldigt lite om hur han inte ställt upp för Syrien, att Guantanamo fortfarande står där det står trots att han under sin kampanj lovade att stänga det dag 1 som president.
Men det han... med betydande motstånd... genomfört med Obamacare och sjukvården, det engagemang han visat i vapenfrågan, det brinnande intresset och personliga engagemanget han genomfört kring den rasism som råder mot svarta i USA är imponerande. Och ingen president har före honom betytt så mycket för svarta, homosexuella och kvinnor i USA.
Sen... som en parentes, nåt som inte alls hör hit... han är ju lätt den vackraste av alla amerikanska presidenter. Bildskönt ansikte, stolt hållning och den sexigaste gång jag någonsin sett hos en man.
Kommer osökt att tänka på "... Å han rööööör sej som en karl ska."
Satan i gatan. Vi tar en bild till. Bara för att gotta oss nu töser (och pojkar som är lagda åt det hållet)
Håll till godo.
Partiledardebatten i Svt studion var inte precis lika sexig.
Än mindre "hot" var det att kvällstidningarnas läsare utsåg Jimmie Åkesson till segrare av debatten.
Alltså? Hur då?!
Nu är inte jag den som gnäller över att Sd får dåligt utrymme men programledarna och de övriga partiledarna behandlade Åkesson som ett jobbigt och påstridigt barn och avbröt honom ständigt för att själva ta ordet. Det var lite "ja ja" till svar över allt han sa och sen inte mer.
Så hur kunde han vara bäst? Han sa ju knappt nånting.
Då å då pep ett "oansvarig invandringspolitik" igenom, som svar på alla frågor i vanlig ordning, men så mycket mer blev det aldrig.
Jag tycker de hade för för många ämnen att debattera och för dålig ordning.
Ingen hann tala till punkt eller riktigt nå ut med sitt budskap för det bröts hela tiden eller tjafsades i mun på varann. Och jag är så olidligt trött på att prata om flyktingpolitiken som att den bara är ett problem eller som att den är allra värst för oss. Mer synd oss nationen Sverige än alla de som tvingas fly.
Jag tyckte... igen... att Jonas Sjöstedt var bäst och tydligast. Sympatiserar inte rakt igenom med hans åsikter, och jag inser att det är lättare att vara kaxig när man inte sitter i regering, men han har en tydlighet och en vasshet i sin retorik som jag så saknar av Stefan Löfven.
I synnerhet när det kommer till klassklyftor, rättvisa och brunkol.
Har ni nån åsikt i frågan?
Puss/ Asta
