Sträck på er systrar

Bilden vald, inte utefter att jag är sminkad utan utefter att jag ser stark å sund ut.
Så här vill jag känna och se på mej själv.

För inte så länge sedan var min största skräck med att bli äldre den att inte längre bli sedd som kvinna.
Att bli passerad i vimlet utan att någon man vände sej om efter mej och att i andra, förbipasserandes, ögon bli sedd som tant.
Avsexualiserad på nåt vis. "Där kommer en tant."
Jo, jag kände så. Ett enormt obehag inför vad som komma skulle.
Var mer rädd för det än krämpor och sjukdomar.

Och nu?
Är jag botad från denna bisarra skönhetsidé om att vi bara är någonting värda så länge främmande män finner oss attraktiva?
Bara tanken är ju sinnessjuk egentligen, men ändå sååå vardag för många kvinnor.
Det är viktigt för så många av oss vad omgivningen tycker å tänker om vårt yttre, vi är fostrade så i en utseendefixerad värld och vi är medvetna om att de flesta människor på en tiondels sekund gör bedömningen av en människa de möter eller som passerar.
Man el kvinna? Ungefärlig ålder. Tjock el smal? Och så placerar vi dem någonstans på snygghetsskalan.
Åtminstone innan man blir tant. Då går bedömningen på en hundradels sekund istället och blir till...
En tant punkt.

Är jag botad?
Tja, jag är under tillfrisknad kan man säga. Inte alltid där än men på väg.
Jag tror att dagens tant har förändrats på gott å ont mot den som fanns förr och bland det som är ont är att inte ens vi helt och hållet kan slappna av från snygghetsen även om den är lindrigare.
Vi... dagens tanter... måste aktivt jobba med oss själva och vår självkänsla.
Den där befriande känslan av att inte bry sej har inte kommit automatiskt till mej, jag har fått jobba på den. Jobba med tankarna och DET har gett resultat även om jag ibland fortfarande faller igenom.
Min kropp är absolut FAB!
Den har under större delen av mitt vuxna liv utsatts för rökning, minimalt med motion och rätt allvarlig astma.
Den har burit och i smärta fött fram fyra av jordens mest fantastiska människor.
Den har försett dem med mat sammanlagt 2½ år ungefär.
Den klarar av att arbeta heltid inom ett av de erkänt mest stressiga jobb som finns.
Den är nästan alltid frisk. Krånglar sällan. Jag har så gott som aldrig ont.
Den kan gå, sitta, sova, bära barnbarn, hålla stark å envis hund.
Den kan springa en mil. Den är prydd med vackra tatueringar.
Jag är stolt över den! Vad okända förbipasserande män (eller kvinnor) tänker om den är tämligen ointressant.

Jag läser ofta Kitty Jutbrings blogg och hon skriver inte sällan om sitt dåliga självförtroende och om olika komplex.
Och visst kan jag känna igen. Helt jävla botad är nog svårt att bli.
Visst suckar jag inombords över hängbröst, en allt mer oelastisk hy i ansiktet, obefintliga magrutor å allt vad det är nångång ibland. Mycket mer sällan nu, men ibland.
Det är viktigt att erkänna det med.
Det får lixom räcka med att vi västerländska kvinnor "ska" vara så jävla ungdomliga och vackra hela tiden, vi kan inte dessutom skuldbelägga den som försöker eller känner att den inte lever upp till det.
Det är inte Kitty ( eller andra nojande kvinnors) fel att de känner som de gör!
Det har med en helt vansinnig syn på skönhet, slankhet, ungdom att göra.
En retuscherad verklighet vi matas med överallt där inte ens världens vackraste kvinnor duger utan att fixas till.

Sträck på er systrar. Sträck på er och tänk på allt ni kan och allt ni klarar.

Puss/ Asta

Inte alltid så jävla enkelt.

Jag skrev ett inlägg om att välja glädje (två inlägg ner) här om dagen.
Ett inlägg kring att det finns forskning på att ju mer positivt vi försöker se på tillvaron ju gladare blir vi. Att det går att lära hjärnan att bli mer lycklig genom att välja känsla, styra tankar, kväva bitterhet å annat otrevligt.

Man kan väl säga att vissa dagar är det lättare att tro på det där med affirmation och positiv tankekraft än andra.
Det är söndag kväll efter en intensiv helg. En helg som innehållit det mesta.
Alkohol, gemenskap, alla sorters känslor.
Imorgon väntar inte bara måndag utan oxå min första dag på BB som färdighospiterad.
Jag ska alltså klara mej själv.
Ska vi ta en halv minut å låta det sjunka in?
...
Själv.
På egna ben.
Jag har satt skräcken på paus under helgen men nu börjar det bli allt svårare att hålla den ifrån sej.
Jag jobbar sju av de närmsta åtta dagarna. Är jag inte död efteråt så bör jag väl åtminstone vara lite varm i kläderna kan man tycka.

Det är alltså nu jag ska plocka fram det där. Det där positiva.
Jag är en kompetent sjuksköterska.
Jag har bred livserfarenhet.
Jag har fött fyra barn.
Alla råd jag någonsin gett Mini när hon har undrat över något med Noah har BVC sköterskan, sjukvårdsupplysningen å barnläkaren verifierat/ sagt samma sak.
Jag är socialt kompetent.
Jag är erkänt bra på att ta människor.
Jag är lugn, trygg och säker.
Ingen förväntar sej att jag ska kunna allt.
Jag slipper kaoset på Medicin.
Jag är där jag vill vara.

Ja, men alltså om jag ska vara ärlig så går det "så där", det är som om hjärnan sitter där uppe och säger "Nä nä nä nä, den lätta gick jag inte på. Du är fullkomligt livrädd och det vet både du å jag."
Å sjuksköterska som jag är så tänker jag praktiskt å medicinskt... "Det var fan vad oroligt det här var då, om jag skulle ta å dubbla mina Cipralex? Det känns faktiskt som om det behövs."
Typiskt sjuksköterskor. Självmedicinerar.
En apotekare sa faktiskt det när jag var på apoteket och hämtade ut Zopiklon.
Han började förklara biverkningar och jag sa att jag är sjuksköterska och då svarar han:
"Detta måste vara en typisk sjuksköterskemedicin. Alla sjuksköterskor jag känner äter sömntabletter."
Ler här.
Alla sjuksköterskor jag känner äter kanske inte Zopiklon eller Cipralex men nog är vi överrepresenterade alltid.

Nej, det är inte så lätt för en ängslig gammal ångesträv att lura sej själv till lugna, positiva, kaxiga tankar. Inte alls särskilt lätt faktiskt.
Å... nu viskar jag lite här för detta skäms jag för en smula... ibland undrar jag varför jag gjorde det.
Avstod fyra veckors semester, min trygga plats i gruppen, att kunna åka till jobbet å känna mej lugn i magen för detta? Jag kommer med all sannolikhet inte få betalt och då är jag till hösten tillbaka på ruta 1 bara något mer själsligt sliten än innan.

Jag önskar så att jag inte var sån här. Jag har önskat det i hela mitt liv. Nästan mer än vad jag önskat bort min svåra allergi.
Jag önskar att jag var en sådan där trygg, stadig människa som såg varje utmaning som en möjlighet och som tyckte ovisshet var spännande å kul.
Som struntade i vad andra tyckte eller än bättre, som tog för givet att andra skulle älska mej å tycka att jag var fantastisk.

Bah!

Puss/ Asta

Tankens kraft å nya mantran

Jag tror mycket på tankens kraft och på att upprepa budskap för sej själv och andra för att tillslut göra dem till sanningar och jag har skrivit om det många gånger förut.
Faktum är att det finns studier på att fram för allt flickor och kvinnor håller på med det hela tiden.
Säger till sej själva att de är fula, tjocka, gamla, inte duger.
Förhoppningsvis säger vi det inte rakt ut. Inte "Du är ful" hundratals gånger men vi noterar en grå utväxt här, en valk där, ett tillkortakommande här och tomma tuttar där. Vågen visar på plus och huden känns slapp kring ögonen. Vi äter chokladkakan vi inte tänkt och vi hoppar över en gympass vi planerat och dömer oss själva.
Vi säger det hundratals gånger per dag och till slut har det blivit en sanning.

Tankens kraft och upprepningarnas urgröpning i vårt medvetande är mäktigt.
När vi väl förstått det kan vi... med hårt jobb och mycket träning... använda det till vår fördel.
Jag tycker att jag har kommit en bra bit på vägen.
Jag är medveten och i samma sekund som jag tänker något nedsättande om mej själv reagerar jag oxå på det och korrigerar mej själv.
I perioder går det ganska lätt. I andra stunder faller jag tillbaka.

För några veckor sedan tog jag beslutet att ta det ett steg längre.
Det fick vara nog med att sträva efter att nå under 60 kg sträcket.
Vad är så magiskt med en viss siffra?
Gudarna ska veta att det hänger och dallrar lite överallt på mej och att jag utseendemässigt blivit "äldre" de senaste åren men jag tänker sluta... hör ni det, sluta!!! att hålla på å tjata på mej själv om det.
Just nu jobbar jag istället på att bli förälskad i mej själv och min kropp. Och det går ganska bra!
Den här kroppen har burit de fyra mest fantastiska människor jag känner.
Den här kroppen har under smärtor fött ut dem.
Den här kroppen har producerat världens bästa mat åt dem när de var små, i ungefär 2,5 år har jag ammat dem sammanlagt.
Den här kroppen har varit utsatt för rökning under en väldig massa år, skräpmat, alkohol och stillasittande och den har i princip alltid levererat ändå.
Jag har aldrig varit allvarligt sjuk. Aldrig skadad så att jag brutit något eller fått opereras.
Den här kroppen bär mej varenda eviga dag. Lungor ser bra ut, hjärtat ser starkt ut.
Den är ta me fan fantastisk och den skall inte utsättas för vikthån eller suckar något mer!
Det är slut med att stå upp på vågen varje måndag och tillfälligt glädjas/ sucka besviket.
Slut på att klä sej i för små kläder, låga tajta jeans som skär in och som "ska göra det så jag påminns om hur tjock jag är." Slut på dåligt samvete för att jag stoppar mat i munnen. Slut!
För varje negativ tanke om mej själv, min kropp å mitt utseende så upprepar jag detta.
Mitt nya mantra.

Jag ska bli stark.
Utifrån och in ska jag bli stark.
Samma envetna, upprepande skall användas till detta nu.
Min kropp är fantastisk, jag är stark, jag ska bli starkare.
Inte för att bli snygg, för att hålla, för att hylla denna kropp som dag ut å dag in sliter för mej.

Du är oxå fin!
Å även om det låter som en klyscha så är hälsan absolut allt.
Skönhet är förgängligt. En vikt, en figur, en kondition lika så.
In the end... är hälsan allt.
Var stolt över dej själv!

Puss/ Asta

God morgon å sånt där.

 

God morgon!

Jag är mitt i en jobbarhelg. Har hunnit halvvägs. Gör kväll idag och dagpass imorgon.
Bortsett från att jag känner mej sliten så gör det mej ingenting att jobba helg.
För mej kunde det lika gärna vara tisdag idag. Men det känns att jag är borta från hemmet mycket.
I natt smugglade jag upp Gottfrid i sängen. För att jag träffat honom för lite.
För att han behövde tanka lite mammakärlek och jag lite Gottfridkärlek.
Sängen är 1,40 bred och vi har snarkat sida vid sida.
Gott.

Det är ännu en kall januaridag. Har inte januari i år känts som evighetslång?
Vi har mellan 3-5 minusgrader men ingen sol och hård vind så det känns betydligt kallare och promenaderna den sista tiden har varit allt utom njutningsfulla.
Alldeles oavsett hur jag klär mej så fryser jag in i märgen lång tid efter att jag kommer in.

Just nu väljer jag ändå att fokusera på det som är bra.
Tänka på vad jag faktiskt kan och har.
Jag HAR ett jobb att gå till, jag PALLAR faktiskt att jobba igen även om det är många pass och stressigt och trots att jag får byta grupp å patienter nästan varje gång jag kommer till en ny arbetsdag.
Jag KAN gå ut och gå. Jag ÄR frisk och stark och jag HAR en ung, fin hundkille att vara ute med.
Jag skjuter undan de negativa tankarna och väljer de positiva just nu.
Det är medvetet och det är för mej ett aktivt arbete och ingenting som kommer naturligt för en gnällfia som mej.
Men just nu går det bra!

Nästa vecka arbetar jag mindre. Måndag, onsdag, torsdag, söndag.
På torsdag fyller min mamma år. På fredag ska jag ta ett glas rött (eller två) och fira att januari tar slut för denna gången. På lördagen ska vi hälsa på äldsta dottern och hennes familj.
I övrigt skall jag fortsätta med 5:2 och försöka ta mej ut på längre promenader.
Jag som älskar att gå och gärna tar omvägar hem har i den sista tiden av kyla kortat ner rundorna.

Hoppas ni har ett fint avslut på helgen.
Önskar er en god start på nya veckan. Ska ni göra något spännande?

Puss/ Asta