Inte alltid så jävla enkelt.

Jag skrev ett inlägg om att välja glädje (två inlägg ner) här om dagen.
Ett inlägg kring att det finns forskning på att ju mer positivt vi försöker se på tillvaron ju gladare blir vi. Att det går att lära hjärnan att bli mer lycklig genom att välja känsla, styra tankar, kväva bitterhet å annat otrevligt.

Man kan väl säga att vissa dagar är det lättare att tro på det där med affirmation och positiv tankekraft än andra.
Det är söndag kväll efter en intensiv helg. En helg som innehållit det mesta.
Alkohol, gemenskap, alla sorters känslor.
Imorgon väntar inte bara måndag utan oxå min första dag på BB som färdighospiterad.
Jag ska alltså klara mej själv.
Ska vi ta en halv minut å låta det sjunka in?
...
Själv.
På egna ben.
Jag har satt skräcken på paus under helgen men nu börjar det bli allt svårare att hålla den ifrån sej.
Jag jobbar sju av de närmsta åtta dagarna. Är jag inte död efteråt så bör jag väl åtminstone vara lite varm i kläderna kan man tycka.

Det är alltså nu jag ska plocka fram det där. Det där positiva.
Jag är en kompetent sjuksköterska.
Jag har bred livserfarenhet.
Jag har fött fyra barn.
Alla råd jag någonsin gett Mini när hon har undrat över något med Noah har BVC sköterskan, sjukvårdsupplysningen å barnläkaren verifierat/ sagt samma sak.
Jag är socialt kompetent.
Jag är erkänt bra på att ta människor.
Jag är lugn, trygg och säker.
Ingen förväntar sej att jag ska kunna allt.
Jag slipper kaoset på Medicin.
Jag är där jag vill vara.

Ja, men alltså om jag ska vara ärlig så går det "så där", det är som om hjärnan sitter där uppe och säger "Nä nä nä nä, den lätta gick jag inte på. Du är fullkomligt livrädd och det vet både du å jag."
Å sjuksköterska som jag är så tänker jag praktiskt å medicinskt... "Det var fan vad oroligt det här var då, om jag skulle ta å dubbla mina Cipralex? Det känns faktiskt som om det behövs."
Typiskt sjuksköterskor. Självmedicinerar.
En apotekare sa faktiskt det när jag var på apoteket och hämtade ut Zopiklon.
Han började förklara biverkningar och jag sa att jag är sjuksköterska och då svarar han:
"Detta måste vara en typisk sjuksköterskemedicin. Alla sjuksköterskor jag känner äter sömntabletter."
Ler här.
Alla sjuksköterskor jag känner äter kanske inte Zopiklon eller Cipralex men nog är vi överrepresenterade alltid.

Nej, det är inte så lätt för en ängslig gammal ångesträv att lura sej själv till lugna, positiva, kaxiga tankar. Inte alls särskilt lätt faktiskt.
Å... nu viskar jag lite här för detta skäms jag för en smula... ibland undrar jag varför jag gjorde det.
Avstod fyra veckors semester, min trygga plats i gruppen, att kunna åka till jobbet å känna mej lugn i magen för detta? Jag kommer med all sannolikhet inte få betalt och då är jag till hösten tillbaka på ruta 1 bara något mer själsligt sliten än innan.

Jag önskar så att jag inte var sån här. Jag har önskat det i hela mitt liv. Nästan mer än vad jag önskat bort min svåra allergi.
Jag önskar att jag var en sådan där trygg, stadig människa som såg varje utmaning som en möjlighet och som tyckte ovisshet var spännande å kul.
Som struntade i vad andra tyckte eller än bättre, som tog för givet att andra skulle älska mej å tycka att jag var fantastisk.

Bah!

Puss/ Asta