Sträck på er systrar

Bilden vald, inte utefter att jag är sminkad utan utefter att jag ser stark å sund ut.
Så här vill jag känna och se på mej själv.

För inte så länge sedan var min största skräck med att bli äldre den att inte längre bli sedd som kvinna.
Att bli passerad i vimlet utan att någon man vände sej om efter mej och att i andra, förbipasserandes, ögon bli sedd som tant.
Avsexualiserad på nåt vis. "Där kommer en tant."
Jo, jag kände så. Ett enormt obehag inför vad som komma skulle.
Var mer rädd för det än krämpor och sjukdomar.

Och nu?
Är jag botad från denna bisarra skönhetsidé om att vi bara är någonting värda så länge främmande män finner oss attraktiva?
Bara tanken är ju sinnessjuk egentligen, men ändå sååå vardag för många kvinnor.
Det är viktigt för så många av oss vad omgivningen tycker å tänker om vårt yttre, vi är fostrade så i en utseendefixerad värld och vi är medvetna om att de flesta människor på en tiondels sekund gör bedömningen av en människa de möter eller som passerar.
Man el kvinna? Ungefärlig ålder. Tjock el smal? Och så placerar vi dem någonstans på snygghetsskalan.
Åtminstone innan man blir tant. Då går bedömningen på en hundradels sekund istället och blir till...
En tant punkt.

Är jag botad?
Tja, jag är under tillfrisknad kan man säga. Inte alltid där än men på väg.
Jag tror att dagens tant har förändrats på gott å ont mot den som fanns förr och bland det som är ont är att inte ens vi helt och hållet kan slappna av från snygghetsen även om den är lindrigare.
Vi... dagens tanter... måste aktivt jobba med oss själva och vår självkänsla.
Den där befriande känslan av att inte bry sej har inte kommit automatiskt till mej, jag har fått jobba på den. Jobba med tankarna och DET har gett resultat även om jag ibland fortfarande faller igenom.
Min kropp är absolut FAB!
Den har under större delen av mitt vuxna liv utsatts för rökning, minimalt med motion och rätt allvarlig astma.
Den har burit och i smärta fött fram fyra av jordens mest fantastiska människor.
Den har försett dem med mat sammanlagt 2½ år ungefär.
Den klarar av att arbeta heltid inom ett av de erkänt mest stressiga jobb som finns.
Den är nästan alltid frisk. Krånglar sällan. Jag har så gott som aldrig ont.
Den kan gå, sitta, sova, bära barnbarn, hålla stark å envis hund.
Den kan springa en mil. Den är prydd med vackra tatueringar.
Jag är stolt över den! Vad okända förbipasserande män (eller kvinnor) tänker om den är tämligen ointressant.

Jag läser ofta Kitty Jutbrings blogg och hon skriver inte sällan om sitt dåliga självförtroende och om olika komplex.
Och visst kan jag känna igen. Helt jävla botad är nog svårt att bli.
Visst suckar jag inombords över hängbröst, en allt mer oelastisk hy i ansiktet, obefintliga magrutor å allt vad det är nångång ibland. Mycket mer sällan nu, men ibland.
Det är viktigt att erkänna det med.
Det får lixom räcka med att vi västerländska kvinnor "ska" vara så jävla ungdomliga och vackra hela tiden, vi kan inte dessutom skuldbelägga den som försöker eller känner att den inte lever upp till det.
Det är inte Kitty ( eller andra nojande kvinnors) fel att de känner som de gör!
Det har med en helt vansinnig syn på skönhet, slankhet, ungdom att göra.
En retuscherad verklighet vi matas med överallt där inte ens världens vackraste kvinnor duger utan att fixas till.

Sträck på er systrar. Sträck på er och tänk på allt ni kan och allt ni klarar.

Puss/ Asta