Blandar mej i det här med genus å att lyda.

 

Jag har läst två intressanta inlägg idag om barnuppfostran.
Båda skrivna av kvinnor. Både yngre än mej. Den ena med erfarenhet av att leva mitt i småbarnslivet och den andra som står inför detta stora äventyr det innebär att vara förälder.
Min dotter skriver kring tankar att fostra en dotter och vilken typ av mamma hon vill bli.
Lady Dahmer är ifrågasättande till att/ om barn "ska lyda."

Det är intressant att läsa och jag känner som så många gånger tidigare när jag läser inlägg kring barnuppfostran att jag tillhör en annan generation med delvis andra åsikter och att jag har perspektivet på ett långt föräldraskap.
Hur roligt det är. Hur oroligt det är. Hur svårt det är att vara den där mamman man önskar att man var.
Det är svårt att vara den människa man önskar att man var. Att vara mamma är ännu svårare för det är på något vis ens viktigaste roll.

Tiderna förändras. De förändras av forskning. Av att man numera bättre vet vad och hur ett foster och ett barn påverkas av allsköns ting. Tiden förändras som ett svar eller en revolt mot tidigare generationer och nästan allting går i cykler.
Det enda man kan vara säker på när det handlar om vetenskap är att den förändras. Allt förändras med tid.
Å väldigt mycket till det bättre så klart.
När jag var liten åkte man bil utan säkerhetsbälte och satt i mitten å hängde.
Föräldrar rökte både i bilen och i hemmet och ingen brydde sej väl om att fråga ungar vad de tyckte om sånt.
Jag var flicka och fick flicksaker. Min bror var pojke och fick pojksaker.
Inte en enda människa funderade vidare över det.
Vi var ute och lekte hela dagarna. Jo men vi var det!
Ibland hemma hos nån kompis men ofta just utomhus.
Vi hade inga mobiltelefoner och det gick många timmar när våra föräldrar inte visste var vi var. Vi blev varnade för bilar och "fula gubbar" och det var inte mer med det.
Våra föräldrar hade fester där det dracks rätt mycket alkohol.
Föräldrarna blev stimmiga, ljudnivån hög. Det dansades, satts i varandras knän och rökte.
Vi barn satt tysta med eller lekte ute i köket eller någon annanstans där föräldrarna inte var och jag for inte dåligt av det.
Det hände att man fick sej en örfil eller två om man var uppkäftig.
Barn förväntades finnas men inte höras för mycket när vuxna människor träffades.

Nej, jag kan inte påstå att jag tog skada av just dessa saker.
Men självklart är det ändå så att allt det där vore otänkbart idag, mycket av det var även otänkbart när jag fick barn, för man VET bättre helt enkelt.
Eller vet annorlunda.

Gemensamt för de inlägg jag läst om barnuppfostran idag är att det är mycket fokus på genus och barns medbestämmande.
Jag tycker det är fint. Klokt. Om än svårt.
När jag uppfostrade mina tre döttrar... och även sonen på sitt sätt... så försökte jag ingjuta i dem att kvinnor är starka och kan precis lika mycket som män.
De fick leka med alla möjliga leksaker och sonen fick nagellack på sina små naglar när vi andra målade våra.
Men någon genomtänkt genuspedagogik kan jag inte säga att jag skänkte en tanke. Mycket i rent oförstånd så klart, men även en del för att jag helt enkelt tror på att män och kvinnor ÄR olika på många sätt.
Jag läste någon forskningsrapport... har tyvärr glömt vilken och ogillar egentligen att slänga mej med oredovisad fakta... att kvinnor världen över förstår varann och tänker mer lika (och det samma med män) än en man och en kvinna från samma kvarter.
Jag berömde ofta barnen för deras utseende. "Åhhh vad söt du är", "Åhh vad fin klänning du har", "Nämen vilken fin slips du har" osv.
Det TYCKER jag inte är nåt fel, men visst ligger det mycket i att ffa flickor behöver fokusera på saker de kan, uppmuntras till att inte behaga. Det får inte bli för stort fokus.
Nåt jag vet att jag gjorde fel och som jag fortfarande kan göra fel inför min hemmavarande dotter som ännu är under en viss påverkan är att "prata negativt om min vikt och utseende." Det tror jag... med facit och mer innanför pannbenet... är rätt skadligt för unga flickor.

Vad det gäller fostran om rätt och fel. Regler. Eller "att lyda" om man så vill känner jag mej ännu längre ifrån de båda yngre kvinnorna.
"Att lyda" har en dålig klang som för tankarna till auktoritet och rädsla och så ser jag självklart inte på barnuppfostran. Men jag tycker det är viktigt att barn lär sej lyssna och respektera andra människor, lär sej oskrivna koder om uppförande osv.
Jag kan bli tokig på småbarnsföräldrar på caféer, vid poolområden, på stranden, kalas eller vad det nu må vara som sitter och ler medan barnen skriker och beter sej som små huliganer.
Självklart kan man inte ställa allt för stora krav på riktigt små barn men ett barn i 5-6 års åldern är fullt kapabel att kunna visa hänsyn om man lär dem så.
Vi ser de första curlade och ofostrade ungarna växa upp nu.
En psykolog berättade i radion att de är överrepresenterade just för att de inte som barn fått lära sej att möta besvikelser, lära sej läxan, förstå att deras beteende påverkar andra osv. "Vi" eller ja... inte JAG... har fostrat ett gäng ungar som är så mycket individualister att de blir sköra egoister. 
Mina barn har fått lära sej att genom att följa enkla regler får man så mycket gratis. Dörrar öppnas.
Den som tar i hand, visar äldre människor respekt, har ett gott bordsskick osv blir SEDD på med andra ögon än den som inte passar in i sociala spelregler.

Barn BEHÖVER sina föräldrar. Inte bara mat å hårtvätt å pengar.
De behöver vår kärlek, vårt beskydd, de behöver lära sej regler, hur man ska vara mot andra människor. De behöver VUXNA förebilder runt omkring sej.
I takt med mitt föräldraskap och min erfarenhet av att fostra barn blev jag allt mindre konsekvent. Alltså att vara konsekvent för saken skull. Jag lärde mej tänka till en extra gång om VARFÖR jag eg sa nej? Jag lärde mej... och barnen... att kan du bara komma med goda argument så kanske jag ändrar mej.
Det är att visa barnet respekt och då får jag oxå respekt tillbaka.
Men har jag SAGT nej, då gäller nej.

Jag tror att man kommer rätt långt med sunt förnuft och magkänsla.
Men felfri det blir man aldrig.

Puss/ Asta