Otäckt men befriande

År efter år efter år är mitt inlägg om att sluta med insomningstablett återkommande på min statistik över mest lästa inlägg. Det är uppenbart ett ämne många söker på.
Jag åt Zopiklon/ Imovane under många år men ständigt under viss stress.
Dels för att det är en beroendeframkallande medicin.
Dels för att min mamma är under ett saftigt missbruk av den här typen av medicin och jag vill fjärma mej från det.
Och slutligen, dels för att man inom sjukvården blir behandlad och betraktad som en narkoman när man vill förnya recepten.
Efter X antal år slutade jag tvärt och det var bland det värsta jag gjort.
Jag drabbades inte av någon abstinens tack o lov, men jag sov verkligen nästan ingenting på fem-sex veckor med allt det förde med sej.
Jag lovade mej själv att aldrig hamna där igen.

Men det gjorde jag.
I september förra året började jag medicinera med Stilnoct/ Zolpidem vilket är ungefär samma skit som den jag åt sist.
Det var under stor vånda och med mycket motstånd.
Men jag var rädd för alternativet. Mer rädd.
Jag sov väldigt dåligt. När det var som sämst ungefär var tredje natt.
Jag var ständigt trött, orkade inte mer än det jag absolut måste, jag oroade mej för vad det gjorde med min kropp.
Jag var sjuk hela tiden. Varenda infektion nån av barnbarnen hade smittade ner mej.

Nu har jag som sagt tagit ett litet vitt piller varje kväll när jag ska sova i snart fem månader. Och jag sover mycket bättre.
Fortfarande strular det ibland och typ en- två gånger i veckan hjälper de inte men det är tillräckligt.
Sedan jag började med insomningstabletterna och fick min sömn tillbaka har jag inte varit sjuk en enda gång, trots att det varit höst och vintermånader, trots gånger som barnbarn marinerat mej i snuva och febersvettningar.
Mitt immunförsvar kan jobba på igen och jag vill inte tänka på vad åren med sömnbrist gjorde med min kropp i övrigt. Med mitt hjärta och mina kärl.

Så. Det är fortfarande otäckt att äta den medicin som gjort min mamma till missbrukare. Det är fortfarande obehagligt att stångas med sjukvården.
Men det är ändå värt det.
Just nu är det det.
Jag får se om jag tar en ny fight senare.

Puss/ Asta

Sömntabletter kan man beskylla för mycket men...

Jag undrar vad Jesper Parnevik egentligen kände idag när han vaknade?
I natt skrev han, med anledning av terrordådet eller vad vi nu kallar det, till unga popsångerskan Zara Larsson på twitter: ”Ryktet säger att det var en man och en kvinna som körde lastbilen, men jag slår vad om att Zara Larssons utbrott kommer att låta: Jag hatar alla män”
Så lågt och så pinsamt på så många nivåer men kanske framför allt att göra sej lustig timmarna efter att en tragedi inträffat och dessutom på en tonårig tjejs bekostnad.
När han vaknade hade han välförtjänt fått minst sagt en hel del kritik.

Jesper Parnevik som på senare år gjort sej en ny karriär som husfar i den putterduttermysiga och härliga familjen Parnevik på tv insåg att han måste göra en pudel.
Han ber Zara om ursäkt och han skriver på twitter att han skrivit så konstigt till följd av att han tagit en sömntablett som han fått av sin fru.

Okej. Här snackar ni med en (självutnämnd) expert på sömntabletter.
Det är sant att man, om man inte går å lägger sej direkt och somnar, kan göra en hel del konstigt med dem i kroppen. Saker som man inte skulle ha gjort annars. Man blir lixom lite extra gränslös.
Jag har oxå gjort lite lagom knäppa saker med Zopiklon i kroppen.
Jag har shoppat en del på nätet. Jag har ringt upp människor och förklarat min kärlek. Jag har skrivit aggressiva sms.
MEN! Kläderna jag köpt är sånt jag velat ha, människor som fått kärleksförklaringar är sådana jag tycker om, de arga sms'n har skickats till människor som jag varit förbannad på.
Ingenting kommer from the blue utan allt finns där men kontrolleras som "nykter."
NÅT i sömntabletter gör, åtminstone mej, mer omdömeslös än vad än salongsberusning gör.

Och jag tror det är så för alla. Jag tror att Jesper Parnevik TYCKER att Zara Larsson är en riktig feministhäxa och jag tror att han hör till alla dessa vita kränkta män som tog så fruktansvärt illa vid sej när Zara skrek ut sin frustration över att en kvinna våldtagits under hennes konsert på Bråvalla.
Han tycker det, han vädrar det privat men i nyktert och rent tillstånd inte på twitter. Denna teori förstärks av att döttrarna Parnevik ger sej ut i försvar för pappa på twitter, trots att hon inte startade tjafset, och håller henne ansvarig för hennes "hat mot män."

Så jävla pinsamt.

Puss/ Asta