Otäckt men befriande

År efter år efter år är mitt inlägg om att sluta med insomningstablett återkommande på min statistik över mest lästa inlägg. Det är uppenbart ett ämne många söker på.
Jag åt Zopiklon/ Imovane under många år men ständigt under viss stress.
Dels för att det är en beroendeframkallande medicin.
Dels för att min mamma är under ett saftigt missbruk av den här typen av medicin och jag vill fjärma mej från det.
Och slutligen, dels för att man inom sjukvården blir behandlad och betraktad som en narkoman när man vill förnya recepten.
Efter X antal år slutade jag tvärt och det var bland det värsta jag gjort.
Jag drabbades inte av någon abstinens tack o lov, men jag sov verkligen nästan ingenting på fem-sex veckor med allt det förde med sej.
Jag lovade mej själv att aldrig hamna där igen.

Men det gjorde jag.
I september förra året började jag medicinera med Stilnoct/ Zolpidem vilket är ungefär samma skit som den jag åt sist.
Det var under stor vånda och med mycket motstånd.
Men jag var rädd för alternativet. Mer rädd.
Jag sov väldigt dåligt. När det var som sämst ungefär var tredje natt.
Jag var ständigt trött, orkade inte mer än det jag absolut måste, jag oroade mej för vad det gjorde med min kropp.
Jag var sjuk hela tiden. Varenda infektion nån av barnbarnen hade smittade ner mej.

Nu har jag som sagt tagit ett litet vitt piller varje kväll när jag ska sova i snart fem månader. Och jag sover mycket bättre.
Fortfarande strular det ibland och typ en- två gånger i veckan hjälper de inte men det är tillräckligt.
Sedan jag började med insomningstabletterna och fick min sömn tillbaka har jag inte varit sjuk en enda gång, trots att det varit höst och vintermånader, trots gånger som barnbarn marinerat mej i snuva och febersvettningar.
Mitt immunförsvar kan jobba på igen och jag vill inte tänka på vad åren med sömnbrist gjorde med min kropp i övrigt. Med mitt hjärta och mina kärl.

Så. Det är fortfarande otäckt att äta den medicin som gjort min mamma till missbrukare. Det är fortfarande obehagligt att stångas med sjukvården.
Men det är ändå värt det.
Just nu är det det.
Jag får se om jag tar en ny fight senare.

Puss/ Asta

Vår hjärna från savannen

Semester pågår och jag älskar att ha ro och tid att lyssna på P1 sommarpratare.
Har hittills lyssnat på alla och kommer att lyssna på så många jag hinner.
Bäst hittills... och förmodligen i år... är dagens pratare Stina Wolter.
Har ni inte lyssnat på henne så GÖR det!
Men nu tänkte jag inte prata om Stina utan om mannen som var härom dagen, Anders Hansen. Psykiatriker och författare till bland annat den mycket hyllade och av många lästa "Hjärnstark."

Anders Hansens sommarprat var delvis på samma tema.
Han talade om varför depression och ångest är så vanligt och varför vi verkar må allt sämre trots att vi är friare, friskare, rikare än någonsin.
Var tionde vuxen äter antidepressiv medicin och allt fler tonåringar medicinerar.
Egentligen sa han väl inte mycket som jag inte visste om, jag har ju dessutom läst boken, men det var intressant i alla fall.

Vi människor behöver en massa saker för att må bra men det som är ursprungligt för oss, som vi behövt sedan tidernas begynnelse bortsett från föda, är rörelse, sömn och gemenskap.
Samtliga av dessa blir allt mer en bristvara.
Vi rör oss allt mindre.
Vi har störd sömn. Antalet patienter som söker för sömnproblem ökar lavinartat.
Och vi har, en faktiskt eller upplevt känsla av utanförskap.

En stor bov till detta om än inte hela förklaringen är våra smartphones.
Aldrig tidigare i människans historia har vi lagt om vårt beteende så radikalt som sedan dessa kom in i våra liv. Resultatet av detta kan man bara ana eller gissa ännu. Men klart är att de tar ifrån oss tid till detta som är livsviktigt för människan... rörelse, sömn, gemenskap.
En vuxen människa ägnar 3-6 timmar/ dag åt sin telefon. (Jag skulle gissa att jag ligger i övre spannet, kanske lite mer.)
Ungdomar lägger än mer tid.
Plockar man då bort tid för sömn, skola el arbete så slukar våra mobiltelefoner en ansenlig del av vår tid.
Våra smartphones får oss splittrade i uppmärksamhet så vi lär sämre, koncentrerar oss sämre och blir mindre intresserade av våra medmänniskor.
Detta bara av att de finns med oss, vi behöver inte ens använda dem. Det är utöver de här 3-6 timmarna vi faktiskt GÖR det.
Vi hinner inte med att umgås IRL, vi är inte lika intresserade av att göra det och vi känner oss ensamma. Dels för att vi ÄR mer ensamma, dels för att vi jämför med "andras underbara sociala liv."
Att inte få tillhöra/ att uteslutas ur gemenskapen har för oss människor historiskt inneburit livsfara och därför skapar det ångest hos oss.

Som jägare/ samlare... alltså det som våra hjärnor alltjämt är anpassade för... så ägnade vi minst 2 timmar av dagen åt rörelse och gick ungefär 18000 steg/dag.
Idag rör vi oss alldeles för lite vilket får en förödande effekt på vår hälsa, vår vikt och inte minst vårt mentala mående.
Regelbunden pulshöjande träning vet man idag att det är minst lika effektivt mot ångest och lindrig-måttlig depression som antidepressiv medicin.
Det ger oxå ett skydd för framtiden att undvika att nya depressioner bryter ut.
Sen gör den oss trevligare, smartare, effektivare, ger bättre minne, bromsar åldrandet och en massa annat som många av oss är intresserade av.

En annan tänkvärd sak. Anders Hansen menade... och när han förklarar blir det logiskt... att våra förfäder överlevt tack vare ångest. De som inte var "rädda nog" dukade under och förde inga gener vidare. Ångest är något genetiskt fullkomligt naturligt och livsnödvändigt. Hjärnan reagerar precis så som den skall. Högst mänskligt!
Men! Vi lever inte på savannen idag även om hjärnan tror det. Vi blir inte jagade av lejon eller anfallna av en närliggande stam. Vår stress och vår ångest triggas igång... på samma sätt... men av andra saker.
Att ha ångest och kanske även depression är alltså inte sjukt. Det är friskt!

Alltså, lyssna på Anders Hansens sommarprat!
Själv tänker jag att att jag verkligen ska försöka ta till mej några av hans goda råd.
Babysteps.
Tänker börja med att se till att gå åtminstone 10 000 steg/ dag och att skaffa mej en hederlig väckarklocka så telefonen får ligga på laddning på nedervåningen när jag ska sova.

Puss/ Asta

Upgrade to Galaxy

Jag antar ni sett reklamen. En iphonesnubbe som i det dagliga livet jämför sin telefon med flickvännens Samsung och  åker på däng hela tiden... för att slutligen köpa en egen Samsung. Upgrade to Galaxy.
Den reklamen fastnade hos mej. För det är jag som är iphonetjejen.
Iphonetjejen som tröttnade på att den är gjord av glas och ömtålig som fan, som lackade ur på att den stänger av sej i kyla och att det inte får komma nåt vatten på den. Osv.
Så när det var dags att byta telefon funderade jag läääääänge (med reklamen i bakhuvudet) och valde slutligen Samsung Galaxy S9 framför Iphone 8.
Alltså jag kan inte förklara vilket litet minitrauma det varit!
Allt funkar annorlunda. Frustrerande som fan. Iphoneanvändare är ju "mitt gäng" och jag har våldsamt svårt att byta lag vad det än gäller.
Sakta men säkert börjar vi ändå förstå varann.
Det som övervägde i bytet var 1.) kameran 2.) Glasprylen.
Och kameran är... löjligt bra. Systemkameravibbar.
Jag kan inte svära på att jag inte byter tillbaka nästa gång det är dags men i nuläget känner jag mej ändå ganska nöjd.

Idag har jag haft en bra dag. Sover ju bara varannan natt numera och i natt sov jag som en sten i 13 h. Kan inte sluta att fascineras över vilken skillnad det gör.
Jag har varit pigg, glad och harmonisk hela dan.
Gjort ärenden, storhandlat, lagat mat, sprungit (premiär), gått promenad med hunden och trots huvudvärk varit positiv och lugn i själen.
Att sova gör verkligen under! Gud, vad jag är avundsjuk på er som gör det varenda natt. Jag är jäkligt sällan avundsjuk men DET är jag väldigt avundsjuk på.

Dagens insikt: Var i blomsteraffären. Diskuterade pelargon med ungt affärsbiträde. Sa:
När jag var ung tyckte jag pelargon var en riktig kärringblomma men nu älskar jag den.
(Två sekunders eftertanke) Fast å andra sidan, jag har kanske hunnit bli kärring...

Puss/ Asta

Berätta gärna om era telefoner, pelargoner, sovvanor eller annat.