10 procentig viktuppgång och det blir skilsmässa

Idag förstår ni rasslade det till på min Instagram.
Jag har en väldigt homogen följarskara där, de flesta som följer mej tycker och tänker så som jag gör (eller så säger de ingenting.)
Men idag var det en följare som trampade i klaveret.

Denna följare har tagit bort sina kommentarer så det finns en liten risk att jag feltolkar och minns fel. Men jag ska försöka beskriva det så schysst som möjligt för jag är INTE på något sätt ute efter att sätta dit hen. Jag tror att hen inte alls hade några elaka avsikter med sin kommentar och jag tror inte heller (tyvärr får jag väl säga här) att hen är särskilt ensam om sin åsikt.
Eller hen å hen, det var en han. En man. Från generationen ovan mej.
Det sista säger jag som ett försonande drag. Tider/ åsikter förändras och det är inte alltid lätt att hänga med. Det finns säkert åsikter "ungdomarna" har som inte jag hängt med i.

Nåväl. Det var i alla fall en bild jag lagt ut på mej med mycket bar hud där jag skrev något om "Fuck ålders och tjockisföraktet" och där en man svarade något som jag sammanfattar som Nja, lever man i ett äktenskap har man en skyldighet att hålla sej i form, att fortsätta vara den personen valde och inte någon annan. Han exkluderade här ålder, graviditet och sjukdom och fortsatte att i hans äktenskap skulle det innebära skilsmässa om någon av dem gick upp 10% av sin vikt. "Kontraktet" gällde även att fortsätta sköta sin hygien och att inte börja röka.
Jag hoppas att jag här har gjort hans åsikt rättvis för det räcker med att vi tycker olika och att det är DET jag vill ha en diskussion om. Jag vill inte förlöjliga.

Jag blev inte upprörd, det ska jag inte säga. Det blev flera följare.
Däremot tycker jag att han pratar strunt och jag hoppas att han och hans fru är tämligen ensamma om resonemanget (vilket jag inte  tror de är.) Jag hoppas oxå att hans fru tycker detsamma lika passionerat och inte går runt å "passar på sej" av rädsla att inte duga. Vuxna människor kan väl eg få ha vilka överenskommelser de vill så länge de är ömsesidiga.

Att förfalla genom att gå upp i vikt.
Som att jämföra en viktuppgång med plötsligt dålig hygien eller att börja kissa i blomkrukorna därhemma.
Kroppen är en levande organism som är föränderlig under ett liv.
Det är inte så att den är "rätt" när den är tjugo år och smärt för att 30 år senare efter graviditeter, förlossningar, krämpor, ev viktuppgång och ja livet bli "förstörd."
Den förändras. Den ÄR.
DET är det naturliga och den är fortfarande lika "rätt."
Vad det gäller vikten så går de flesta människor upp i vikt och är inte lika trimmade när de är medelålders som när de var unga.
Detta gäller i synnerhet kvinnor med sin hormonpåverkan och sjunkande östrogenhalter.
(Och vet ni, det är BRA för medelålders kvinnor att ha hull, det dämpar deras klimakteriebesvär eftersom det lagras låga halter östrogen i underhudsfettet.)

Själv vägde jag 52 kg när jag och min man blev tillsammans. Jag hade oxå platt mage och en perfekt C-kupa.
Orkar inte räkna matte men jag har gått upp åtskilligt mer än 10% av min vikt sedan dess.
Vad min man vägde då och nu har jag ingen aning om, det har liksom aldrig intresserat mej, men även han har blivit rundare. Jag är den fåfängare av oss.
För mej har attraktionen till en annan människa aldrig suttit i dess vikt och värdet i en relation aldrig haft med att göra hur vältränad min parter är.
Jag vill dock gärna att han bajsar på toaletten, duschar och byter underkläder varje dag.
Jag tror kanske inte det är så många män som skiljer sej enkom för att deras hustru passerat mer än 10 % men jag tror att det finns en hel del män som ihop med polarn eller i sitt eget huvud beklagar sej över hur frun "tappat det."
Samma fru som burit och fött deras barn. Som förmodligen både förvärvsarbetar och tar huvudansvaret i hemmet. Som kanske inte orkar hänga på Friskis och svettis... eller som kanske helt enkelt prioriterar annorlunda i sitt enda liv.
Jag tror det! Att många män är små ytliga varelser. Det är bara att se hur de fluktar över småtjejer som är yngre än deras döttrar.

Ett gott äktenskap är tillit. Respekt. Gemensam humor. Att inte alltid behöva få rätt. Jämställdhet. Gemensamma intressen. Egna intressen. Tid tillsammans. Tid isär. Attraktion.
Jag vet inte om det där äktenskapet finns men så ser jag i alla fall på det.
Skäl att avsluta ett äktenskap kan finnas många. Upp 15% i vikt hör i min värld inte dit.
Det är ytligt. Det är dessutom småunken människosyn.

En bidiskussion i sammanhanget var att jag fick min kropp/ form recenserad i ett inlägg som handlade om något helt annat än yta. Det var en hyllning till sommaren, ungefär som en skål jordgubbar eller en färggrann badboll som flyter på turkost poolvatten men med lite edge... Den att även "icke trådsmal" "icke purung" kropp vill njuta av värme och sol.

Vad tycker ni? Har man en skyldighet att hålla vikten och formen för varandra?
Har ni kanske oxå 10 % regeln i er relation?

Puss/ Asta

Asta recenserar på egen hand: "Det är något som inte stämmer" av Martina Haag.

I morse hämtade jag in den här boken från brevlådan.
Sen har jag haft fullt upp med julafton och efter det läste jag ut boken på under två timmar.
"Det är något som inte stämmer" av Martina Haag säljer just nu som smör i solsken, till viss del för att Martina Haag är etablerad författare men till ännu större del för att hon är den försmådda och övergivna hustrun å i bakvattnet till ständigt populära Erik Haag å hans nya flamma Lotta Lundgren.
Jag har läst flera böcker av Martina Haag tidigare och halvgillat dem, men denna bok köpte jag av nyfikenhet på det äkta. För att jag ville läsa vad Eric gjort!
Där är jag knappast ensam.

Boken presenteras som en roman samtidigt som hämndmotivet är så uppenbart att författarinnan inte ens brytt sej om att byta ut karriärer hos sina karaktärer.
Den handlar om Petra som skriver lustiga böcker om relationer och tillkortakommanden som är ihop med tvkändisen som gör ett matprogram med humorinslag ihop med en kvinnlig kollega som han sedermera visar sej ligga med.
Sedan är det någon slags ramberättelse där huvudpersonen åker ut i fjällen för att börja skriva romanen om hur hon blivit dumpad å krossad av den hon älskat mest och samtidigt skall andas frisk fjälluft för att överkomma sin ångest.

Var den bra då?
Tja, jag läste ut den på en kväll. Den var lättläst. Hon vet hur man beskriver ångest.
Hon beskriver ett äktenskap i förfall som jag, trots att jag fortfarande är gift, känner igen mej i.
Jag har varit där. I de där terapisamtalen, i den där tystnaden, i rädslan, skräcken och ångesten av att falla fritt.
Det är kittlande att få den andra sidan efter att precis ha sett klart på den i mitt tycke bästa Julkalendern på decennium där de otrogna till synes utan skam flanerar.

I recensioner jag läst och på sociala medier där romanen diskuterats har det pratats mycket om vilken skitstövel Eric eller förlåt Anders varit mot Marti... ehh Petra.
Jag kan inte riktigt se det.
Jag läser om ett äktenskap som går sönder och om någon som tar steget först.
Om en relation där en blir förälskad och den andra lämnad men båda tar stryk.
Jag läser om klassiska kvinnliga och manliga reaktioner. Kvinnan som vill älta, mannen som är tyst.
Kvinnan som "bråkar", mannen som går.
Det gör ont att läsa och jag lider med huvudpersonen men är vuxen nog att veta att "sånt händer."
Inte bara onda människor gör egoistiska val.
Sen är det alltid hemskt när ett äktenskap tar slut och bara den ena vill. Barn som far illa på färden.

I romanen slänger Petra till slut sin före detta mans skjorta som hon burit som en snuttefilt invirad i hans doft och hon kastar iväg ett armband i silver som hon fått av honom.
Drygt ett år efter skilsmässan säger hon till sej själv "Det räcker nu." 

Jag tycker Martina Haag borde göra likadant. Släng hans efternamn åt älgvete. Ta tillbaka ditt flicknamn eller skaffa dej ett nytt. Du är en vacker, begåvad, stark kvinna (du kan för tusan springa maratons) och du kommer kunna betala huslånen lång tid framöver för intäkterna av denna bok.

Betyg: 3+. Helt okej. Inte så himla mycket mer.

Puss/ Asta

Måste alla män och kvinnor vilja ligga med varann?

 

I min värld finns det många olika sorters kärlek. Jag kan men behöver inte ranka dem gentemot varandra. De behöver inte konkurrera med varandra.
Om jag "älskar" är det stort nog.

I fredags på restaurangen med kollegorna kom en intressant diskussion upp.
Kan man vara vän med sitt ex? Kan man till och med vara nära vän med sitt ex?
Och innebär det i så fall att den vänskapen per automatik är ett hot mot en nuvarande relation?
Flertalet av mina kollegor, och även vännerna på besök igår, ansåg att när ett äktenskap är slut är det slut, relationen avslutad, att det är "jätte fint" om man kan vistas på kalas, dop och bröllop ihop men inte mer.
"Det vore onaturligt!"

Jag tycker det känns helt absurt.
Jag har varit tillsammans med min make sedan jag var 15 år. Jag har känt honom och umgåtts med honom på i stort sätt daglig basis i ytterligare två år.
Om vi skiljer oss, för att kärleken tagit slut, för att vi nått vägs ände, för att vi inte längre har något att ge varandra i en kärleksrelation ja då känns det ÄNDÅ väldigt märkligt att vi bara skulle ses pliktskyldigt i samband med våra barns födelsedagar och ceremonier.
Vi har ju varit en viktig del i varandras liv i hela vårt vuxna liv och jag ser på honom, även dåliga dagar som en nära vän och med nästintill en familjär känsla.
Att en kärleksrelation dör betyder i min värld inte att alla känslor dör.
Att man inte kan älska/ tycka väldigt mycket om på ett annat vis, ett annat plan.
Detta förutsätter så klart att båda parter är "klara" med sin skilsmässa och kanske oxå att skilsmässan inte varit allt för smutsig.

Jag känner samma sak inför en eventuell ny kärlek.
Alla människor i vår ålder har en historia.
Om jag fann en ny man, vi älskade varann och hade det bra på alla vis så skulle det inte göra mej någonting att han hade en god relation till sin fd fru.
Tvärtom, det är "goda referenser."
Har vi det bra tillsammans, så hur skulle hon hota det?
Det finns väl en anledning till att hon ÄR just före detta och risken att min kärlek skulle välja just henne att hoppa i säng med (som han redan stött å blött å grälat å tröttnat på å förhoppningsvis läkt) är betydligt mindre än att han attraheras av sin nya kollega på jobbet.
Eller?
Nej, så tycker uppenbart inte de flesta.

OM jag skilde mej och OM jag träffade en ny så skulle jag ha ganska höga krav på honom.
Bortsett från humor, intelligens och en hyfsad jämställd inställning så skulle mina absoluta huvudkrav vara
1.) Mina barn och barnbarn går först och dem måste du acceptera (å helst tycka om.)
2.) Jag kan inte tänka mej ett liv utan hundar. Du måste känna lika dant.
3.) Min fd man kommer alltid att vara en väldigt viktig person för mej. Han är en del av mitt liv och den jag formats till.
Take it or leave it.
Till min stora förvåning resonerade inte min make likadant.
Han skulle visserligen uppskatta att ha en vänskaplig relation till mej efter en skilsmässa "för barnens skull"?! Men inte om hans nya kvinna tyckte det var en dålig idé.
Nähä?!
Så en ny kärlek (förvisso av annan art) kan bara bestämma det kring en annan kärlek (av vänskaplig sort.)
Det tycker inte jag bådar gott för en ny relation.

Samtliga jag pratade med om detta, både i fredags och igår, höll inte med mej i det jag tycker är alldeles självklart...
Om jag som skild skulle behöva mina fd mans... säg, datorkunskap så skulle jag kunna be om det lika naturligt som jag ber andra nära vänner om en tjänst.
Eller säg att min fd man har en vääääldigt viktig första dejt och inte vill laga korv och bröd ja, då skulle jag kunna ta fram ett enkelt recept och stötta honom genom denna köksliga process.
Naturligtvis.
Men så ser varken min make eller andra på det.
Kvinnor å män kan alltså ALDRIG umgås med varann utan att riskera hoppa i säng.

Vilken tur jag har en Lillebror. Å att han är övertygad om sin homosexuella läggning.
I fall jag skulle behöva lite manlig kompetens någongång.

Vad tycker ni?

Puss/ Asta

Hej där girls...

... är ni intresserade av en ny man kring 45 med lite livserfarenhet med sig i bagaget?
I så fall är det strålande tider som väntar er. Just i den åldern bör det nämligen finnas många män lediga.
Män som tröttnat på sin gnatiga fru alternativt blivit dumpade av sin hustru och nyligen skilt sej.

20 000 par skiljer sig varje år. Mer än vart annat äktenskap går i kras.
De äktenskap som avslutades 2011 hade i genomsnitt varat i 11 år.
Det längsta äktenskapet varade i 64 år (då hade hon FANE MEJ fått nog :) och det kortaste i ett par månader.
Förra året var genomsnittskvinnan 41,6 år vid skilsmässan och mannen alltså 46 år.

Det var lite statestik ni fick er till livs där.
Att hålla ihop ett långt äktenskap är något av det svåraste (och ibland tråkigaste) som finns.
Det är hårt jävla jobb å en massa kompromisser. En massa härliga män (och/ eller kvinnor) att avstå.
Om det är värt det?!
Ingen aning. Det frågar jag mig oxå ibland men man får bara de svar som man väljer eller hur?!
Någon som kämpar vet bara hur det är och någon som ger upp vet bara det. Motsatsen får de aldrig reda på.  

Klart är väl att vi människor ur, evolutionens synvinkel, inte är gjorda för att leva en monogamt liv med samma människa i 60-70 år.
Jag hörde på radion att forskarna kommit på en lösning på detta.
Tillförseln av extra oxytocin.
Oxytocin är en signalsubstans i hjärnan. Det frisätts i stora mängder hos en nyförlöst kvinna för att livmodern skall dra ihop sig, mjölkproduktionen komma igång, men ffa för att underlätta bindningen mellan mor och barn.
Oxytocin påverkar vår vilja till närhet, omvårdnad, parbildning och sociala funktioner.
Kort sagt gör det oss till mjukare, varmare, kärleksfullare... och trognare människor.
Det är oxytocinet som skall ta över "jobbet" när förälskelsen lagt sej.

I djurförsök ser man att möss som tillförs extra oxytocin blir ointresserade av andra partners än den de först valt ut.
När forskarna började undersöka detta samband var det för att se om man via denna vägen kunde hjälpa människor med autistiska sjukdomar så de fick en större vilja till sociala samspel, närhet och empati.
Trohetsaspekten blir lixom bara lök på laxen.

Oromantiskt och fasansfullt?!
Tja, nja jag vet inte...
Vi envisas ju med att vi VILL gifta oss och leva i långa äktenskap.
All forskning visar att sunda och kärleksfulla relationer är den allra viktigaste komponenten för att känna lycka.
Men vi klarar ju uppenbarligen inte av det om mer än vart annat (svindyrt) bröllop slutar i skilsmässa så vad är det då för fel att hjälpa naturen lite på traven.

Huruvida oxytocin och Viagra fungerar ihop vågar jag dock inte uttala mig om....

Puss/ Asta