Låt kvinnor föda som de vill

 

De allra flesta svenska kvinnor vill föda på sina barn på sjukhus. De allra flesta barnmorskor vill arbeta på sjukhus. Anledningen är att vi i Sverige har nolltolerans mot att något ska gå fel och att vi är ett folk som gärna har både livrem och hängslen.
Jag förstår det. Jag förstår det ur både kvinnans och barnmorskans perspektiv. På ett sjukhus finns alla resurser "om det värsta inträffar." Ett kejsarsnitt kan ske inom ett par minuter, en blödande kvinna omges av professionen och snabbt köras in på operation.
Jag vill själv arbeta på en förlossningsklinik med all uppbackning, åtminstone de första åren.

Men! Vad jag inte kan förstå är att det inte finns någon valfrihet.
Det finns inte några ABC kliniker längre, dvs avdelningar där det är så hemlik miljö som möjligt.
BB Sofia gick i graven och det var det enda alternativet där kvinnor faktiskt kände sin barnmorska innan förlossningen därför att mödravård och förlossning integrerades.
Hemförlossning önskar ungefär 5% av alla födande kvinnor och det bedrivs i liten skala runt om i landet. Jag tror att ca 1% av alla förlossningar i Sverige sker i hemmet.
Endast Stockholm betalar kvinnan för hemförlossning. I övriga delar av landet får det finansieras av kvinnan själv. Fr 20 000 kr och uppåt.
Mycket pengar för en enskild familj som om de istället väljer sjukhuset får föda gratis.
Väldigt lite pengar för en barnmorska som är jour 24/7 i flera veckor och sedan bistår vid förlossningen.
En klassfråga helt enkelt. Att ha råd att välja sin förlossning.
Detta i en tid när Förlossningsvården är i kris och platserna inte räcker till på många platser i vårt land.
När kvinnor kan bli hänvisade till sjukhus långt ifrån hemmet och när fler föder oassisterat, i hemmet eller på väg till sjukhuset, än antalet som väljer att föda hemma med en kompetent barnmorska.
En förlossning kostar ju alldeles oavsett var den sker (om den nu inte sker på motorvägen.)
Men att föda barn på en förlossningsklinik på ett sjukhus kostar mer än på en barnmorskedriven enhet eller i hemmet, så varför kan inte staten hjälpa till här?

För kvinnans skull?
Nja, det stöder sej inte precis på vetenskap och beprövad erfarenhet.
Forskningen visar att för en kvinna med normal graviditet och inga risker i bagaget så är det säkrare att föda hemma än på sjukhus. Kvinnor som föder hemma brister mindre, blöder mindre och är mer nöjda.
Det finns ingenting som talar för att det är riskfullare för mor och barn.
Kvinnor som väljer att föda hemma är oftare högutbildade och mer medvetna kring sin förlossning.
Det som i forskningsrapport efter forskningsrapport visat sej betyda mest för kvinnors upplevelse av trygghet, kontroll och som minskat användningen av farmakologisk smärtlindring och risker för instrumentella förlossningsavslut är kontinuerligt stöd.
Stöd av en barnmorska som finns där med närvaro och som kvinnan kan känna tillit till.
Kvinnor som föder på sjukhus idag, alltså 99%, känner inte barnmorskan som tar emot dem och de får ofta byta personal under förlossningen, ibland flera gånger, ibland mitt i utdrivningsskedet.

Oxytocin är det hormon som binder människor samman.
Det är "lugn och ro hormonet", det flödar vid beröring, sex, dämpat ljus, musik, trygghet.
Det fullkomligt exploderar när en nyförlöst mor får sitt barn hud mot hud efter förlossningen.
Oxytocin behövs för att driva förlossningen framåt. Det verkar på glatt muskulatur och livmodern har just en sådan struktur. Det verkar även på mjölkkörtlarna och hjälper mjölken att drivas fram.
Men Oxytocin är ett blygt hormon.
Ett hormon som lätt viker för stress, smärta eller rädsla. Ett hormon som låter sej besegras av stresshormoner som adrenalin och noradrenalin.
En födande kvinna som flyttas från sitt hem, som kanske inte vet om och när hon får plats på sjukhus, som träffar en ny människa som skall känna på henne på det privataste sätt som går, som får byta miljö och personal... hennes oxytocinnivåer påverkas.
Kvinnor beskriver det ofta när de kommer in som "Jag hade täta värkar hemma, men nu har de försvunnit!"
Kossor, hästar, hundar och andra djur får inte lov att flyttas på när de är dräktiga.
En gammal bonntös berättade för mej att när korna skulle kalva fick man smyga in i lagården om man nu tvunget skulle dit.
Men kvinnor? De kan få åka till det ena sjukhuset efter det andra.
De blir hemskickade, nekade och omkringskuffade.
Det är ju bara inte klokt!

Det blir mitt slagord inför 1:a maj. Ge födande kvinnor makten, tryggheten och rätten till sin egen förlossning!

Puss/ Asta

Men papporna då!

Kamratposten gjorde för många år sedan en stor undersökning där de frågade 6000  barn mellan 8-14 år vem de helst pratar med när de har problem.
Först kom mamma.
Sen kom en kompis.
Sen kom någon annan.
Sen kom ingen alls och först på femte plats kom... ta daaa...
Pappa.
Sug på den en stund. Jag tror tyvärr inte särskilt mycket har förändrats.

Varför är det så?
Det har så klart hur många förklaringar som helst. Skulle vi fråga tio personer får vi säkert tio olika svar. Men nu är detta min blogg och därför säger jag vad jag tror, det vore ju bara tokigt om jag sa vad du tror :)

Till viss del tror jag att det är biologiskt.
(Japp, jag vet... redan här blir folk uppretade.)
Det är så naturen tänkt sej det. Mamma tar hand om barn. Pappa har ihjäl en bisonoxe.
Evolutionen går vansinnigt långsamt.
Hela vårt nervsystem med sympatikus och parasympatikus jobbar fortfarande i tron att vi blir attackerade av stora djur när vi i själva verket känner ångest för att misslyckas på jobbet.
Kvinnorna har hormonerna med sej som redan under graviditeten jobbar till hennes favör och som frisätts i enorma mängder i den stund barnet föds och läggs upp på mammans bröst.
På BB kan man riktigt känna molnen av Oxytocin som flödar.

Men. Självklart finns det inte bara ett men här utan rätt många.
Vi börjar med det första...
Men, även män får förhöjda doser av Oxytocin när de bär sitt barn hud mot hud.
Inte i samma doser eller omfattning som mamman men ändå. Hormonpåslag.
Ju mer tid han spenderar med sitt barn tätt in till sej, ju mer hjälp får han därmed på traven till att känna kärlek, stärka band och bli den pappa alla barn förtjänar.

I vårt jämställda land arbetar nästan alla pappor heltid. Väldigt många mammor jobbar deltid.
I vårt jämställda land tar mammorna ut huvuddelen av föräldraledigheten och där vabbar mamma mest, är mamma familjens projektledare med huvudansvar för barnen. Mamma ammar, tröstar, bär, matar, vaggar kolikbarn, roddar vardagen, läser sagar, fostrar, plåstrar om mm mm så mycket mer eftersom de är hemma mer.
Inte så konstigt att ungarna där i tioårsåldern helst pratar med mamma.

Jag är inte ute efter att mammor skall arbeta lika mycket som papporna.
Allt män gör är inte per automatik bäst, därför behöver inte heller jämställdhet innebära att kvinnor ska göra som män gör (vilket det tyvärr ofta blir, inte bara i fråga om föräldraskap.)
Pappor borde jobba mindre. Vara hemma med sina barn mer. Ställa sin karriär åt sidan under småbarnsåren.
De borde prioritera annorlunda helt enkelt. Vara med sina ungar. Göra vardagsliret med sina barn.
Ta sin roll som förälder å inte bara vara någon slags sidekick åt mamman i bästa fall.

Jag känner... en del bra pappor men jag känner vansinnigt många fler som är rena skräpet.
Och det kan de knappast bara skylla på hormoner.
Finns det nåt råd jag vill ge till unga kvinnor utan barn så är det att kyss så många vackra kvinnor å män du vill. Gift dej ibland om du har råd å vill ha fest, skilsmässa är inget brott längre.
Men tänk för hundan efter hundra gånger om det verkligen är pappamateria som du skaffar barn med.
Finner du ingen lämplig kandidat så finns alltid Danmark.

Puss/ Asta

Hej där girls...

... är ni intresserade av en ny man kring 45 med lite livserfarenhet med sig i bagaget?
I så fall är det strålande tider som väntar er. Just i den åldern bör det nämligen finnas många män lediga.
Män som tröttnat på sin gnatiga fru alternativt blivit dumpade av sin hustru och nyligen skilt sej.

20 000 par skiljer sig varje år. Mer än vart annat äktenskap går i kras.
De äktenskap som avslutades 2011 hade i genomsnitt varat i 11 år.
Det längsta äktenskapet varade i 64 år (då hade hon FANE MEJ fått nog :) och det kortaste i ett par månader.
Förra året var genomsnittskvinnan 41,6 år vid skilsmässan och mannen alltså 46 år.

Det var lite statestik ni fick er till livs där.
Att hålla ihop ett långt äktenskap är något av det svåraste (och ibland tråkigaste) som finns.
Det är hårt jävla jobb å en massa kompromisser. En massa härliga män (och/ eller kvinnor) att avstå.
Om det är värt det?!
Ingen aning. Det frågar jag mig oxå ibland men man får bara de svar som man väljer eller hur?!
Någon som kämpar vet bara hur det är och någon som ger upp vet bara det. Motsatsen får de aldrig reda på.  

Klart är väl att vi människor ur, evolutionens synvinkel, inte är gjorda för att leva en monogamt liv med samma människa i 60-70 år.
Jag hörde på radion att forskarna kommit på en lösning på detta.
Tillförseln av extra oxytocin.
Oxytocin är en signalsubstans i hjärnan. Det frisätts i stora mängder hos en nyförlöst kvinna för att livmodern skall dra ihop sig, mjölkproduktionen komma igång, men ffa för att underlätta bindningen mellan mor och barn.
Oxytocin påverkar vår vilja till närhet, omvårdnad, parbildning och sociala funktioner.
Kort sagt gör det oss till mjukare, varmare, kärleksfullare... och trognare människor.
Det är oxytocinet som skall ta över "jobbet" när förälskelsen lagt sej.

I djurförsök ser man att möss som tillförs extra oxytocin blir ointresserade av andra partners än den de först valt ut.
När forskarna började undersöka detta samband var det för att se om man via denna vägen kunde hjälpa människor med autistiska sjukdomar så de fick en större vilja till sociala samspel, närhet och empati.
Trohetsaspekten blir lixom bara lök på laxen.

Oromantiskt och fasansfullt?!
Tja, nja jag vet inte...
Vi envisas ju med att vi VILL gifta oss och leva i långa äktenskap.
All forskning visar att sunda och kärleksfulla relationer är den allra viktigaste komponenten för att känna lycka.
Men vi klarar ju uppenbarligen inte av det om mer än vart annat (svindyrt) bröllop slutar i skilsmässa så vad är det då för fel att hjälpa naturen lite på traven.

Huruvida oxytocin och Viagra fungerar ihop vågar jag dock inte uttala mig om....

Puss/ Asta