Detta inlägg är inspirerat av Lady Dahmer och jag skulle nästan kunnat kopiera det rakt av men jag väljer att ge det min egen vinkling.
Mitt allra bästa råd kring det här med spädisar och småbarn...
Precis som jag skrev i inlägget nedan var jag en väldigt ung och outbildad förstagångsmamma. Jag kände inga bebisar. Jag hade knappt sett dem på vykort.
Jag läste numera kritiserade Anna Wahlgrens Barnaboken som så många andra under den tiden och jag tog till mej det som kändes bra i magen och ratade resten.
Jag gick nästan uteslutande på instinkt.
Anna Wahlgren skrev en sak som lade grunden för mitt förhållningssätt till spädbarn. Bäbisar är som ufon på en främmande planet, de förstår inte språket, de har överlevnadsångest.
Deras skrik ställer frågan "Kommer jag att få mat? Kommer någon att ta hand om mej?"
Det bästa sättet att lindra denna ångest är att handfast svara: Ja och ja.
Alltså. Små barn behöver massor av mat. Helst innan de bett om det.
Ja, du kommer att överleva.
Å de behöver massor av närkontakt.
Ja, jag tar hand om dej.
Jag har ammat samtliga mina barn och haft turen att ha gott om mjölk.
Med sonen kruxade det i samband med stress inför dop, då stängde jag in mej med honom och gjorde ingenting annat än att amma tills mjölken kom igång igen.
Oavsett hur du matar... mycket mat.
Å så bar jag!
Satt med dem, med deras hjässa mot mitt hjärta. Bar i bärsele. Sov med dem tätt intill på natten.
För PRECIS som LD skriver, "Trygg kan man bara bli i ett överflöd av trygghet."
Självklart låg de på filt, eller som dotter nr II satt i hoppgunga. Men jag bar dem ofta å gärna och vi samsov... länge!
Jag har alltid tyckt att det är absurt att vuxna människor sover tillsammans och tycker att det är tryggt och skönt medan små barn ska sova ensamma.
I egen säng och kanske till och med i eget rum.
Min mormor tyckte det var vansinnigt att sova bredvid en baby. "Tänk om jag låg ihjäl henne?!"
Men som en klok gammal sköterska på BVC sa... "I större delen av världen sover hela familjen tillsammans och hur många barn tror du dör av de blir ihjälklämda?! Barn dör av andra saker."
Så jag har anammat det.
Det underlättar amningen. Det är tryggt för det lilla barnet att vara omgivet av sina föräldrars lukter, hjärtslag och snusningar.
Det gör läggningen mindre dramatiskt då det är något skönt å kärleksfullt å inget avsked eller separationsaktigt.
Svara "ja och ja" alltså :)
Puss/ Asta
Åh vad roligt det är att läsa alla dina barninlägg!! Flera såndana! :)
SvaraRaderaÄven om det är svårt att inte påverkas av sin tid, så känns det så skönt och tryggt att ha en mamma av en annan. En motpol att kunna lyssna till. Även om jag inte kan ta åt mig allt eller "tror att jag kan bättre" (lite ironi så klart!) så vill jag gärna ha dina råd, tankar, åsikter och reflektioner. Vilken tur att jag har en så klok mamma som ska bli mormor till mitt barn! Vilken tur VI har!!
Älskar dig!
Klok tant
SvaraRadera*ler* Vackert så A! Och dina barn har ju faktiskt vuxit upp och blivit fina människor - så du har gjort helt rätt.
SvaraRaderaKramar
Jajemen, så rätt så! När mina barn var små var det många som tyckte de var "snälla" som aldrig skrek. Barn är inte "snälla", för finns det då barn som är "elaka" eller "dumma"? Mina barn fick vara med, vara nära oss, fick mat och närhet hela tiden, behövde inte tala om vad de ville ha, jag tror att då blir de mer trygga och förnöjda. Och samsova, det gör vi fortfarande ibland, och de är 14 och 12 nu... Så länge de kan känna trygghet genom att sova med mig eller sin pappa är vi villiga att ge dem det.
SvaraRadera