Lycka och olycka

Vilka 3 ögonblick i livet var dina absolut lyckligaste och vilka 3 dina olyckligaste?

Klurig fråga från Nina.

Lycka är någonting märkligt, visst är det? Åtminstone för mej.
Jag kan känna en häftig känsla av lycka vid oväntade och enkla tillfällen.
Lycka kan oxå se olika ut. Bubblande, storslagen och full av skratt. Men den kan också vara blygsam, som en lugn varm känsla som fyller mitt inre och med en känsla av hopp och tillförsikt. Den sortens lycka är minst lika fin.
Jag vet vilka tre tillfällen av lycka som är de största men jag vill börja med att tänka på stunder som fastnat.

En sen kväll/ tidig natt när jag ensam badade naken i ett ljummet hav med Märta. Bara hon å jag å det svarta vattnet under en lysande fullmåne.

När jag sprang en motig jävla runda med stekande sol och ville ge upp knappt halvvägs men fortsatte och väl i stan öppnade sej himlen i ett sådant där varmt ösregn. Det var så befriande att jag sträckte armarna mot skyn för att bli våt på så stor del av kroppen som möjligt. Stan var full av turister och alla utom jag flydde under markiser och in i portar för att komma undan regent. Min glädje måste ha smittats för jag möttes av applåder, som ett enmanslopp, och jag fick en sådan enorm energi.

En kväll för kanske 8-10 år sen när vi hade fest med jobbet vid havet. Vi grillade, vi drack alldeles för mycket, vi hade vansinnigt roligt, va varann så nära och... jag var otroligt lycklig den kvällen/ natten.

Första gången jag lyckades känna öppningsgraden på en kvinnas livmodermun. Av nån anledning större än förlösandet.

Efter en kusinträff, när vi samlades några stycken av mina kusiner med deras respektive. Bland annat min favoritkusin som jag saknat många år. Min pappa som jag kände mej så nära den stunden. Vi satt och hade efterfest i en hotellbar och livet var bara så bra.

Lena och jag. När hon var sjuk och vi visste att ingenting gick att göra.
Vi låg en hel natt, nära nära, höll varann i handen. Pratade om allt, grät och skrattade i blandad kompott och trots att det var så oerhört, så outgrundligt ledsamt så är det en så vacker stund.

Men mina allra lyckligaste stunder lika självklara som förutsägbara.
Mina barn. Mina barnbarn. När jag hämtat hem mina valpar.

Olycklig då...

Att vara olycklig är inte lika luddigt som lycka. Olycklig kan jag vara och det är förbannat tungt. När jag är lycklig så försvinner den lätt, suddas ut i konturerna så fort jag försöker greppa den eller analysera den.
Här börjar jag i andra ändan. Med det största. Det värsta. Det svåraste.

Det var att mista Märta. Sorg är svår att mäta och nog var det väldigt väldigt svårt när andra närstående dog. Lena framförallt (under hennes begravning fruktade jag för mitt förstånd) men oxå mormor å svärfar var svårt.
Men inte i närheten av Märta.
Hon VAR min ledstjärna. Utan henne är jag för alltid mer vilsen.
Det är utan konkurrens det värsta jag varit med om. Resten som varit jävligt är svårare att gradera.

Jag hade en depression som varade över ett år för 22 år sedan. En depression när jag varje dag önskade att jag skulle dö och fasade för att vakna. Det var fruktansvärt. Jag har mått dåligt både före och efter, men aldrig så. Aldrig så förtvivlat nattsvart.

Min bror. Jag har inget direkt datum, ingen direkt stund men att han är så sjuk och inte finns i mitt liv är en livssorg.
Samma sak är det med pappa.

Som barn var jag med om svåra saker. En våldtäkt. Andra övergrepp.
Att bli dumpad på ett ungdomshem med galler för fönsterna och möbler fastskruvade i golvet långt hemifrån som tolvåring.

Puss/ Asta

Vad är det bästa i ditt liv? Om vi inte räknar med barnen.

Lillebror å bästa vännerna

 

Hur lärde du känna "lillebror" och hur kom ni varandra så nära - som jag förstår det som genom vad du skriver på bloggen. Är han din bästa vän, eller vem är det? (Förutom dina hundar)
/ Helena

Det här med bästa vänner. Jag har egentligen bara "bästa vänner", ytliga bekantskaper är ingenting för mej. Jag har inte, å har aldrig haft, nåt behov av att ha en stor bekantskapskrets.
De få vänner jag har har alla en alldeles speciell och oersättlig plats i mitt hjärta och ingen går att ersätta med den andra. De har sina egna roller och de är bäst just på sitt vis, fyller olika funktioner.
De flesta vänner har jag haft under många många år och vi känner och accepterar varann som vi är.
Cissi, Marie, Carina och China. Men även Staffan, Malin och Maggan.
Mina barn, Gottfrid och min man.
Vänner som jag värdesätter väldigt väldigt högt å på olika vis <3

Vad det gäller Lillebror så är det på ett annat vis, inte bättre än med mina andra vänner, men annorlunda. För mej är han familj, om jag är det på riktigt för honom vet jag faktiskt inte?
Jag vet att han tycker om mej och att jag står honom nära. Han är en rolig å kärleksfull man med hög väldigt integritet, svår att lära känna, och det har tagit mej många år att närma mej mer känsliga områden och att bli insläppt där. Men om han ser mej som familj, jag vet inte det.
"Familjekänslan" sträcker sej i att jag litar på hans lojalitet på ett annat vis.
Eller det är kanske fel ord, jag litar på alla mina vänner, men jag förväntar mej och kräver att han skall finnas för mej om och hur det än krisar precis som jag skulle göra för honom.
"Familjekänslan" sträcker sej i att jag kan bli arg/ ledsen/ besviken på honom men aldrig skulle fimpa honom för det.
"Familjekänslan" sträcker sej i att jag känner mej stolt över honom för att han är en del av mej.
"Familjekänslan" sträcker sej i att han till skillnad från mina vänner är väldigt olik mej på alla sätt å vis. Vi förenas i någon slags grundvärdering och i vår humor men i övrigt är vi väldigt olika.
Lillebror är bäst på att veta vad jag behöver!
Han vet när han kan muntra upp mej, ingen kan få mej att skratta som han, men han vet oxå precis vad han ska säga för att lyfta mej när jag mår dåligt eller peppa mej när det behövs.

Jag lärde känna Lillebror på jobbet när hans å min avdelning slogs ihop.
Mitt första intryck var att han var rätt högdragen och arrogant.
Men vi hör ihop och det märkte vi ganska snart och vår relation utvecklades till goda kollegor, sedan vänner och slutligen... för min del åtminstone... familj.
Jag har saknat en syskon och en bror sedan min biologiska bror blev sjuk och "försvann" ur mitt liv. Och även om vår bakgrund och familjeförhållanden är olika så delar vi en slags ensamhet. Den ensamheten och det tomrummet har nog varit avgörande för hur det blivit.

Puss/ Asta

Svar på de första tre frågorna, de om relationer.

Efter att ha levt med samma man (min pappa!) typ hela livet, i ett äktenskap som går upp och ner... kan du sakna och kanske längta efter känslan av att vara nykär? Hur tror du att det hade varit att börja om och gå in i en ny relation som vuxen?
Puss Emelie.

Förr gjorde jag absolut det. Ofta.
Längtade efter den berusande känslan och kanske även efter att få göra ett vuxet val, välja en partner som jag faktiskt passade med av mej själv och inte som jag jämkats ihop med, slipat av kanterna mot så som jag gjort med min man som jag varit tillsammans med sen jag var femton vårar.
Känslan av att vara nyförälskad är ju galen och något av det absolut härligaste och förfärligaste man kan uppleva. 
Tänker hen på mej? Varför sa hen så? Varför sa hen inte så? Varför ringer hen inte? När får jag se hen igen? Kan jag ringa? Ta på mej. Snälla ta på mej. Ta på mej för i helvete för annars dör jag.
Alltså, har man någon gång varit med om den känslan så minns man den för alltid. Den är psykotisk. Egoistisk och man skiter egentligen i allting utom den känslan.
Men nu? Nää. Jag känner mej för gammal. För blasé. För less å luttrad på män och för bekväm för att ge mej ut på den berg o dalbanan igen. Har ingen längtan alls kvar i mej. Och det finns absolut nåt vackert och härligt i en mogen relation med där man känner varann innan å utan.

Skulle min man å jag någonsin skiljas så skulle jag leva ensam. Det kan locka mej ibland däremot.
Jag har gjort "mamma-pappa-barn grejen" och jag tror inte längre på att Mr Right finns. Engagera mej i en ny relation, blir kär, bli besviken, gå isär igen... alltså, orka! (som ungarna sa på nollnolltalet.)
Nej, efter en eventuell skilsmässa så skulle jag leva ensam. Lägga min energi på det som får mej må bra. Barnbarn, hundar, jobb.
Jag kanske skulle dejta för skoj skull. Utforska om det finns nån bisexualitet i mej. Eller träffa helt andra män än de som i hela mitt liv attraherat mej. Eller nä, nej det skulle jag inte. Jag skullle i såna fall dejta en kvinna.
Men som sagt, nä... känner ingen längtan alls.

Vad anser du om att man håller ihop ett dåligt äktenskap/förhållande för barnens skull? Bra eller dåligt?

Åh. Jag tycker det är en skitsvår fråga.
Leva i ett dött och olyckligt äktenskap bara för barnen... nej.
Kyla och ständiga gräl kan inte vara bra för barn att växa upp i. Olyckliga föräldrar ger dåliga föräldrar.
Men att leva i ett förhållande där man kanske inte är jättekär och där alla ens drömmar förverkligas för att inte utsätta ungarna för skilsmässa, varannan vecka boende och kanske sämre levnadsvillkor... ja, kanske.
Det måste vara upp till var och en att bedöma.

Jag kan bli lite trött på egoismen hos vuxna människor.
Jag, jag, jag.
Att vara vuxen och ha barn är att ta ansvar. Ta ansvar även för de val man har gjort. Och livet är inte roligt och stimulerande jämt. Vissa perioder är det skittråkigt att gå till jobbet och andra stunder är det inte så kul att leva med den partner man valt.
Herre gud, jag hör hur jag låter. Som hon överklasskkärringen i "Mona-Lisas leende" som kör hem sin förtvivlade dotter som kommer till barndomshemmet efter att hon fått veta att hennes man bedrar henne. "Ditt hem är med din make nu."
Riktigt så menar jag förstås inte.
Men alla förhållanden går upp å ner. Så har det varit i mitt äktenskap. Vissa perioder har det funnits  helt andra drivkrafter än pur kärlek som hållit oss samman.
Ekonomi. Huslån. Bostadsbrist. Rädsla. Bekvämlighet och annat oromantiskt. Och tids nog har det vänt och blivit bättre igen.

Skilsmässor sätter nästan alltid ärr i barns själar och om inte deras föräldrar varit direkt osunda med varann så vill nästan alla barn att deras föräldrar ska vara tillsammans. Och handen på hjärtat, få av oss vuxna skulle vilja  byta hem varannan vecka och kanske acceptera att leva under olika regler och förhållningssätt.

Hur trivs din make med att din dotter och barnbarn bor hemma fortfarande? Hur länge ska ni ha det så? Känns som om du inte klippt navelsträngen med henne ännu.

Jag har svårt att tolka din kommentar som annat än korkad och i ett försök att trycka till mej. En trollkommentar helt enkelt. Men eftersom jag är en vän och generös människa så ska jag svara ändå.

Läser du min blogg sällan? Jag har nämligen skrivit så många inlägg att jag nästan känner mej tjatig kring vilken glädje vi tycker det är med generationsboende och vilka fördelar det ger oss alla egentligen.
Därför har vi inga planer att sluta upp med det... bara för att normen i Sverige inte ser ut så. Generationsboenden är väldigt vanliga i många andra länder, anser du att alla dessa människor inte klippt navelsträngen?
För upplysning är min dotter en väldigt självständig, kompetent, ung kvinna var hon än bor.
Och min man? Vad har han med det att göra? Gillar han inte läget och vi andra gör det så får han väl flytta. Men?! Uppenbart bor han kvar.
Om du vill skulle jag kunna köra ett inlägg där jag redogör för vad min man tycker om att jag har hund, tycker om att blogga, har gått upp i vikt, känner mej vilsen inom socialdemokratin och annat med. Vore det av intresse?

Puss/ Asta

Svar till Anonyma Jenny

Jag har fått ett gäng kommentarer på ett inlägg lite längre ner av en människa som kallar sej för Jenny.
Först tänkte jag ignorera, har precis blivit av med dåren Anonym som häckade här men så såg jag att här fanns något annat. Att vi talade förbi varandra. Att det ändå var en kommentar som förtjänade att bemötas.
Först har jag lagt ut kommentarerna och därefter kommer mitt svar.


Men snälla. Tror du på fullt allvar att alla dom som följer SD är rasister? På allvar?! Kan det inte helt enkelt vara så att dom SER vad som är på väg att hända med välfärden i sverige och detta är ännu ett sätt att göra sig hörd när INGEN lyssnar?!
Jag ser det som rädda människor som vill fortsätta leva i ett tryggt land. Ett land där vi tar hand om dom som redan bor här på bästa sätt och där vi kan ta hand om invandringen på ett bra sätt. Integrationen måste fungera. Så är det bara. Precis som psykvården, äldreomsorgen och skolan måste fungera. Man måste skilja på sak och person oavsett om man är röd eller blå, svart eller vit och sluta skylla på rasism.
Morden i Trollhättan var lika fruktansvärt och vidrigt som ikeamorden. Utförda av två väldigt sjuka individer i stort behov av hjälp. Kanske där vi måste börja. PSYKvården. Så alla som bor här och som kommer hit oavsett rastillhörighet får en chans att bearbeta sina trauman. Skilj på sak och person som sagt. Och sluta skylla på rasism.

Om nu Anton Lundin Petersson kände stödet av tusentals andra arga unga män (jag skulle fortfarande kalla dom rädda) vad kände ikeamördaren stödet från då enligt dig?! Han valde ut VITA. Anton SVARTA. Men Anton råkade klicka ett par gånger för mkt på sk "rasismsajter." Och pang fick Sverige nåt att skylla på. Nä se detta för vad det är och satsa på psykvården istället. 

Och en sak till, "natt efter natt brinner det i flyktingförläggningar", vad gör det i Malmö, vad gör det i Göteborg, vad gör det i vissa utvalda små rosengårdsmiljöer i hela Sverige då? Seriöst. Trött blir man. Och nej. Dom tre sista kommentarerna är inte anonyma. Dom är skrivna av mig, en helt vanlig arbetande ensamstående mamma till två söner varav en har en funktionsnedsättning som kallas asperger och som känner en otrolig rädsla för min sons framtid...
Tack för mig!

Och Bye the way så har jag röstat i många år och ALDRIG röstat på SD. Kommer förmodligen aldrig att göra det heller.
Mvh Jenny

Klart att rasism finns i sverige. Vem har påstått att det inte gör det?! Fördomar finns mot mycket. Som tex att anklaga någon för att vara rasist bara för att man har en annan åsikt.
Sen Asta. Förlitar jag mig inte på att min son ska få rätt hjälp av SD. Jag förlitar mig heller inte på det parti vi har nu. Jag förlitar mig endast och enbart på mig själv i det fallet. Men jag TYCKER att anslagen till vården borde öka radikalt. Psykiska ohälsan i landet har ökat och anslagen minskat. Man måste börja i rätt ände. Att säga att jag förlitar mig på SD är ganska enkelspårigt och ett direkt påhopp. Men det visar väl bara hur förblindat sverige är när det kommer till SD och rasism. Man hoppar på varandra med idiotiska anklagelser om än det ena än det andra. Men ingen GÖR något åt det. Inget som syns i samhället iaf.
/Jenny

Hej Jenny! 

Det känns som om vi diskuterar äpplen och päron här Jenny.
Som om vi talar om olika saker, diskussionen började i myrstacken och slutade med rosa elefanter.
Jag är HELT ense med sej om att Sveriges psykvård, precis som övrig sjukvård, behöver mer pengar och mer resurser.
Den somatsika sjukvården har gått stadigt framåt medan den psykiatriska vården mer stagnerat.

Jag har själv, som trogna läsare vet, erfarenhet av att vara anhörig till missbrukare och psykiskt sjuka och har en bror som sedan yngre tonåren åkt in å ut för mer eller mindre misslyckade behandlingar för sitt missbruk och på äldre dar, sin diagnos Asperger. Med stor frustration för oss anhöriga och djupt lidande... förstörda liv... för min bror och min mamma.

Däremot gör jag inte samma koppling till vad du gör.
Du skriver att du aldrig har och troligen inte kommer rösta på Sd men du går ändå in och gör försvar.
Jag tror inte alls att alla de som fjuttar eld på flyktingboenden är psykiskt sjuka. Jag tror att det är, i huvudsak män på orten som får bränsle av det allt mer öppna och tillåtande klimatet för rasism som vi har släppt in i Riksdagen. Ingen tänkande människa kan väl undgå att se hur samhället förändrats sedan Sverigedemokraterna blev ett riksdagsparti?
Åsikter som förut vädrades i hemmet med likasinnade spyrs nu ut helt och hållet öppet och utan skam.
Den som tänder eld på en flyktingförläggning är inte per automatik pssyksjuk men har en allvarlig brist på empati och på att se världen i ett sammanhang.

Jag tror säkert att Anton Lundin Pettersson inte mådde helt psykiskt väl.
Det gjorde nog inte Anders Brejvik heller och jag tror en å annan skruv fattades på självmordsbombaren på Drottninggatan och på Ikeamördaren.
Samtliga dessa herrar skulle mått väl av psykiatrisk vård för länge sen. Säkert har de visat indikationer/ varningar på detta redan tidigare.
Anna Linds mördare hade upprepat sökt psykiatrisk vård och hans mamma hade vädjat om hjälp redan från att han var ett barn.
Men samhället måste göra skillnad på när någon begår mord utifrån en större övertygelse och i fanatismens namn.
Det ÄR skillnad på att hugga ner en människa, vem som helst, och på att hugga ner/ skjuta någon på grund av deras politiska/ religiösa/ etniska/ sexuella bakgrund. I synnerhet om man gör det efter att ha inspirerats och konspirerat ihop med andra likasinnade.
Därför klassas självmordsbombaren som ett terrordåd men inte Ikeamördaren.
Därför bör Anton Lundin Pettersson klassas som en terrorist men inte Lisas mördare.
Därför är systematisk nedbrännisng av flyktingboenden något annat än tonåringar som bränner bilar i förorten.

Min analys av samhällets nedmontering av skyddsnäten är, som jag tolkar dej, inte den samma som din. Jag tror inte att den har ett skit med kostnader för flyktingar att göra. Det har vi, åtminstone fram till nu och den extrema situation världen idag står inför, tjänat på.
Alliansen har i åtta års tid, med stöd av Sverigedemokraterna, monterat ner vår välfärd till förmån för skattelättnader och konsumtion. Till förmån för den ideologiska skillnad i synsätt på människan att hon bär ansvar för sej själv och inte är en kugge i samhället om man ska hårdra det.
I ett rött samhälle är klasskillnader av ondo. I Alliansens Sverige är klasskillnader något bra, något som driver och motiverar en människa framåt.
Då bortser man ifrån att även fattiga människor har barn som drabbas och man bortser från att alla inte kan bli friska för att de vill så.
Det i kombination med den allt mer accepterade rasismen har gjort Sverige till hur Sverige är just nu.
Och jag vidhåller, nu gäller det ju inte dej då om du inte röstar på Sd, att den som röstar på Sd sannolikt är rasist. Om hen inte är rasist är hen ändå medveten om att hen röstar på ett rasistiskt och demokratiföraktande parti. Om inte... ja, då är det något kognitivt fel på personen för så mycket information som pumpas ut om Sd och deras ideologi kan inte ha undgått en normalt funtad människa!

/ Asta

En Alliansväljares anonyma tankar...

Fast dom tar ju ansvar för ekonomin. Rödgrönas budget är direkt skadlig för Sverige. Magdalena andersson har inte en susning om vad hon gör och alla rödgröna har gjort ett misstag som valt bort världens bästa finansminister som hyllas av hela världen för hur ofantligt bra Sverige klarat en finanskris, det med världens mest generösa trygghetssystem.
Jag som alliansväljare skulle bli uppriktigt förbannad om allianspartierna svek min röst och lät rödgrönas företagsfientliga, föräldrafientliga osv-fientliga budget vinna. SD har lyckligtvis många delar i sitt förslag som är väsentligt mycket bättre än rödgrönas. Jag avskyr SD och SDare som pesten, de har en rutten rasistisk människosyn och jag vill inte att deras flyktingpolitik ska ha ens lite genomslag i svensk politik. Men jag ser hellre att dom får komma till tals om de inte lika idiotiska delarna av deras politik än att rödgröna får förstöra för alla unga i detta landet, alla oskyldiga barn som behöver sina föräldrar oberoende av feministtrams (jo, tvångskvoteringar är trams), alla kämpande företagare som skapar jobb och får bli arbetsnarkomaner på lata anställdas ställen när dom inte orkar jobba och ta ansvar.
Det finns 1000 anledningar till varför jag inte vill att rödgröna ska få styra, en majoritet av svenska folket håller faktiskt med. Det är inte alliansens ansvar att rädda en skadlig budget, det är deras ansvar att fälla den.

Ja du Anonym, ett namn hade varit trevligt men vi kör ändå.
För den som läser mina politiskt rödfärgade inlägg regelbundet och nu din väldigt blå kommentar blir skillnaden väldigt tydlig och visar att snacket om att "Alla partier egentligen tycker samma sak" och "Det är ingen skillnad mellan Socialdemokraterna som gått åt höger och Moderaterna som gått åt vänster" verkligen inte stämmer. Det är stor mellan blockens syn på människan och samhället.
Det är dessutom inte särskilt sant att S glidit åt höger eller M mot vänster.
Jag ska försöka bena lite i din kommentar här, ense lär vi aldrig bli, men ett svar är det lika fullt.

"Magdalena andersson har inte en susning om vad hon gör och alla rödgröna har gjort ett misstag som valt bort världens bästa finansminister som hyllas av hela världen för hur ofantligt bra Sverige klarat en finanskris, det med världens mest generösa trygghetssystem."
Fd finansminister Anders Borg klarade mycket riktigt av att hålla statens finanser i någolunda skick genom en finanskris. Vad han också gjorde var att driva en politik som drev samhället isär.
En politik som ökade klyftor snabbare än i andra jämförbara länder. Allt enl OECD.
Fattigdom och stora samhällsklyftor bidrar till andra problem för ett land och inte bara för de individer, familjer och barn som växer upp under knappa ekonomiska förhållanden.
Magdalena Andersson har säkerligen "en susning om vad hon gör."
Hon är civilekonom och doktorand i Nationalekonomi. Hon har studerat ekonomi utomlands och har en gedigen karriär bakom sej med tunga poster.

"SD har lyckligtvis många delar i sitt förslag som är väsentligt mycket bättre än rödgrönas. Jag avskyr SD och SDare som pesten, de har en rutten rasistisk människosyn och jag vill inte att deras flyktingpolitik ska ha ens lite genomslag i svensk politik. Men jag ser hellre att dom får komma till tals om de inte lika idiotiska delarna av deras politik än att rödgröna får förstöra för alla unga i detta landet[...]"
Sverigedemokraterna är ett högerparti. Du gör i din text detta väldigt tydligt.
För alla oss Röd-gröna är det självklart att ett rasistiskt, homofobt, kvinno och demokratifientligt parti inte ska tas i med tång. Du anser att de har en bättre politik än S och Mp om man bortser från "den rasistiska lilla detaljen." 

[...]att rödgröna får förstöra för alla unga i detta landet, alla oskyldiga barn som behöver sina föräldrar oberoende av feministtrams (jo, tvångskvoteringar är trams), alla kämpande företagare som skapar jobb och får bli arbetsnarkomaner på lata anställdas ställen när dom inte orkar jobba och ta ansvar.
"Oskyldiga barn som behöver sina föräldrar oberoende av feministtrams."
Kära Anonym, du får ursäkta mej om jag inte är helt säker på att jag kan följa med i ditt resonemang, du skriver rätt andefattigt och på dålig svenska men jag antar att du här syftar till att det är "feministtrams" att styra i föräldraförsäkringen?
Regeringen lägger ständigt in lagar, morötter och piskor (tordes vara välkända begrepp för en Alliansväljare?!) för att styra samhället i det håll man önskar.
I detta fallet att vill regeringen påverka både arbetsgivare ( att inte diskriminera unga kvinnor/ mammor på arbetsmarknaden) och att få pappor/ män att bli mer jämställda som föräldrar.
Just på föräldraområdet är ett område där pappor diskrimineras och bara ses som en bifigur till mamman som är "den riktiga föräldern." Att det skulle vara synd om barnen för att deras mamma får ökade möjligheter till ett bra jobb eller för att de får en vardaglig nära relation till båda sina föräldrar har jag väldigt svårt att se.

"alla kämpande företagare som skapar jobb och får bli arbetsnarkomaner på lata anställdas ställen när dom inte orkar jobba och ta ansvar. "
Förlåt men vad menar du? Här är jag inte spydig utan jag förstår inte vad du skriver.
Är alla företagare stackare under en Röd-grön regering? Är alla som jobbar lata?
Vilken värld lever du i?
Flertalet människor jag känner jobbar häcken av sej och är väldigt lojala mot sin arbetsgivare.
Ett välmående företag kan få miljoner och åter miljoner i bidrag av staten.
Jag känner till företag som blomstrar, ständigt ökar sin omsättning, har betalt av alla sina skulder och likt förbannat får BETALT av staten för att anställa praktikanter som de i annat fall behövt anställa för att företaget expanderar och mår väl.
Här kan vi ta me fan prata om bidrag som får sjukförsäkringar och A-kassa att framstå som en fis i rymden. Nu är inte sjukförsäkringar och A-kassa bidrag, de är försäkringar, men jag talar "moderatiska" med dej nu.

"Det är inte alliansens ansvar att rädda en skadlig budget, det är deras ansvar att fälla den."
Okej. Så kan man se på saken. Men då återstår ett pytteduttigt litet problem för dej.
Sverigedemokraterna har sagt att de kommer att sänka varje regering oavsett färg på statsministern som inte går Sd till mötes i rasistfrågan.
Ponera att Alliansen blir största block efter ett nyval. Majoritet lär de inte få.
Vad ska Kindberg Batra göra då?
Arbeta över blockgränserna eller gå med på en rasistisk politik???

/ Asta

Svar på kommentar

"jag har några frågor som ingen vill svara på. Varför är det inte rasism åt andra hållet? De som inte vill ha något med svenskar att göra. svenska horor är ett exepel på vad utlänska kallar oss. Varför uppmärksammas inte rasism mellan invandrare. som ortodoxa kristna och muslimer hatar varandra. Varför behöver vi arbetskraftinvandring då det finns 600 000 svenskar som flyttat till norge. Vart finns över en halv million jobb??? många av oss vill hem...vi är av alla slag, utbildade, outbildade. svarta, vita, krista muslimer...varför är vi inte inklederade? många av oss vill hem. Min vännina som gjorde det fick ett fin fråga på arbetsförmedlingen. Kan du inte flytta tillbaka till norge???"

Jag fick en kommentar. Jag har klippt och klistrat in den så den är ordagrann.
Den kom från mitt inlägg "Jag tar gärna diskussionen."
Och jag tar ett djupt andetag och ska verkligen försöka att svara eftersom "ingen" tydligen velat göra det tidigare. Jag är inte säker på att jag förstår vad du som skriver vill ha sagt riktigt men jag ska göra ett ärligt försök.

Rasism betyder att man ser på människor som raser där den ena är värd mer än den andra. Det betyder att man tillskriver människor egenskaper endast utifrån sin etnicitet eller sin religion.
Rasism förekommer i alla länder och inom alla kulturer så vitt jag känner till.
Rasism kan vara att se alla judar som smutsiga eller giriga. Att se alla muslimer som mordiska och kvinnoföraktande. Alla svarta som dumma och djuriska. Eller alla svenska kvinnor som slampiga och obegåvade.
Rasism kan absolut riktas åt alla håll.
DÄREMOT är det i Sverige inte en strukturell rasism att tex se på ljushyade kvinnor som "horor." Det är fortfarande förkastligt och ingenting jag försvarar men i Sverige är vi i vårt land, omgivna av andra vita människor som har den formella makten och i princip alla privilegier.
Att säga "hora" eller att säga "svartskalle dra hem" får därmed olika tyngd.
Förstår du vad jag menar när jag säger så?
Jag tror oxå att den procentsatsen av invandrare som verkligen ser ner på svenskar som billiga och lättfotade antagligen inte är större än den del av svenskar som sympatiserar med Sd. Alltså ett fåtal i den stora massan.
Ord som "hora" har tyvärr blivit ett skällsord som förekommer bland alla nationaliteter bland unga i Sverige.
Det är inte okej om Mohammed säger så. Inte om Tommy gör det heller.

Den andra delen i din fråga om svenskar som drar till Norge för att arbeta då.
Ja, vi har en förhållandevis hög ungdomsarbetslöshet i Sverige.
Vi har i jämförelse med Norge låga löner.
Både outbildade svenskar som åker till Norge för att göra skitjobben som inga norrmän vill ha för en relativt hög lön och som de aldrig skulle valt att göra i Sverige för X antal tusenlappar mindre. Vi har även högskoleutbildade människor, inte minst inom vården. Sverige har än så länge av tradition haft en högre andel högskole- och universitetsutbildade än vad Norge har.
Arbetskraft behövs till Sverige av samma skäl som till Norge egentligen.
Dels för att vi eftertraktar högskoleutbildade människor vi inte själva har.
Å tänk vad lönsamt! Att få hit vi säger en läkare eller en ingenjör av något slag som utbildat sej i sitt hemland och som bara behöver lära sej lite svenska och kanske komplettera någon kurs innan de kan gå direkt ut i arbetslivet och dra in skatt åt staten. Vad tror du en svensk kostar genom förskola, grundskola, gymnasium och universitet innan hen har samma universitetsutbildning och kan betala skatt.
Miljoner är svaret.
Dels är det människor som tar arbeten som svenskar inte vill ha.
Tar vården som exempel än en gång då det är en verklighet jag känner till.
Undersköterskeutbildningar ställs in överallt för ingen vill ha den typen av jobb länge.
Andelen sjuksköterskor och läkare med utländsk bakgrund är oxå hög.
Sverige skulle inte klara jobben och välfärden utan invandring.

Vad det gäller din väninna på Arbetsförmedlingen så kan vi väl bara konstatera att hen gjorde ett dåligt och uppgivet jobb och kanske borde fundera på att byta?!

Hoppas du fått svar på dina frågor.

Puss/ Asta