Svar på en fråga.

"Kan hända du skrivit om detta och att jag missat det men 1. Varför är du och din man fortfarande gifta? Kan tyckas va en dum fråga men du verkar inte se på män med så blida ögon och om jag tytt dina inlägg rätt så här ni inte den bästa relationen.
2. Av vilken anledning bor din dotter och ditt barnbarn fortfarande hemma?"

"Hur tycker du, som uttalad feminist, att det är att leva i en hetrorelation och ett äktenskap som ibland vacklar? Med genusglasögonen på, hur tänker du kring dina (nuvarande och framtida) nära manliga relationer? Sen undrar jagom du vill berätta lite hur du och din dotter tänker om att bo tillsammans?"


Samma fråga formulerat på väldigt olika sätt.
Måste erkänna att jag fann den första varianten provokativ och uppfattade det inte alls som en nyfiken fråga utan snarare ett taffligt försök att provocera och vara spydig. Tänkte ignorerat den men när min dotter formulerade om frågan, andra varianten, kan även jag se att den är intressant.
Det är möjligt, även om jag inte tror så, att frågeställaren formulerade sej klumpigt. Det tror jag inte.
Jag är på bloggen rätt förskonad från elakheter men de gånger trollen krälar ur sina hålor är det just för att anmärka på att jag verkar kärlekslös mot min make att de provoceras av att jag lever i ett generationsboende.
Någon skrev en gång att jag måste hata min man för jag hade vid något tillfälle skrivit att njutningen att ääääntligen få bajsa när man hållit sej länge och håller på att skita på sej är större än njutningen av sex.
Det kan jag fortfarande fnissa åt.

Well.
Jag är feminist. Jag har en misstro mot de flesta män.
Men jag har en pappa, en make, en son, en vald bror och tre barnbarn som är manligt kodade och som jag självklart älskar. Därtill känner jag en del män som jag tycker om och/ eller hyser respekt för.
Jag tror nog att den allra mest hårdföra manshatande feminist har män/ pojkar i sin omgivning som de älskar.

Däremot, om jag någongång skiljer mej från min make eller han ifrån mej så tror jag inte, med väldigt hög sannolikhet, så kommer jag inte att inleda någon mer kärleksrelation med en man.
Jag tycker mansrollen är allt för problematisk. Att nackdelarna är större och fler än fördelarna när det kommer till att leva med en man.
Jag har barn, barnbarn och vänner som håller mej sällskap.
En hund som håller mej trygg.
Jag kan reda mej själv sexuellt.
Det finns hantverkare, bilmekaniker och andra jag kan köpa in tjänster av.
Skulle jag mot förmodan vilja ha ett nytt kärleksliv skulle jag söka mej till en kvinna.

Men allt detta är i händelse av att jag skulle bli skild.
Den risken tror jag inte är så stor. Om drygt en månad har vi varit gifta i 30 år jag och min man.
Och ja, jag har en jävla förmåga att slå dövörat till och ett sjuhelsikes tålamod men det är självklart inte allt. Så klart finns det mer än så.
Det finns ingen människa på jorden jag litar på så mycket som honom.
Han må vara lat, ett ofeministiskt miffo, han mansplainar mej stup i kvarten och jag blir rasande en gång i halvtimman å rätt gapig är man med men han är oxå väldigt snäll och jag älskar min man.

Fråga 2. Alltså, förlåt. Jag sa att ni fick fråga vad ni ville men jag är så TRÖTT på denna fråga för jag har fått den så många gånger.
Har ni någonsin reflekterat över vilken liten pyttedel av världen Sverige är?
Att man i massor av länder lever i generationsboende som det mest naturliga som finns.
Så för sista gången på ett tag. Jag och min fullvuxna dotter lever tillsammans för att vi vill det. För att vi är bästa vänner. För att jag får sällskap och glädjen att se Noah växa upp. Hon får ekonomisk hjälp, sällskap och stöttning i sitt föräldraskap.
Noah får bo i hus istället för en liten lägenhet med tre vuxna som älskar honom runt honom ständigt.
Jag tycker att det låter fullkomligt logiskt varför vi valt att bo så som vi gör!
Fullkomligt ologiskt att göra på annat sätt.
Men det är JAG det. Jag har full respekt för att andra väljer att leva på annat sätt.
Jag kan tycka att det där med hur familj ska se ut är så snävt.
Vi lever alltså 2018. Familj är det man väljer.
Det kan vara mamma-pappa-barn.
Mamma-mamma-barn.
Mamma-barn/ Pappa-barn.
Mamma-väninna-barn.
Utan barn.
Eller som vi.
Det är väl fint så?

Puss/ Asta

Frågestund

Något alla bloggare gör med regelbundenhet är att ha Frågestund med sina läsare. Jag tycker själv det är roligt att ställa frågor till de bloggare jag följer och det är även kul att läsa andras frågor.
Bloggaren får möjlighet att fördjupa sej i något som hon brinner för eller komma lite ur sin comfort zone å skriva om andra saker.

Jag har själv haft Frågestund med mina läsare X antal gånger under mina bloggande år. Men av någon anledning så kommenterade ni mer förr och därmed kom det oxå in fler frågor.
Förr kände jag en viss skräck inför Frågestund för tänk om inte en jävel undrade någonting, gud vad pinsamt!
Nu känner jag inte så, så jag tänkte försöka.
Går det så går det!
Många väljer att kommentera på facebook istället för under inlägg.
Jag tycker det är roligare med kommentarer här (varför kan jag inte riktigt svara på?) men vill du absolut hellre fråga på fb och känner mej där så gör det för all del.
Alla frågor är bra.
Och jag kommer svara på allt.
Nästan.

Frågor jag funderat över om jag läst min blogg...

Hur länge har du definierat dej som feminist? 

Hur kommer det sej att rasism är den orättvisa du brinner mest för? 

Saknar du någonsin sjuksköterskeyrket och kommer du alltid jobba som förlösande barnmorska? 

Hur ser du på ditt eget medberoende? 

Om du fick ändra på något i ditt liv vad skulle du ändrat då? 

Vad är dina + och - i ditt föräldraskap? 

Vad grälar du och din man om?

Är du andlig? 

Hur många klänningar har du människa? 

Får väl skriva några inlägg kring några av dessa ämnen kanske men nu var det ju era frågor jag var nyfiken på inte mina egna, ville mest skicka med er lite inspiration.

Puss/ Asta

Lycka och olycka

Vilka 3 ögonblick i livet var dina absolut lyckligaste och vilka 3 dina olyckligaste?

Klurig fråga från Nina.

Lycka är någonting märkligt, visst är det? Åtminstone för mej.
Jag kan känna en häftig känsla av lycka vid oväntade och enkla tillfällen.
Lycka kan oxå se olika ut. Bubblande, storslagen och full av skratt. Men den kan också vara blygsam, som en lugn varm känsla som fyller mitt inre och med en känsla av hopp och tillförsikt. Den sortens lycka är minst lika fin.
Jag vet vilka tre tillfällen av lycka som är de största men jag vill börja med att tänka på stunder som fastnat.

En sen kväll/ tidig natt när jag ensam badade naken i ett ljummet hav med Märta. Bara hon å jag å det svarta vattnet under en lysande fullmåne.

När jag sprang en motig jävla runda med stekande sol och ville ge upp knappt halvvägs men fortsatte och väl i stan öppnade sej himlen i ett sådant där varmt ösregn. Det var så befriande att jag sträckte armarna mot skyn för att bli våt på så stor del av kroppen som möjligt. Stan var full av turister och alla utom jag flydde under markiser och in i portar för att komma undan regent. Min glädje måste ha smittats för jag möttes av applåder, som ett enmanslopp, och jag fick en sådan enorm energi.

En kväll för kanske 8-10 år sen när vi hade fest med jobbet vid havet. Vi grillade, vi drack alldeles för mycket, vi hade vansinnigt roligt, va varann så nära och... jag var otroligt lycklig den kvällen/ natten.

Första gången jag lyckades känna öppningsgraden på en kvinnas livmodermun. Av nån anledning större än förlösandet.

Efter en kusinträff, när vi samlades några stycken av mina kusiner med deras respektive. Bland annat min favoritkusin som jag saknat många år. Min pappa som jag kände mej så nära den stunden. Vi satt och hade efterfest i en hotellbar och livet var bara så bra.

Lena och jag. När hon var sjuk och vi visste att ingenting gick att göra.
Vi låg en hel natt, nära nära, höll varann i handen. Pratade om allt, grät och skrattade i blandad kompott och trots att det var så oerhört, så outgrundligt ledsamt så är det en så vacker stund.

Men mina allra lyckligaste stunder lika självklara som förutsägbara.
Mina barn. Mina barnbarn. När jag hämtat hem mina valpar.

Olycklig då...

Att vara olycklig är inte lika luddigt som lycka. Olycklig kan jag vara och det är förbannat tungt. När jag är lycklig så försvinner den lätt, suddas ut i konturerna så fort jag försöker greppa den eller analysera den.
Här börjar jag i andra ändan. Med det största. Det värsta. Det svåraste.

Det var att mista Märta. Sorg är svår att mäta och nog var det väldigt väldigt svårt när andra närstående dog. Lena framförallt (under hennes begravning fruktade jag för mitt förstånd) men oxå mormor å svärfar var svårt.
Men inte i närheten av Märta.
Hon VAR min ledstjärna. Utan henne är jag för alltid mer vilsen.
Det är utan konkurrens det värsta jag varit med om. Resten som varit jävligt är svårare att gradera.

Jag hade en depression som varade över ett år för 22 år sedan. En depression när jag varje dag önskade att jag skulle dö och fasade för att vakna. Det var fruktansvärt. Jag har mått dåligt både före och efter, men aldrig så. Aldrig så förtvivlat nattsvart.

Min bror. Jag har inget direkt datum, ingen direkt stund men att han är så sjuk och inte finns i mitt liv är en livssorg.
Samma sak är det med pappa.

Som barn var jag med om svåra saker. En våldtäkt. Andra övergrepp.
Att bli dumpad på ett ungdomshem med galler för fönsterna och möbler fastskruvade i golvet långt hemifrån som tolvåring.

Puss/ Asta

Vad är det bästa i ditt liv? Om vi inte räknar med barnen.

Lillebror å bästa vännerna

 

Hur lärde du känna "lillebror" och hur kom ni varandra så nära - som jag förstår det som genom vad du skriver på bloggen. Är han din bästa vän, eller vem är det? (Förutom dina hundar)
/ Helena

Det här med bästa vänner. Jag har egentligen bara "bästa vänner", ytliga bekantskaper är ingenting för mej. Jag har inte, å har aldrig haft, nåt behov av att ha en stor bekantskapskrets.
De få vänner jag har har alla en alldeles speciell och oersättlig plats i mitt hjärta och ingen går att ersätta med den andra. De har sina egna roller och de är bäst just på sitt vis, fyller olika funktioner.
De flesta vänner har jag haft under många många år och vi känner och accepterar varann som vi är.
Cissi, Marie, Carina och China. Men även Staffan, Malin och Maggan.
Mina barn, Gottfrid och min man.
Vänner som jag värdesätter väldigt väldigt högt å på olika vis <3

Vad det gäller Lillebror så är det på ett annat vis, inte bättre än med mina andra vänner, men annorlunda. För mej är han familj, om jag är det på riktigt för honom vet jag faktiskt inte?
Jag vet att han tycker om mej och att jag står honom nära. Han är en rolig å kärleksfull man med hög väldigt integritet, svår att lära känna, och det har tagit mej många år att närma mej mer känsliga områden och att bli insläppt där. Men om han ser mej som familj, jag vet inte det.
"Familjekänslan" sträcker sej i att jag litar på hans lojalitet på ett annat vis.
Eller det är kanske fel ord, jag litar på alla mina vänner, men jag förväntar mej och kräver att han skall finnas för mej om och hur det än krisar precis som jag skulle göra för honom.
"Familjekänslan" sträcker sej i att jag kan bli arg/ ledsen/ besviken på honom men aldrig skulle fimpa honom för det.
"Familjekänslan" sträcker sej i att jag känner mej stolt över honom för att han är en del av mej.
"Familjekänslan" sträcker sej i att han till skillnad från mina vänner är väldigt olik mej på alla sätt å vis. Vi förenas i någon slags grundvärdering och i vår humor men i övrigt är vi väldigt olika.
Lillebror är bäst på att veta vad jag behöver!
Han vet när han kan muntra upp mej, ingen kan få mej att skratta som han, men han vet oxå precis vad han ska säga för att lyfta mej när jag mår dåligt eller peppa mej när det behövs.

Jag lärde känna Lillebror på jobbet när hans å min avdelning slogs ihop.
Mitt första intryck var att han var rätt högdragen och arrogant.
Men vi hör ihop och det märkte vi ganska snart och vår relation utvecklades till goda kollegor, sedan vänner och slutligen... för min del åtminstone... familj.
Jag har saknat en syskon och en bror sedan min biologiska bror blev sjuk och "försvann" ur mitt liv. Och även om vår bakgrund och familjeförhållanden är olika så delar vi en slags ensamhet. Den ensamheten och det tomrummet har nog varit avgörande för hur det blivit.

Puss/ Asta

Svar på de första tre frågorna, de om relationer.

Efter att ha levt med samma man (min pappa!) typ hela livet, i ett äktenskap som går upp och ner... kan du sakna och kanske längta efter känslan av att vara nykär? Hur tror du att det hade varit att börja om och gå in i en ny relation som vuxen?
Puss Emelie.

Förr gjorde jag absolut det. Ofta.
Längtade efter den berusande känslan och kanske även efter att få göra ett vuxet val, välja en partner som jag faktiskt passade med av mej själv och inte som jag jämkats ihop med, slipat av kanterna mot så som jag gjort med min man som jag varit tillsammans med sen jag var femton vårar.
Känslan av att vara nyförälskad är ju galen och något av det absolut härligaste och förfärligaste man kan uppleva. 
Tänker hen på mej? Varför sa hen så? Varför sa hen inte så? Varför ringer hen inte? När får jag se hen igen? Kan jag ringa? Ta på mej. Snälla ta på mej. Ta på mej för i helvete för annars dör jag.
Alltså, har man någon gång varit med om den känslan så minns man den för alltid. Den är psykotisk. Egoistisk och man skiter egentligen i allting utom den känslan.
Men nu? Nää. Jag känner mej för gammal. För blasé. För less å luttrad på män och för bekväm för att ge mej ut på den berg o dalbanan igen. Har ingen längtan alls kvar i mej. Och det finns absolut nåt vackert och härligt i en mogen relation med där man känner varann innan å utan.

Skulle min man å jag någonsin skiljas så skulle jag leva ensam. Det kan locka mej ibland däremot.
Jag har gjort "mamma-pappa-barn grejen" och jag tror inte längre på att Mr Right finns. Engagera mej i en ny relation, blir kär, bli besviken, gå isär igen... alltså, orka! (som ungarna sa på nollnolltalet.)
Nej, efter en eventuell skilsmässa så skulle jag leva ensam. Lägga min energi på det som får mej må bra. Barnbarn, hundar, jobb.
Jag kanske skulle dejta för skoj skull. Utforska om det finns nån bisexualitet i mej. Eller träffa helt andra män än de som i hela mitt liv attraherat mej. Eller nä, nej det skulle jag inte. Jag skullle i såna fall dejta en kvinna.
Men som sagt, nä... känner ingen längtan alls.

Vad anser du om att man håller ihop ett dåligt äktenskap/förhållande för barnens skull? Bra eller dåligt?

Åh. Jag tycker det är en skitsvår fråga.
Leva i ett dött och olyckligt äktenskap bara för barnen... nej.
Kyla och ständiga gräl kan inte vara bra för barn att växa upp i. Olyckliga föräldrar ger dåliga föräldrar.
Men att leva i ett förhållande där man kanske inte är jättekär och där alla ens drömmar förverkligas för att inte utsätta ungarna för skilsmässa, varannan vecka boende och kanske sämre levnadsvillkor... ja, kanske.
Det måste vara upp till var och en att bedöma.

Jag kan bli lite trött på egoismen hos vuxna människor.
Jag, jag, jag.
Att vara vuxen och ha barn är att ta ansvar. Ta ansvar även för de val man har gjort. Och livet är inte roligt och stimulerande jämt. Vissa perioder är det skittråkigt att gå till jobbet och andra stunder är det inte så kul att leva med den partner man valt.
Herre gud, jag hör hur jag låter. Som hon överklasskkärringen i "Mona-Lisas leende" som kör hem sin förtvivlade dotter som kommer till barndomshemmet efter att hon fått veta att hennes man bedrar henne. "Ditt hem är med din make nu."
Riktigt så menar jag förstås inte.
Men alla förhållanden går upp å ner. Så har det varit i mitt äktenskap. Vissa perioder har det funnits  helt andra drivkrafter än pur kärlek som hållit oss samman.
Ekonomi. Huslån. Bostadsbrist. Rädsla. Bekvämlighet och annat oromantiskt. Och tids nog har det vänt och blivit bättre igen.

Skilsmässor sätter nästan alltid ärr i barns själar och om inte deras föräldrar varit direkt osunda med varann så vill nästan alla barn att deras föräldrar ska vara tillsammans. Och handen på hjärtat, få av oss vuxna skulle vilja  byta hem varannan vecka och kanske acceptera att leva under olika regler och förhållningssätt.

Hur trivs din make med att din dotter och barnbarn bor hemma fortfarande? Hur länge ska ni ha det så? Känns som om du inte klippt navelsträngen med henne ännu.

Jag har svårt att tolka din kommentar som annat än korkad och i ett försök att trycka till mej. En trollkommentar helt enkelt. Men eftersom jag är en vän och generös människa så ska jag svara ändå.

Läser du min blogg sällan? Jag har nämligen skrivit så många inlägg att jag nästan känner mej tjatig kring vilken glädje vi tycker det är med generationsboende och vilka fördelar det ger oss alla egentligen.
Därför har vi inga planer att sluta upp med det... bara för att normen i Sverige inte ser ut så. Generationsboenden är väldigt vanliga i många andra länder, anser du att alla dessa människor inte klippt navelsträngen?
För upplysning är min dotter en väldigt självständig, kompetent, ung kvinna var hon än bor.
Och min man? Vad har han med det att göra? Gillar han inte läget och vi andra gör det så får han väl flytta. Men?! Uppenbart bor han kvar.
Om du vill skulle jag kunna köra ett inlägg där jag redogör för vad min man tycker om att jag har hund, tycker om att blogga, har gått upp i vikt, känner mej vilsen inom socialdemokratin och annat med. Vore det av intresse?

Puss/ Asta

Cissi Wallin har frågestund och jag tänker inte vara sämre.

Jo, alltså jag fattar...
Jag skulle oxå tycka det vore väldigt mycket mer spännande att få svar på hur ex Jonas Gardell eller Mia Skäringer tycker och tänker än Bettan från Ö-vik men ni kan väl bjussa lite här nu!
Visa att även på en liten blogg kan man köra denna typ av inlägg.
Visa att även mina läsare är nyfikna och kreativa.

Så bomba mej med frågor om precis vad som helst.
Just frågor om hur man enklast fixar en överliggande kamaxel på en Saab från -94 är kanske inte någon större idé att ni frågar men annars vad ni vill!
Kan jag så lovar jag att svara.

Puss/ Asta

Våga fråga

Jag har fått en hel del nya läsare det senaste så jag tänkte att det kunde vara dags för vad som är varje halvmedioker bloggares skräckblandade förtjusning, nämligen den att utlysa "Frågestunden."

Storbloggare har det med jämna mellanrum och får in hundratalet frågor som de sedan ägna X antal inlägg att besvara. För oss med nååågot färre läsare är det läskigt för då riskerar man utsätta sej för
0 kommentarer.
Nej, ingen vill veta ett skit om dej tack så mycket! 

Jag skriver det liiiite på skoj. Jag dör inte pinsamhetsdöden om ingen har några frågor men erkänner att det vore roligt. Roligt att få frågor, inspiration till nya inlägg.
Vad kan ni fråga då?
Ja, PRECIS vad som helst men det kan hända att jag anser det för privat och väljer att inte svara (det har aldrig hänt på mina tidigare Frågestunder.)

Ni kanske undrar...
... vad som är min absoluta favorit i sminkväskan?
... varför det är just rasism av allt elände jag ofta snöar in på?
... vem den där Märta som nämns ibland egentligen var?
... varför jag röstar på den röda sidan?
... om jag tror på Gud, UFO'n och Satan?
... hur jag ser på det här med ekologisk mat?
... vilken tv serie som betytt mest?
... hur jag ser på kärlek vid första ögonkastet, otrohet och monogami?
... om jag har nån relation till ABBA?
... hur man bäst klipper hundklor?
... eller precis vad du vill!

Jag vill mobilisera gamla och nya läsare här å nu.
Våga fråga! Och det vore jätteroligt om du samtidigt berättade lite om vem du är, hur länge du läst och vad du helst läser. Men det är helt frivilligt.

Puss/ Asta

Skulle du kunna gifta dej med en muslim?

 

Ja, det var en av frågorna som jag fick i mitt "Våga fråga inlägg."

Jag har funderat på hur jag ska tackla den frågan.
"Skulle du kunna gifta dej med en sexköpare/ djurallergiker/ tidigare kvinnomisshandlare/ sverigedemokrat?" vore lättare. Svaren är nej på samtliga, men muslim?

Jag har ingen aning om hur många muslimska män det finns i världen. 1,5 miljarder människor bekänner sej till Islam enl Wikipedia som förvisso inte är världens bästa källa men jag orkar inte kolla närmare. Min poäng är att muslimer är väldigt OLIKA människor. De kan inte klumpas ihop som en sort. Inte ens värmlänningar kan klumpas ihop så.
Det finns allt från fanatiska bokstavstrogna galningar till det stora flertalet som är lite som vi i Sverige. De som tillhör Islam utan att vara speciellt religiös.
Jag skulle gissa (nu är jag ironisk ja) att det skiljer ganska mycket mellan hur en pakistansk fårahede tolkar sin omvärld och hur en man i Sverige från Bosnien gör det.

Nu är jag redan gift. Om jag skiljer mej så är jag tveksam till att jag skulle gifta om mej.
Men OM jag gjorde det så skulle jag ha en mängd krav på den stackars mannen ifråga.
Humor, lojalitet, hundintresse, ett öppet sinne, trygghet i sej själv, omtanke, trohet, intelligens, ett attraktivt utseende, måttlig i sitt alkoholintag, social, accepterande av mina barn och barnbarn, humanist... och sen vill jag nog inte att han är fanatiskt religiös. Åt något håll. Inom någon religion.
Jag skulle inte vara beredd att sätta på mej en burka nej. Men jag tänker inte heller låta mej släpas runt för att knacka dörr som ett Jehovas vittne.

Det där med kärlek är svårt. Långvariga relationer än svårare.
Att upprätthålla romantik, respekt och nyfikenhet för varandra och att leva tillsammans är världens svåraste uppdrag. Fler än vart annat äktenskap spricker. Inom samboskap är siffrorna ännu högre. Av de som stannar kvar... är inte alla lyckliga.
Ändå envisas vi människor, världen över, om å om igen med att försöka.
Och det är väl fint så?
Jonas Gardell sa en gång ungefär så här... "Det är inte alla förunnat att hitta den stora kärleken, det finns människor som går genom ett helt liv utan att göra just det. Så om du finner den stora kärleken är det din skyldighet att ta emot den. Oavsett vilken ålder, kön el nationalitet den har."
Jag säger "Amen" på det.

Puss/ Asta

Laila frågade om 5:2 metoden.

 

Gulliga Laila frågade...
"Ja.......det med 5:2 lurer jeg litt på. Blir du ikke veldig svimmel og kvalm de dagene du ikke spiser? Eller har jeg misforstått, og at man spiser da også men bare flytende (smoothies og lignende)?"

Jag är så ny på det här med 5:2 metoden, har hållit på en å en halv vecka bara, men det känns bra så här långt.
Jag ska inte sticka under stol med att jag vill tappa de kilon jag gått upp över jul och någon månad innan dess. Vägde 59 i höstas och 62,5 när jag startade förra fredagen.
3,5 kg låter inte så mycket och är det inte heller, men det var ändå tillräckligt för att kläderna skulle börja sitta åt igen, byxorna skava i midjan då jag satt å så vidare.


Viktigt för mej var ändå att inte försöka "banta" utan att hitta ett sätt att gå ner å hålla vikten på som fungerade i vardagen och som var snäll mot kroppen.
5:3 är en livsstil och ett sätt att leva och inte en egentlig diet.
Det sänker insulindoserna i kroppen, minskar risken för hjärtkärlsjukdom, demens, diabetes. Fastan triggar cellerna till cellförnyelse och stimulerar deras arbete vilket man tror (djurförsök visar) minskar riskerna för många tumörsjukdomar.
Kroppen är helt enkelt inte skapt för att få kontinuerlig mängd föda hela tiden.
Tilläggas skall att någon långtidsforskning i större skala på människor finns inte ännu.


Det passar mej perfekt tror jag.
Jag tror dock inte det passar alla.
Jag är sällan hungrig på förmiddagarna och har alltid slarvat med frukost och lunch.
Mina fastedagar blir sällan jobbiga förän fram mot tre-fyra på eftermiddagen.
Under fastedagarna skall kvinnor äta upp till 500 kcal. Män 600 kcal.
Hur man förlägger dem beror på vem man är.
En del behöver frukost för att fungera. Andra är, som jag, hungrigare på kvällen.
Hittills har jag i huvudsak valt att köra Nutriflex/ Naturdiet shakes på fastedagarna.
Det av två skäl. Det är enkelt att hålla koll på kalorierna. Å jag blir mer hungrig när jag börjar tugga på något.
Jag dricker mycket vatten upptill, annars blir jag lätt yr.
Vill man så kan man istället äta för 500 kcal. Det är en lätt frukost och middag.
Sallad är nästan inga kalorier alls. Ägg mättande och 85 kcal. En banan ca 100 kcal.
Hur man gör med sin kaloriranson lägger man upp själv.
Ja, jag är lite hungrig men första fastedagarna var värst. Sen vet man att det funkar och rätt fort går över.
Faktiskt mår jag bättre i magen de dagar jag fastar. Är inte alls lika gasig och svullen.
Däremot är mitt tålamod betydligt sämre och jag är oxå mer lättstressad.


Visst är fastedagarna en smula spartanska men till skillnad mot när jag bantat så vet jag att "imorgon får jag äta igen." På mina ätdagar äter jag precis som vanligt.
Pizza ibland. Chips på helgen osv.


Jag har faktiskt inte vägt mej ännu, tänkte vänta till på fredag när det gått två veckor.
Det känns som om jag tappat lite kring magen på kläder å så.
Vi får se.


Tack för din fråga goa Laila och lycka till om du nu hänkar på.


Puss/ Asta