tisdag 28 maj 2013

Jag är en ond människa

 

Idag bekände jag en synd på facebook.
Nämligen den att en bloggare jag läser lite då å då har så fula barn.
Jag vill inte tänka så om barn men jag kan ändå inte låta bli varenda gång jag ser en bild på dem.
Jag är inte superduper barnkär, har aldrig varit, kanske blivit mer på senare år.
Jag är inte typen som far ner med nyllet i varenda barnvagn och jollrar eller som tycker att alla människor under 18 år är bedårande.
Det är som med övriga människor. Vissa gillar man, andra inte.

Precis som en facebookvän skrev är det där med tycke å smak delat och hon har rätt i att det finns säkert många som tycker att jag är en riktig fuling när de ser bilder på mej eller som tycker att Gottfrid är allt utom fager.
Så klart.
Själv hittar jag aldrig på komplimanger som jag inte står för.
Jag säger aldrig att nån unge är söt eller att en vän blev snygg i håret om jag inte tycker det. Jag skulle aldrig få för mej att säga att jag tycker om nån om jag inte menar det.
Å andra sidan så behöver jag inte berätta "sanningar" heller.
Jag behöver inte säga "oj vilken ful hund" eller "de där byxorna var riktigt oklädsamma på dej." Jag kan bara vara tyst, eller berömma nåt som jag faktiskt tycker, att hunden är lydig eller att nagellacket var riktigt läckert. 

Men det är märkligt det där. Att det är så tabu att inte gilla alla ungar eller att inte tycka alla barn är söta. Till å med inför sej själv är det tabu.
Usch, jag känner mej som ett riktigt freak när jag tänker att ett barn inte är sött.
Eller ännu värre, att ett barn är riktigt olidligt.
Nej, jag tar tillbaka... att tänka att ett barn är fult är nog det värsta.
Olidliga kan faktiskt alla barn vara emellanåt. Inte mina så klart, men alla andras :)
Vem är jag att tänka så om ett oskyldigt litet barn lixom?
Men vi tänker ju alla knäppa tankar. Långt knäppare än det där faktiskt.

Jag kan tänka allt från att jag ska skälla ut grannar å använda riktigt fula ord som slyna å slampa. Jag kan tänka att jag vill förstöra saker å ting för människor jag känner, att jag ska köra in i långtradare, sätta dit folk för saker jag inte har med att göra å så där å annat tokigt som jag så klart inte GÖR.
Min vanligaste sådan tvångstanke är att jag vill ropa KUK när det är som mest opassande. På jobbmöten å annat.
Men just det här med fula barn... det är tydligen det allra värsta.

Hur har ni det med sånt här?

Puss/ Asta

22 kommentarer:

  1. Inte är du ond inte. För jag har alltid varit sådan. Och tyckt så. Att alla barn verkligen inte är vackra. Men det kanske är lika förbjudet som min andra stora "synd". Att jag inte tycker om djur. Och genast blandar folk ihop det med att jag HATAR djur och tycker ALLA barn är fula (som om det har något att göra med deras personligheter..) Men då får folk blanda ihop det och tycka att jag är en ytlig idiot. Så tycker jag som jag tycker. :)))

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fast det är ju inte det att du ogillar djur eller? Så har jag inte uppfattat det, mer att du inte är intresserad vilket säkert har sin grund i att du inte haft nån nära relation med ett djur som liten.
      Tack för idag vännen. Kram

      Radera
  2. Fula ungar tenderar att bli väldigt vackra vuxna!

    SvaraRadera
    Svar
    1. :) Säger du det? Jag var själv inte ett särskilt vackert barn. Kram

      Radera
    2. Och du är ju vacker nu!

      Radera
  3. Äsch, att alla barn inte är bedårande utan rentav fula va väl inget. Eller så skyddar jag nig själv. Utseendemässigt finns det fula människor. Som är vackra i någon annans ögon. Eller som är vackra på insidan.
    Men visst det är lite tabu att tänka/säga att någon är ful.
    Prova då att säga vilket jag gör när någon pratar katter, usch tycker inte om katter tycker de är rent av äckliga.
    Då kan man bli idiotförklarad. Men jag tycker verkligen inte om katter.
    Har även svårt att förstå vissa djurägare. Hm, insåg att du egentligen faller under den kategorin men har aldrig tänkt så om dig.
    För på något sett även om du "personifierar" Gotte känns det som om han trots allt är en hund för dig. Om du alls förstår vad jag menar.
    Nu ska jag sluta skriva...
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. :) Tack för ditt ärliga svar. Tja, nog förmänskligar jag mina djur. Kunde ha väldigt roligt åt människor som mej för 10 år sen då jag hadee en hund som var just hund. Sen kom Märta å allt förändrades. Jag bjuder på att folk tycker jag är lite fånig med min hund, det är jag faktiskt. Kram

      Radera
  4. Haha, syftar du på min kommentar nedan? Nämnde ju inget om hunden! ;D

    :

    "Skönhet är ju dock högst subjektivt. Är säkert folk som tänker något liknande då de ser foton på mig eller dig i de respektive bloggarna. :)".


    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja jag syftade på dej och självklart har du rätt.
      Å så tänkte jag ett steg till och jag FÖRSTÅR att en del tycker att jag lägger upp oändligt antal bilder som de tycker ser lika dana ut på min hund.
      Kram

      Radera
  5. Vi hade ju konversationen privat igår och jag skriver inte mer än att jag kan tycka att de allra flesta barn som inte är så "vackra" ( subjektivt, men ändå inte då det handlar om egentligen direkta mått om man ska mäta skönhet.) brukar ju ändå ha någon sorts charm som glimmar till. Men ibland finns inte ens det, utan de blir intetsägande helt enkelt. Å det finns de barnen som är det också. Jag tänker på när jag jobbade på förskola i barngrupp någon gång på stenåldern och där vissa barn verkligen inte var fagra någonstans. Vissa favoriserades ändå "som söta" eftersom föräldrarna var så trevliga och så inställsamma många gånger, hade social status osv. Medan andra barn var objektivt sätt väldigt sött, men kanske inte med någon charm eller på annat vis med föräldrar som "låg bra till hos personalen" och det barnet fick inte lika mycket uppmärksamhet eller ansågs sött, trots att hen var sötare än de barnen som jag nämnde först. Jag tror föräldrarna banar vägen mycket mer för ett barns skönhet mycket mer än vad man tror och andra vuxna snappar upp. Mina egna barn ser jag såklart som väldigt söta, eller vackra - men dagligdags så är det kanske inte så många som säger det i vår vardag - men så lägger jag upp dem på instagram och får massor med respons och en modellscout visade intresse för Olivia. Men vi kan omöjligt åka till Sthlm för den sakens skull och för mig är det inget som jag vill att min dotter ska syssla med för jag vet att hon inte är sådan i sin personlighet där hon showar och håller på. Jaja, svammel svammel. Men det är tabu belagt och jag minns inte minst när man gick i föräldrar grupper och redan då jämförde med andra hurvida de andras ungar var söta i förhållande till sin egen. För inte ens alla bebisar är söta eller charmiga. När det gäller hundar så finns det ju även där hundar som inte väcker någon omhändertagande känsla. Det är intressant hur som helst. Mycket värderingar ligger i just skönhet. Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. För mej är det med barn som med andra människor.
      Vissa är bara vackra å helt ointressanta. Andra ser inte så mkt ut egentligen men är fina människor och plötsligt ser man att de har världens vackraste ögon.
      Alla barn jag känner å tycker om tycker jag så klart är fina. Mina egna är de vackraste på jorden... för mej så klart.
      Fast dina barn är väldigt fina de med.
      Du skriver ibland om hur jobbig lillkillen är, han är den som fångade mej mest när jag var hos er. Som knöt an nåt hos mej även om töserna är bedårande.
      Kram

      Radera
    2. Tack! Vad fint sagt. Ja, han är faktiskt den som är charmigast och mest social, även om han är jobbig eftersom han är så aktiv och rastlös med myror i rumpan. Men många säger det och genom hans sociala kompetens så vet jag också att han definitivt inte har någon diagnos. :)

      Radera
  6. haha första inlägget som jag blivit provocerad av :P Men jag tror det är för att du 'säger' det högt, för så tänker jag också ibland. Du är modig och det är mycket därför jag älskar din blogg! Jag själv har alltid fått höra att jag var den sötaste och charmigaste ungen på hela jorden, av alla, jag var med i den där boken 'Ett barn blir till' för att fotografen Lennart Nilsson tyckte jag var så himla söt. Sen blev jag 9 år och blev en knubbig unge och fick inte alls höra att jag var söt hela tiden, men min lillasyster fick det som var liten och söt. Och det skadade självkänslan rätt mycket kan jag säga. Nu är jag bedårande igen hehe ;) Men jag tror att så länge man aldrig lägger vikt vid ett barns utseende så gör det inget vad man tycker, så länge barnet aldrig blir värderat utifrån sin skönhet som tyvärr ofta händer :/

    SvaraRadera
    Svar
    1. Där ser man :) Provocerad. Du är så söt hjärtat... jag förstår det, det provocerar ju mej själv med men jag tror alla har tankar som på nåt sätt inte är politiskt korrekta. Oj, är ddu med i den boken... måste kolla i den då. Undra om jag har den hemma?
      Det där med att inte värdera barns utseende el bekräfta det... det är svårt.
      Ingen familj är ju en ö. Andra barn blir bekräftade. Blir det inte konstigtt då tänker jag? Om barnet får höra att andra barn får komplimanger?
      Ja inte vet jag...
      Kram

      Radera
    2. Jag är med på en bild (tillsammans med mamma och mormor) där det handlar om äggstockar eller om det är om tre olika generationers livmoder, kommer inte riktigt ihåg :)

      Och jo jag har tänkt på det där också att det blir konstigt att alla andra får höra komplimanger men aldrig få höra det själv. Jag önskade att INGEN gav komplimanger, för då skulle det ju funka. Men det är knepigt det där. Man får väl se till att väga upp det med annan slags bekräftande som bekräftar barnet som person och inte utseende. Jag får se hur jag gör den dagen jag blir mamma :) kram

      Radera
  7. Det var inte så farligt tycker jag! :)
    Kan ha betydligt syndigare tankar. Jag kan tänka saker, som får mig att känna mig som en liten människa... försöker tänka att det är mänskligt. Ingen människa kan vara politiskt korrekt i alla lägen!
    Men en sak kan jag erkänna... jag har lite svårt att gå runt i porslinsaffärer. Får riktigt hålla mig, så jag inte river ner och krossar allting som står på hyllorna! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, jag förstår att du har problem med att ggå i porslinsaffärer. Du välter ju allting. Precis som din pappa, din bror och din yngsta syster. Starka gener det där :) Puss

      Radera
  8. I min familj har det berättats en historia ända sedan jag föddes. När en väninna till mamma kom till BB för att hälsa på började hon gapskratta när hon såg mig för jag var den fulaste unge hon någonsin sett. Hårig som en griskulting över hela kroppen, men inte ett strå på huvudet... Samma med grannpojken som väl kanske var 5 år när jag kom hem som bebis, han hade oxå uttryckt att jag var den fulaste unge han någonsin sett. Ingen hos oss (allra minst jag som förstås var för liten för att förstå nått) tog det minsta illa upp över det. Och när jag och syrran fick barn brukade vi roa oss med att välja ut de foton där våra bebisar såg som mest udda ut och skicka över till varandra... Det finns ungar som är riktigt fula, men det ligger i betraktarens ögon, någon annan kanske ser nått annat och tycker de är vackra... Men jag skulle aldrig säga till nån att jag tyckte deras ungar var fula, jag tror att det i bland skulle leda till ganska frostiga relationer...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej men gud... jag tror jag blivit jätte sur om nån sa att mitt barn var den fulaste unge hon sett. Men så bra, att atmosfären var en annan hos er.
      Jag kan bli småstött när folk ihärdar i att min hund är otroligt ful, att säga "det är inte min typ av hund" är nåt annat än att han är ful.
      Kram

      Radera
  9. Hur vi har har det? Jo du; vi har det precis som du beskriver. Jag är, dessbättre av samma åsikt som du.Rara barn? Jo jag tackar jag!Tyvärr uppenbarar de sig inte särskilt ofta,inte i mina ögon i alla fall. Skrikiga, bekräftelsegalna och allmänt störiga är min generella åsikt om människor under fjorton år. Jag tillhör ungdomsälskarna,försvarar dem i alla lägen, och får därmed ofta höra gliringar från småbarnsälskande stollar.Det är helt legitimt att kasta skit på tonåringar, men, GUD förbjude dig om du någonsin nämner ett ont ord om småbarn.Då är du färdig LPT. Ha en skön kväll!! Lena

    SvaraRadera
  10. Det var löjligt nog det jag oroade mig mest för när jag var gravid - att jag skulle tycka att mitt eget barn var fult! Konstigt nog oroade jag mig mer för det än att det skulle vara sjukt. Självklart hade det ju varit värre om hon var sjuk men jag tänkte aldrig på det medans jag tänkte jätteofta på vad jag skulle göra om jag tyckte hon var ful. Jag har ju aldrig varit barnkär och alltid tyckt att de flesta småbarn är mer eller mindre fula!
    Så kom hon in i mitt liv och tog mig med storm och jag tyckte hon var den mest perfekta varelsen i hela världen! Och så tittar jag på foton nu och inser att hon var skitful haha!
    Fast jag tror hon är väldigt söt nu - jag tycker ju förstås det och bryr mig inte nämnvärt om vad andra tycker men jag skulle ju så klart inte vilja att nån sa att hon var ful... Det får dom hålla för sig själva så som jag alltid gör!
    Och HUR kan man tycka att Gotteman är ful?!? Han är ju världssnygg!

    SvaraRadera
  11. Okej, jag har också en bekännelse här... Jag har väl egentligen aldrig varit någon "bebisperson", bara det är ju lite fult i och för sig men nu när jag själv är förälder sedan snart ett år tillbaka hamnar man ju då och då ibland en massa bebisar, föräldragrupper och bvc och sådär och jag har kommit på mig själv med att tycka att de flesta bebisarna är riktigt FULA! Och sedan tittar jag på våran underbara, perfekta lilla unge liksom...
    Men sedan funderar jag på om det är någon slags "mammaögon" man tittar med och att de andra föräldrarna tycker att våran unge ser konstig och ful ut och att deras ungar egentligen ser helt normala ut. Sedan blir jag lite förvirrad. :)

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare