Ologiskt och rent åt helvete orättvist

Cissi Wallin skrev ett intressant inlägg om det här med att skänka pengar till sämre förmedlade.
Behovet av ekonomisk hjälp finns både långt borta och nära. Både i det stora och det lilla.
Det är krigsdrabbade barn i Syrien, det är utrotningshotade tigrar, barn utan hem efter naturkatastrofer, panka studenter i Sverige, fattiga ensamstående småbarnsmorsor med en hund som måste till veterinären, pensionärer utan sylt, en jord som går under, bögar som torteras och tiggare utanför ICA.
Elände, elände och ett enormt hjälpbehov.
Vilken skyldighet har vi att hjälpa varandra?
Vad tycker du?
Och hur dåligt samvete har du som har ditt på det torra?

Om just detta kom jag och en mej mycket närstående vän ihop oss för nåt dryga halvår sedan. Hon ansåg inte att Sverige kunde eller skulle ta emot några som helst flyktingar för pensionärerna och de sjukskrivna (dit hon själv tillhörde) hade det så vansinnigt dåligt ekonomiskt. Hon delade dessutom en nazistisk sajt med detta budskap. Det var så det kom på tal.
Jag påpekade då sarkastiskt att om man har råd med två nyare bilar, motorcykel, shopping flera gånger i veckan, snajsigt vin varje helg och minst en utlandsresa om året så lider man ingen direkt nöd. Då är det faktiskt fräckt att jämföra sej med människor som förlorat precis allt utom sina liv.
För den åsikten tog vår vänskap slut. En vänskap som jag tagit för givet skulle hålla hela livet.

Jag tillhör dem med konstant dåligt samvete (så ädelt) men som inte gör så mycket åt det (mindre ädelt.)
Jag har två fadderbarn via Barnfonden (rekommenderas för övrigt varmt!), vi skänker pengar till Greenpeace och till Läkare utan gränser. På Melodifestivaler och galor ringer jag alltid på det dyra numret och jag ger en titt som tätt till tiggare.
Jag är absolut inte rik, snarare har både jag och min man rätt mediokra löner, men vi HAR två löner och bor billigt så det går verkligen ingen nöd på oss.
Vi kan betala alla räkningarna varje månad, vi äter oss mätta varje dag, vi dricker vin i hundrakronorsklassen och jag... jag shoppar ju som bekant en del.
Jag har absolut råd med de åtaganden jag har via ovanstående hjälporganisationer.

Men! Världen och livet är för jävla orättvist.
Ologiskt å rent åt helvete orättvist.
Och jag tycker egentligen att det därmed vore rimligt att vi som har, vi som har mer än mat för dagen, solidariskt borde dela med oss.
Det vore egentligen rimligt att vi skänkte bort vårt överskott. Allt det vi inte behöver efter att mat och räkningar är betalda men få är beredda att ge bort sin guldkant. Och då vore det väl verkligen helt superrimligt att åtminstone skänka bort lika mycket som man köper guldkant för.
På det viset skulle en klänning på Indiska inte kosta de 500 kr som står på prislappen utan 1000 kr, vinet hade inte köpts loss för 98 kr flaskan utan för 196 kr, Spanienresan inte 20 000 utan det dubbla. 
Det hade blivit en win-win situation, mer pengar till dem som verkligen behöver och mindre slitande på jordens resurser i form av lustinköp.
Jag TYCKER att det är jävligt rimligt och ändå har jag ännu inte infört det???
För DET får jag dåligt samvete.

Vad tycker du? Hur resonerar du kring dessa frågor?

Puss/ Asta

Att prata om välgörenhet

Ska man det?
Rätt många anser att man inte ska det. Att det goda med handlingen försvinner och istället blir till ett förhärligande av en själv.
Människor har säkert olika anledningar att berätta om hur de hjälpt till eller vad/ vem de har pyntat upp för pengar till. En del vill kanske påtala att de är goda människor andra kanske vill inspirera.
Hur som helst så anser jag att det inte spelar någon roll vilket syfte som står bakom en god handling, precis som att tanken inte alls räknas.

Själv kan jag ofta känna mej otillräcklig i min insats. Den drunknar i all nöd som finns.
Men jag kan känna mej nöjd med att jag som student dragit in på andra saker än på mina åtagande hjälpinsatser.
Jag har två fadderbarn hos Barnfonden. Det har jag haft i tjugofem år eller nåt sånt.
Tyvärr blir det aldrig av att jag skriver eller skickar julklappar å sånt men jag ser i alla fall till att två barn får vaccinationer, gå i skola, mat, familjen får hjälp med sånt de måste.
Vi skänker till Greenpeace och till Läkare utan gränser varje månad.
Och så är det ju tiggarna då...

Från att ha gett ett par tior här å där har jag sista tiden mer koncentrerat det till att ge till mannen som sitter utanför vår ICA i stan. Han har fått några tjugor då jag handlat ett par gånger i veckan och lite mer till jul. På det sättet känns det som att jag hjälper nån lite grann och det inte bara är spridda skurar. Det händer att jag ger andra med men inte lika ofta som förr.
Men så nu, sen strax efter nyår, så sitter en ny tiggare utanför ICA.
Jag hoppas mannen har kunnat åka hem.
Nu sitter det en kvinna där så numera är det hon som får mina pengar.
Idag gjorde det allra extra ont i mej. Hon ser verkligen helt utsjasad ut och inte undra på det, det är ju svinkallt ute. Vi andra... vi mer lyckosamma i livets tombola... rusar fram mellan bil å affär med händerna nerkörda i fickorna och mössan neddragen och hon sitter där timma efter timma.
Fy fan.
Och så finns det människor som tror att de väljer detta, att de tjänar grymma pengar på godtrogna fina svenskar.
Fy fan.

Egentligen tycker jag att bistånd och att hjälpa till i fattiga länder är vår skyldighet men att välgörenhet och ideellt arbete inom landet klingar sämre. Från ovan liksom. Allmosor.
Staten skall ha hand om viktiga funktioner och säkra invånarnas skyddsnät.
Okej att hjälpa till att träna knattelaget men soppkök och kvinnojourer... sånt borde pengar avsättas till i den mån det behövs.

Vad tänker du?

Puss/ Asta

Nej, det står inte still. Det kan kännas så, men det rör på sej ändå

 

Jag är en analyserande människa. Tänker mycket. Vill ständigt förändra mej själv.
Å misslyckas. Tappar motivationen, går upp i vikt eller vad det nu må vara.
Det är lätt att känna att man står still å trampar. Att man aldrig tar tag i de där livsavgörande besluten som det känns som man själv och hela ens omgivning bara väntar på.
Så tror jag att många känner. Tre steg fram och fyra tillbaka.
Men små små ting sker med oss alla. Ibland kan det vara peppande att se...

Jag shoppar betydligt mindre.
Kanske är det (precis som förra året vid den här tiden) en tillfällighet men just nu är det åtminstone så.
Behovet, lusten, glädjen till shoppingen är försvunnen.
Till stor mån beror det på ett växande miljömedvetande. Att bränna på jordens  resurser när jag redan har.
Jag har under perioder av mitt liv varit näst intill shoppoholicer. Behovet av att få dra det där jäkla kortet eller trycka på den där "beställknappen" har nästan betytt mer än själva varan.
Jag har många gånger gått ut med inställningen "jag måste handla något" snarare än att det är något speciellt som jag ville ha.
Nu... not so much. Köpte förvisso första vårskorna idag men det var nåt jag kommer behöva och framför allt... lyckoruset uteblev.
När det gäller att "satsa på mej själv" är jag just nu mycket mer inne på fler tatueringar och att börja med fransförlängningen igen.
Kläder har jag. För decennier framåt om inte shoppinglusten återvänder. 

Jag har hittat självförtroendet att... om å men å eventuellt... söka Barnmorskeutbildningen till hösten.
Jag kommer bara göra det om jag får betald (snarare sponsrad) utbildning av regionen.
Lönen för barnmorskor är för kass för att jag ska vilja låna i ytterligare 1,5 år. 
Men länge kände jag mej dels inte smart nog, inte lämpad att klara ett så utlämnat och ansvarstyngt yrke. Jag kände inte heller att jag orkade med studentrollen och det utanförskap och det utlämnande som följer med den igen.
Nu vill, kan och vågar jag. Om jag får betalt.

Jag skänker mer pengar.
Jag har ständigt och ihållande dåligt samvete för allt jag inte gör och för att jag skulle kunna göra mer men jag gör i allafall mer än innan.
Ungefär tusen kronor i månaden går till fadderbarn och andra organisationer. Ytterligare några slantar till tiggare som ju dessvärre återfinns överallt nu mera.
Lite pengar för en del, enorma pengar för andra. Jag har råd och skulle väl förmodligen ha råd med ytterligare lite utan att leva ett självuppoffrande liv men jag tänker och ruvar på hur jag i framtiden skall kunna hjälpa till aktivt oxå.
Jag skulle gärna öppna mitt hem för flyktingbarn. Jag känner att jag har tid, plats och resurser för det som fyrabarnsmamma, sjuksköterska och medmänniska.
Men maken vill inte och jag försöker tjata lite lagom. Ett sådant projekt måste man vara ense om som par.

Eko å miljö.
Det blev inte mycket av de där vegotankarna som jag hade förra året vid den här tiden men på sista året så äter vi mindre mängd kött i alla fall och alltid svenskt. När jag handlar, maken köper vilken skit som helst bara det är billigt. Smart sätt att slippa handla för det har medfört att jag hellre gör det själv.
Jag köper oxå allt fler grejer eko. Kaffe, bananer, bregott, grädde, chilisås, coccos alltid. Ofta mycket annat med. Har du tips på fler viktiga ekoprodukter så tjoa.
Jag använder mindre tvättmedel. Förr använde jag lite mer än vad man skulle, nu lite mindre och det blir lika rent för det.

Jag blir ständigt bättre på att inte alltid vara bekräftad, populär, efterfrågad och älskad.
I hela mitt liv, sen dagis, har jag någonstans trott att min lycka är sammanlänkad med att ha en man att älska (helst passionerat) å som älskar mej (än mer passionerat) tillbaka.
Jag tror inte det längre.
Skulle jag någongång skilja mej vill jag leva ensam. Jag längtar inte efter varken en älskare eller livskamrat. Jag har gjort det.
Min lycka... nu å sen... känns avhängd på andra ting. Barnen. Barnbarnen. Att leva medningsfullt. Djur. Hav. Fritid.

Jag tvättar håret mindre ofta.
Det är nog mest en lathetsgrej i och med att det är längre och meckigare. Jag har ju oxå mycket mindre stylingprodukter i som skitar ner håret jämfört när det var kortare och fixades varje dag.
Men sedan läste jag en så tydlig sak med. Ull är oxå hår och alla vet att en ulltröja som tvättas hårt å ofta och sedan kanske stryks varje gång snabbt tappar glans och form. Samma gäller med det egna håret.
I större delen av mitt liv har jag tvättat håret varannan dag, nu går det både 5 å 6 dagar mellan.
Sista dagen/ dagarna har jag det kanske inte utsläppt.

Kanske börjar jag bara bli gammal helt enkelt :)

Tänk efter. Hur har du förändrats sista året? Berätta.

Puss/ Asta

Det är saligare att ge än att få ( eller låt ungen din som redan ha allt få en klapp mindre å ge till nån som inte har.)

Jul, jul strålande jul.
I vår familj började vi förra julen att köpa färre julklappar. Vi slutade att köpa till de vuxnamed undantag av secret santa där vi lottar så att alla köper (och får) av någon.
I år kör vi favorit i repris och jag tänker inte överösa barnbarn, som har allt å ändå inte förstår, med orimligt med julklappar.
Jag vill ta tillbaka, om inte det kristna budskapet så åtminstone, få julen att handla mer om gemenskap och omtanke än om saker.
Vi har redan allt vi behöver å mer därtill. Det är det inte alla som har...

I vår familj har vi haft fadderbarn via Barnfonden sedan hur länge som helst.
Minns inte när vi började med det men barnen var små så sedan sent -80 tal eller tidigt -90 tal.
Det har hunnit bli ett par stycken och det har hunnit bli på olika sätt, en del har jag haft mer kontakt med än andra.
Just nu har vi två stycken fadderbarn, en pojke och en flicka, dessa har jag varit skitkass på att skriva till och bygga en relation med (något som ständigt maler i högen av dåligt samvete) men jag gör i alla fall det viktiga. Jag pyntar upp pengarna!
300 kr/ mån och barn betalar jag.
Jag kan varmt rekommendera Barnfonden. De är mycket pålitliga, smidiga att ha å göra med, professionella och drygt 80% av pengarna når fram. Det är en hög siffra.
Varje år får man som fadder veta hur det går för ens fadderbarn i skolan, familjen, i samhället osv.
Man får även en redovisning för hur pengarna har använts.
Vill du ha ett eget fadderbarn så har du länken till barnfonden HÄR.
Barnfonden har även andra utmärkta projekt om du vill stödja mer tillfälligt eller om du vill köpa välgörenhetsjulklappar.

Jag skänker varje månad 100 kr till Läkare utan Gränser. Det sköts via mobilräkningen, jag behöver aldrig tänka på det utan det sköts automatiskt och jag får bara ett sms om att pengarna är dragna.
Alla känner väl till denna organisations utmärkta och modiga arbete i världens fattigaste och farligaste länder. Även Läkare utan gränser kan du stödja kontinuerligt el tillfälligt.
Länk hittar du HÄR.

Min man skänker 30 kronor/ månad till Greenpeace. Det är en piss i havet till en verkligt behjärtansvärd organisation men även små pengar gör något.
Heroiska miljöpoliser och en nagel i ögat på alla som skiter i vårt klot.
Länk till Greenpeace hittar du HÄR.

Tiggare... dessa tiggare.
De har blivit en allt vanligare syn på våra gator. Fattigdomen har kommit till vårt land, blivit synlig på våra egna gator, på ett sätt som vi inte är vana vid. Den där totala fattigdomen som inte har med missbruk el psykisk sjukdom som flertalet av svenska hemlösa lider av.
Jag har i takt med att jag "vant" mej (det gör jag aldrig) vid synen av tiggande människor börjat ge pengar mer regelbundet. Förut var det mest småpengar och det jag råkade ha på mej i kontanter.
Nån enstaka gång, typ kring jul, tog jag ut en peng i bankomaten för att ge.
Under senaste året har det blivit så att jag gör det oftare. Ser till att ha kontanter i syfte att skänka.
Jag kommer i år ta ut 500 kr i hundralappar och ge till dem som jag passerar oftast som en julklapp.
Det är en piss i Nilen även detta, men det är samtidigt det allra mest verkningsfulla sättet att skänka pengar. Direkt utan administration och mellanhänder.

Fler föreningar som jag inte bidrar till själv är länkade här i ett litet urval.

Frälsningsarmén som gör massor för våra allra mest utslagna.

Amnesty som arbetar för rättvisa, solidaritet, demokrati gör ett fantastiskt arbete.

Världsnaturfonden som stödjer mångfalden, de vilda djuren som riskerar utrotning.
Här kan du vara fadder eller ge tillfälligt.

Puss/ Asta