Att prata om välgörenhet

Ska man det?
Rätt många anser att man inte ska det. Att det goda med handlingen försvinner och istället blir till ett förhärligande av en själv.
Människor har säkert olika anledningar att berätta om hur de hjälpt till eller vad/ vem de har pyntat upp för pengar till. En del vill kanske påtala att de är goda människor andra kanske vill inspirera.
Hur som helst så anser jag att det inte spelar någon roll vilket syfte som står bakom en god handling, precis som att tanken inte alls räknas.

Själv kan jag ofta känna mej otillräcklig i min insats. Den drunknar i all nöd som finns.
Men jag kan känna mej nöjd med att jag som student dragit in på andra saker än på mina åtagande hjälpinsatser.
Jag har två fadderbarn hos Barnfonden. Det har jag haft i tjugofem år eller nåt sånt.
Tyvärr blir det aldrig av att jag skriver eller skickar julklappar å sånt men jag ser i alla fall till att två barn får vaccinationer, gå i skola, mat, familjen får hjälp med sånt de måste.
Vi skänker till Greenpeace och till Läkare utan gränser varje månad.
Och så är det ju tiggarna då...

Från att ha gett ett par tior här å där har jag sista tiden mer koncentrerat det till att ge till mannen som sitter utanför vår ICA i stan. Han har fått några tjugor då jag handlat ett par gånger i veckan och lite mer till jul. På det sättet känns det som att jag hjälper nån lite grann och det inte bara är spridda skurar. Det händer att jag ger andra med men inte lika ofta som förr.
Men så nu, sen strax efter nyår, så sitter en ny tiggare utanför ICA.
Jag hoppas mannen har kunnat åka hem.
Nu sitter det en kvinna där så numera är det hon som får mina pengar.
Idag gjorde det allra extra ont i mej. Hon ser verkligen helt utsjasad ut och inte undra på det, det är ju svinkallt ute. Vi andra... vi mer lyckosamma i livets tombola... rusar fram mellan bil å affär med händerna nerkörda i fickorna och mössan neddragen och hon sitter där timma efter timma.
Fy fan.
Och så finns det människor som tror att de väljer detta, att de tjänar grymma pengar på godtrogna fina svenskar.
Fy fan.

Egentligen tycker jag att bistånd och att hjälpa till i fattiga länder är vår skyldighet men att välgörenhet och ideellt arbete inom landet klingar sämre. Från ovan liksom. Allmosor.
Staten skall ha hand om viktiga funktioner och säkra invånarnas skyddsnät.
Okej att hjälpa till att träna knattelaget men soppkök och kvinnojourer... sånt borde pengar avsättas till i den mån det behövs.

Vad tänker du?

Puss/ Asta