Normativ bipoläritet

Ahh, jag vet.
Jag är så antingen eller.
Allt är underbart eller för jävligt.
Jag är ingen mellanmjölksperson även om jag önskar det.
Jag minns att en psykolog sa det en gång. Att jag inte på riktigt vill förändra mitt liv. För utan de här djupa dalarna skulle inte topparna finnas.
Kanske är det så.

Livet är så jäkla bra just nu. Just idag och sedan rätt länge.
När det är bra kan jag inte minnas om det varat dagar eller månader, samma sak när det är hemskt. Men 2020 har hittills känts så bra.

Jag följer min gameplan.
Jag äter, sover (oftast bra), tränar, vistas mycket utomhus, mår bra i flertalet av mina relationer. Jag är mindre förbannad. Mer sällan ängslig.
Att det varit bra "ett tag" märks på flera sätt.
Jag orkar läsa på ett mer närvarande sätt.
Jag orkar se filmer och serier på samma sätt.
När jag har sämre perioder så orkar jag inte riktigt och även när jag gör det är det inte med själ å hjärta på samma vis.
Jag ser det fina i min omgivning.
Ni vet... ett vackert ljus, en vacker vattenpöl. Jag hör vågskvalpet. Jag såg en humla idag och skrattade högt. Blir så där jobbigt mindfulness.
Och jag orkar lyssna på skvalmusik. Det är nästan första tecknet när jag inte mår bra att jag bara inte klarar skvalmusik, att det kryper under huden.
Nu spelar jag... och sjunger med... i Mix Megapols låtar på hög volym.

Och det där kan vända imorgon för som sagt... toppar och dalar.
Nån form av normativ bipoläritet.
Så vi njuter av idag.

Ta hand om er.

Puss/ Asta