Hjärnan är plastisk. Utnyttja det till nåt bra.

 

Syntolkning: Medelålders osminkad grönögd kvinna kikar fram bakom solglasögon. Koppel kring halsen och svart, knuten tisha där en bit av magen syns. 

Som sagt så satt jag igår kväll och skrollade igenom gamla inlägg och en sak som slog mej... som faktiskt har förändrats sen där tjugohundratretton-tjugohundrafjorton... är min syn på vikt och kroppar.
Hjärnan ÄR verkligen plastisk och det GÅR att lära om.

I flera inlägg pratar jag om vikt och kropp som något som måste åtgärdas.
Inte för att jag någonstans beskriver att jag fysiskt besväras av vikten utan uppenbart för att jag inte finner den estetisk.
Då vägde jag ungefär 5 kilo mindre än vad jag gör idag och alltså typ 12 kilo mindre än vad jag vägde när jag förra året vägde som mest.
Och helvete vilket problem det var.
Gång på gång uttryckte jag det.
Vikten med utropstecken efter och förmaningar om att Nu jävlar får det vara nog! Nu måste jag vända det här!
Som jag höll på.
Med 5:2. Med kaloriunderskott. Med att springa för att tappa vikt.
Var jag lyckligare?
Tveksamt.
Var jag snyggare?
Oxå tveksamt.
Var jag hälsosammare?
Absolut inte.

Faktiskt har jag hållit på ett helt jävla liv.
Från att jag var en knubbig unge.
Till att knubbigheten mest satt i mitt eget huvud, jag vägde 50 kg men hade "så grova lår."
Ja tjena.
På den tiden, när ungarna var små hade jag en rasande ämnesomsättning.
Jag tyckte att jag var tjock och tog 2 veckor där dieten framförallt bestod av slopad frukost och lunch till förmån för kaffe och cigg.
Vips så var 5 kg borta och inte en jävel kallade mej ohälsosam.
Smala människor får nämligen sällan höra att de är just det till skillnad mot tjocka oavsett vilken kost eller vilket leverne den smala har.
Jag skulle tro att åtminstone 8 av 10 kvinnor är ätstörda på det här viset.
Att se på mat som fiende.
Att veta på ett ungefär hur mycket kalorier det är i de livsmedel de oftast äter.
Att glädjas när de ätit lite för lite.
Så mycket kraft. Så oändligt mycket tid och tankeförmåga vi lägger ner på detta meningslösa i en tid... ett liv... som skulle behövt vår energi på viktigare/ roligare/ bättre saker.

Men det GÅR att lära om.
Det är ett jävla jobb, det ska jag inte sticka under stol med och det måste underhållas precis som ex kondition eller muskelmassa men det GÅR att lära om sina tankar.
Att se på sej själv nyktrare och snällare.
Helt enkelt att sluta upp med detta bullshit.

Mina viktigaste tips är:

Varje gång du tänker något elakt om dej själv eller din kropp (vilket innebär många hundra gånger/dag om du är som de flesta kvinnor) blir du medveten om det å låter det inte bara passera. Ersätt den dåliga tanken med en bra.
Ex. "Nä, alltså fy fan vad denna toppen sitter åt över magen" till "Tänk, denna magen har burit de bästa människorna på jorden, det är fantastiskt." 

Sluta upp med att följa människor på Instagram och Facebook som får dej att må dåligt eller känna känna mindervärdeskomplex och ersätt med coola, starka kroppspositiva brudar.
Vi matas... tusentals gånger per dag... med normbilder på kvinnor och behöver se andra kroppar för att inse att det inte är nåt fel på oss. Jag ger gärna tips.

Använd kroppen till nåt viktigt. Skifta fokus.
Min kropps främsta uppdrag är inte att vara tilldragande, knullbar eller ens önskad. Min kropps uppdrag är att fungera i vardagen så problemfritt som möjligt. Och själv blir jag peppad av att se vad den kan... springa, lyfta, balansera.

Ta diskussionen när vikt/ kaloripratet kommer upp i den närhet i den mån du orkar. Ibland pratar/ protesterar/problematiserar  jag. Ibland byter jag ämne.
Men när man väl sett hur otroligt vanligt det är att prata illa om egna kroppen trots att den som talar kanske är helt normviktig medan flera andra i sällskapet inte är det så går det inte att inte lägga märke till det mer. 

Det är tidskrävande och rätt jobbigt att förändra sin tanke.
Men det är värt det.
Livet är för jävla kort för sånt trams.

Puss/ Asta

Jämförelsevis

Jag är femtio.
På så många vis är jag en klokare människa än vad jag varit tidigare framför allt när det kommer till det här som jag ofta tjatar om, att vara sin egen bästa kompis.
Jag kroppshetsar mindre, jag har ett mindre bekräftelsebehov, jag har mer realistiska krav på mej själv. Jag lyckas oftast med det här att inte säga något till mej själv som jag inte skulle säga till någon annan jag bryr mej om.

Men det här med att jämföra sej?
Iiiiiinte riktigt där ännu.
Jag kan bara inte låta bli i alla lägen.
Som tex när jag var och simmade här om dagen. Som barn var jag bra på att simma. Typ bäst i klassen. Gick i simklubb, tränade flera gånger i veckan, tävlade ibland. Jag var bra. Snabb. Stark.
Men här om dan, simmade 1000 meter, växlade mellan bröst och ryggsim för jag får så ont i nacken annars... alltså bara DET... och en gubbe på 70+ blåste om mej. Jag försökte faktiskt hålla jämna "steg" men fick ge mej.
När det kommer till löpning är i princip alla bättre. Jag springer långsamt, kort å fult.
Ja faktiskt är det så att det må stå att jag är femtio år i passet men rent fysiskt är jag betydligt äldre än så.

Fast alltså, varför jämföra sej?
Det är sååå dumt.
Jag blir varken bättre eller sämre av hur andra presterar.
Det spelar min fysiska hälsa absolut noll och nada roll hur många som inte kan springa 50 meter eller hur många som plättlätt springer en maraton.
JAG är den jag är ändå.
Är det nån korkad tävlingsinstinkt eller vad är det?

Den enda man bör jämföra sej med... om man nu absolut måste... är sej själv.
Och inget gott kommer av att jämföra sej med hur jäkla bra man var för 20 år sen (om man nu var det, jag var ungefär lika oatletisk då.)
Nej, jämför med  hur det var innan du bestämde dej för att göra något åt... vad du nu gör något åt.
Jag har tex, utöver mina dagliga promenader, sprungit och simmat 4 dagar denna veckan. Veckan innan sprang jag två gånger. Veckan dessförinnan... noll.
DET kan jag jämföra med. Om jag nu nödvändigtvis ska.

Men det har jag säkert lärt mej... när jag är sextio eller nåt.

Puss/ Asta

Bara nästan

Jag påbörjade semestersammanfattningsinlägget igår innan jag gick och la mej.
Har 1½ vecka kvar på semestern så mycket (bra) tillkommer förhoppningsvis men fyllde i det jag kunde.
Brukar göra liknande inlägg varje år.
Sen råkade jag trycka på publicera istället för spara så det blev synligt dumt nog... så himla många av er hann inte läsa (bara 21 st) men trist ändå.

Idag har jag legat själv på stranden för en gång skull.
Det kändes välbehövligt. Mannen följer aldrig med till stranden, jo kanske nån halvtimma per år och den har han redan gjort. Nella skulle träffa en kompis och tog Noah med sej så jag drog själv.
Båda delar har ju sin tjusning men nån gång då och då är det faktiskt skönt att vara ensam. Bada så länge man vill, när man vill. Käka chips, dricka folkis, lyssna på sommarprat, läsa. Kunde smygrökt en cigg med om jag tänkt på att ta med dom.
Jag var på stranden nästan fyra timmar.
Solen sken, måsarna hovrade, sanden yrde så man blev mer eller mindre blästrad. Vattnet var ljuvligt.
Barn skrattade, tjoade eller skrek trotsigt. Syskongräl uppstod överallt.
Alltid var det nån som kastade sand eller förstörde eller inte fick va med.
Och alla dessa tjatande föräldrar! Som de håller på. Har jag varit sån?
Det är om allt från att truga smörgåsar och dricka på sina telningar till uppmaningar om att inte sanda ner filten, slå lillasyster eller gå i eller ur badet.
Och allt sägs i genomsnitt 37 gånger. Samma sak.
Jag lyckades stänga av i perioder men emellanåt blev jag trött på alla dessa mammor å pappor. Tror fasen att ungarna stänger av öronen!

Jag har känt mej lite off idag.
Jag som i flera månader levt i ett positivt flow kring att vara härligt obrydd om mitt utseende kände mej plötsligt plufsig och trött.
Skämdes lite där jag satt med min stora mage i vädret och malde i mej chips till lunch. Funderade på om vad andra tänkte och drog för kopplingar där.
Mötte dottern med familj och svärsonen sa: "Man kommer snart inte känna igen dej Asta." Han menade att det var för att jag är så brun, men jag hann tänka "för du har blivit så tjock."
Kampen om snälla tankar till sej själv, om att vara den där bästa kompisen är aldrig vunnen. Man får fan kämpa hela tiden.
Maken har haft semester sen i torsdags och vi börjar redan gnida på varann.
Alltså gnida som i irritation.
Och även om jag inte längtar efter att börja jobba har det senaste dagarna kommit en slags mättnad på alkohol, grillat och ha sand i varje kroppsöppning.
Nästan... lugna er, jag sa nästan... så jag längtar till hösten.
Till hösten, 1:a september närmare bestämt, när det ska bli ordning och reda.
Alkoholstopp. Komma igång mer regelbundet att springa. Sluta äta chips till lunch.
Men det är väl ljuvligt, om vi för en gång skull får bli lite mätta på sol å värme?

Mycket semester återstår. Nu kör vi vidare!
Hur har ni det?

Puss/ Asta

Min polare Asta å jag

 
Bild: Maria Skytt. 

För ett tag sedan skrev jag (senast) om det här med vilken usel jäkla vän jag är till mej själv. Så taskiga saker jag säger till mej själv... hundra gånger om dan minst.
Kommer ni ihåg det?

Sedan dess har jag verkligen varje dag försökt jobba på detta, men det är svårt...
Det är som att vända ett stort fartyg som i evigheters evighet bara strävat åt ett håll.
Mot horisonten låter lite för vackert å poetiskt när det handlar om något destruktivt.

Jag har väldigt lätt för att hylla mej själv och göra high five med mej själv i början på projekt. När jag ska börja gå ner i vikt, motionera, städa huset, rensa garderoben eller vad det må vara.
Jag är bra! Å jag är stark! Å fy fan vad jag kan! Å...
... Och sen tar det lixom slut och då är jag inte längre "lite bra", "kan lite grann" utan då är jag KASS. VÄRDELÖS.
Förstår ni?

DETTA har jag försökt jobba med, jobbar med varje dag.
Jag har börjat att säga de där taskiga tankarna högt, liksom plocka upp dem till mitt medvetna, som om jag sa dem till någon annan.
För då blir det så absurt.

"Ja ha, du är normalviktig och stod still på vågen från förra veckan till denna?
Minskade bara en centimeter i midjan? Hö hö hö, fy fan vad kasst. Så värdelöst!" 

"Okej att du nu tar två rundor om dagen istället för en och att du springer det du orkar på dem så du är helt svettig å röd i fejjan när du kommer in och rumpmusklerna värker... men du orkar ju ingenting. Du går ju för fan mer än hälften. Det finns människor som springer maraton. Helt otränade människor som springer en halvmil på första försöket och vad orkar du? 150 meter ha ha ha."

"Så du har städat? Dammsugit? Okeeeej. Men listorna är ju alldeles skitiga. Vilken usel människa du är." 

Förstår ni? Även om jag tankemässigt kanske inte tidigare pratat så tydligt med mej själv innan så har BUDSKAPET varit det, och när man plockar upp det... och ens föreställer sej... att man skulle tala så till nån annan blir det helt absurt.
Och då är ändå jag... eller borde ändå jag... vara den viktigaste människan i mitt liv.

Jag försöker tänka att jag blir varken bättre eller sämre av vad andra klarar av.
Mitt liv är mitt och jag kan bara jämföra mej med mej.
Å i mitt lilla liv gör jag framsteg!

Lånade en bok av Maria som jag länge velat läsa.
Martina Haags "Heja heja" om hur man går från soffpotatis till att springa maraton.
Har i och för sej bara läst halva men den är en stor besvikelse.
Tänkte innan att DENNA boken kommer jag finna inspiration i, men det är typ bara första kapitlet jag känner igen mej i. När hon orkar springa 12 minuter första gången. Själv orkar jag kanske 3 minuter men det är principen.
Men tre sidor senare har hon anmält sej till sitt första 5 km lopp och rätt raskt handlar det sen om motståndet att övervinna mellan att springa 5 kg och en mil.
Den är inte ens särskilt rolig.
Nä, jag blev inte pepp av den.

Puss/ Asta