Hjärnan är plastisk. Utnyttja det till nåt bra.

 

Syntolkning: Medelålders osminkad grönögd kvinna kikar fram bakom solglasögon. Koppel kring halsen och svart, knuten tisha där en bit av magen syns. 

Som sagt så satt jag igår kväll och skrollade igenom gamla inlägg och en sak som slog mej... som faktiskt har förändrats sen där tjugohundratretton-tjugohundrafjorton... är min syn på vikt och kroppar.
Hjärnan ÄR verkligen plastisk och det GÅR att lära om.

I flera inlägg pratar jag om vikt och kropp som något som måste åtgärdas.
Inte för att jag någonstans beskriver att jag fysiskt besväras av vikten utan uppenbart för att jag inte finner den estetisk.
Då vägde jag ungefär 5 kilo mindre än vad jag gör idag och alltså typ 12 kilo mindre än vad jag vägde när jag förra året vägde som mest.
Och helvete vilket problem det var.
Gång på gång uttryckte jag det.
Vikten med utropstecken efter och förmaningar om att Nu jävlar får det vara nog! Nu måste jag vända det här!
Som jag höll på.
Med 5:2. Med kaloriunderskott. Med att springa för att tappa vikt.
Var jag lyckligare?
Tveksamt.
Var jag snyggare?
Oxå tveksamt.
Var jag hälsosammare?
Absolut inte.

Faktiskt har jag hållit på ett helt jävla liv.
Från att jag var en knubbig unge.
Till att knubbigheten mest satt i mitt eget huvud, jag vägde 50 kg men hade "så grova lår."
Ja tjena.
På den tiden, när ungarna var små hade jag en rasande ämnesomsättning.
Jag tyckte att jag var tjock och tog 2 veckor där dieten framförallt bestod av slopad frukost och lunch till förmån för kaffe och cigg.
Vips så var 5 kg borta och inte en jävel kallade mej ohälsosam.
Smala människor får nämligen sällan höra att de är just det till skillnad mot tjocka oavsett vilken kost eller vilket leverne den smala har.
Jag skulle tro att åtminstone 8 av 10 kvinnor är ätstörda på det här viset.
Att se på mat som fiende.
Att veta på ett ungefär hur mycket kalorier det är i de livsmedel de oftast äter.
Att glädjas när de ätit lite för lite.
Så mycket kraft. Så oändligt mycket tid och tankeförmåga vi lägger ner på detta meningslösa i en tid... ett liv... som skulle behövt vår energi på viktigare/ roligare/ bättre saker.

Men det GÅR att lära om.
Det är ett jävla jobb, det ska jag inte sticka under stol med och det måste underhållas precis som ex kondition eller muskelmassa men det GÅR att lära om sina tankar.
Att se på sej själv nyktrare och snällare.
Helt enkelt att sluta upp med detta bullshit.

Mina viktigaste tips är:

Varje gång du tänker något elakt om dej själv eller din kropp (vilket innebär många hundra gånger/dag om du är som de flesta kvinnor) blir du medveten om det å låter det inte bara passera. Ersätt den dåliga tanken med en bra.
Ex. "Nä, alltså fy fan vad denna toppen sitter åt över magen" till "Tänk, denna magen har burit de bästa människorna på jorden, det är fantastiskt." 

Sluta upp med att följa människor på Instagram och Facebook som får dej att må dåligt eller känna känna mindervärdeskomplex och ersätt med coola, starka kroppspositiva brudar.
Vi matas... tusentals gånger per dag... med normbilder på kvinnor och behöver se andra kroppar för att inse att det inte är nåt fel på oss. Jag ger gärna tips.

Använd kroppen till nåt viktigt. Skifta fokus.
Min kropps främsta uppdrag är inte att vara tilldragande, knullbar eller ens önskad. Min kropps uppdrag är att fungera i vardagen så problemfritt som möjligt. Och själv blir jag peppad av att se vad den kan... springa, lyfta, balansera.

Ta diskussionen när vikt/ kaloripratet kommer upp i den närhet i den mån du orkar. Ibland pratar/ protesterar/problematiserar  jag. Ibland byter jag ämne.
Men när man väl sett hur otroligt vanligt det är att prata illa om egna kroppen trots att den som talar kanske är helt normviktig medan flera andra i sällskapet inte är det så går det inte att inte lägga märke till det mer. 

Det är tidskrävande och rätt jobbigt att förändra sin tanke.
Men det är värt det.
Livet är för jävla kort för sånt trams.

Puss/ Asta