Min polare Asta å jag

 
Bild: Maria Skytt. 

För ett tag sedan skrev jag (senast) om det här med vilken usel jäkla vän jag är till mej själv. Så taskiga saker jag säger till mej själv... hundra gånger om dan minst.
Kommer ni ihåg det?

Sedan dess har jag verkligen varje dag försökt jobba på detta, men det är svårt...
Det är som att vända ett stort fartyg som i evigheters evighet bara strävat åt ett håll.
Mot horisonten låter lite för vackert å poetiskt när det handlar om något destruktivt.

Jag har väldigt lätt för att hylla mej själv och göra high five med mej själv i början på projekt. När jag ska börja gå ner i vikt, motionera, städa huset, rensa garderoben eller vad det må vara.
Jag är bra! Å jag är stark! Å fy fan vad jag kan! Å...
... Och sen tar det lixom slut och då är jag inte längre "lite bra", "kan lite grann" utan då är jag KASS. VÄRDELÖS.
Förstår ni?

DETTA har jag försökt jobba med, jobbar med varje dag.
Jag har börjat att säga de där taskiga tankarna högt, liksom plocka upp dem till mitt medvetna, som om jag sa dem till någon annan.
För då blir det så absurt.

"Ja ha, du är normalviktig och stod still på vågen från förra veckan till denna?
Minskade bara en centimeter i midjan? Hö hö hö, fy fan vad kasst. Så värdelöst!" 

"Okej att du nu tar två rundor om dagen istället för en och att du springer det du orkar på dem så du är helt svettig å röd i fejjan när du kommer in och rumpmusklerna värker... men du orkar ju ingenting. Du går ju för fan mer än hälften. Det finns människor som springer maraton. Helt otränade människor som springer en halvmil på första försöket och vad orkar du? 150 meter ha ha ha."

"Så du har städat? Dammsugit? Okeeeej. Men listorna är ju alldeles skitiga. Vilken usel människa du är." 

Förstår ni? Även om jag tankemässigt kanske inte tidigare pratat så tydligt med mej själv innan så har BUDSKAPET varit det, och när man plockar upp det... och ens föreställer sej... att man skulle tala så till nån annan blir det helt absurt.
Och då är ändå jag... eller borde ändå jag... vara den viktigaste människan i mitt liv.

Jag försöker tänka att jag blir varken bättre eller sämre av vad andra klarar av.
Mitt liv är mitt och jag kan bara jämföra mej med mej.
Å i mitt lilla liv gör jag framsteg!

Lånade en bok av Maria som jag länge velat läsa.
Martina Haags "Heja heja" om hur man går från soffpotatis till att springa maraton.
Har i och för sej bara läst halva men den är en stor besvikelse.
Tänkte innan att DENNA boken kommer jag finna inspiration i, men det är typ bara första kapitlet jag känner igen mej i. När hon orkar springa 12 minuter första gången. Själv orkar jag kanske 3 minuter men det är principen.
Men tre sidor senare har hon anmält sej till sitt första 5 km lopp och rätt raskt handlar det sen om motståndet att övervinna mellan att springa 5 kg och en mil.
Den är inte ens särskilt rolig.
Nä, jag blev inte pepp av den.

Puss/ Asta