Bara nästan

Jag påbörjade semestersammanfattningsinlägget igår innan jag gick och la mej.
Har 1½ vecka kvar på semestern så mycket (bra) tillkommer förhoppningsvis men fyllde i det jag kunde.
Brukar göra liknande inlägg varje år.
Sen råkade jag trycka på publicera istället för spara så det blev synligt dumt nog... så himla många av er hann inte läsa (bara 21 st) men trist ändå.

Idag har jag legat själv på stranden för en gång skull.
Det kändes välbehövligt. Mannen följer aldrig med till stranden, jo kanske nån halvtimma per år och den har han redan gjort. Nella skulle träffa en kompis och tog Noah med sej så jag drog själv.
Båda delar har ju sin tjusning men nån gång då och då är det faktiskt skönt att vara ensam. Bada så länge man vill, när man vill. Käka chips, dricka folkis, lyssna på sommarprat, läsa. Kunde smygrökt en cigg med om jag tänkt på att ta med dom.
Jag var på stranden nästan fyra timmar.
Solen sken, måsarna hovrade, sanden yrde så man blev mer eller mindre blästrad. Vattnet var ljuvligt.
Barn skrattade, tjoade eller skrek trotsigt. Syskongräl uppstod överallt.
Alltid var det nån som kastade sand eller förstörde eller inte fick va med.
Och alla dessa tjatande föräldrar! Som de håller på. Har jag varit sån?
Det är om allt från att truga smörgåsar och dricka på sina telningar till uppmaningar om att inte sanda ner filten, slå lillasyster eller gå i eller ur badet.
Och allt sägs i genomsnitt 37 gånger. Samma sak.
Jag lyckades stänga av i perioder men emellanåt blev jag trött på alla dessa mammor å pappor. Tror fasen att ungarna stänger av öronen!

Jag har känt mej lite off idag.
Jag som i flera månader levt i ett positivt flow kring att vara härligt obrydd om mitt utseende kände mej plötsligt plufsig och trött.
Skämdes lite där jag satt med min stora mage i vädret och malde i mej chips till lunch. Funderade på om vad andra tänkte och drog för kopplingar där.
Mötte dottern med familj och svärsonen sa: "Man kommer snart inte känna igen dej Asta." Han menade att det var för att jag är så brun, men jag hann tänka "för du har blivit så tjock."
Kampen om snälla tankar till sej själv, om att vara den där bästa kompisen är aldrig vunnen. Man får fan kämpa hela tiden.
Maken har haft semester sen i torsdags och vi börjar redan gnida på varann.
Alltså gnida som i irritation.
Och även om jag inte längtar efter att börja jobba har det senaste dagarna kommit en slags mättnad på alkohol, grillat och ha sand i varje kroppsöppning.
Nästan... lugna er, jag sa nästan... så jag längtar till hösten.
Till hösten, 1:a september närmare bestämt, när det ska bli ordning och reda.
Alkoholstopp. Komma igång mer regelbundet att springa. Sluta äta chips till lunch.
Men det är väl ljuvligt, om vi för en gång skull får bli lite mätta på sol å värme?

Mycket semester återstår. Nu kör vi vidare!
Hur har ni det?

Puss/ Asta