Varning. Löpning.

Jag ÄLSKAR att springa. Jämt och hela tiden. Utom precis innan jag ska ge mej ut och under själva rundan. Det är allt ifrån okej till en pina.
Men annars, älskar att springa. Älskar att vara en springare.
Varför ska jag komma till längre ner.

För er som inte vet är jag en exceptionellt lat människa!
Jag rör ogärna på mej i onödan och kan tillbringa dagar i sängen om jag fick.
Jag har aldrig hållit på med någon sport om man inte räknar en termin på tantgympa när jag var i trettioårsåldern, tre-fyra tillfällen jag prövade judo i min barndom, några år i en simklubb i mellanstadiet och ett år på gym för ungefär 15 år sen.
Sprungit har jag aldrig gjort och trodde faktiskt inte att jag kunde.
Jag har varit storrökare i väldigt många år och jag har astma, rätt ordentlig sådan, sedan jag var liten.
Under mina år som hundägare har jag vant kroppen vid att gå, både långt och fort, men bara jag sprang 10 meter så började hjärtat bulta okontrollerat och jag fick andnöd.

Inspirationen kom från Martina Haag som så roligt beskrev på radion hur hon började springa. Tre minuter i början. Som blev sju. Som blev ett maraton.
Jag läste hennes bok och bestämde mej för att försöka. Detta var väl... fyra år sen tror jag.
I början så sprang jag mellan lyktstolparna. 25 meter kanske och gick sedan flåsande tills jag klarade av att göra om det. Och ganska fort såg jag resultat!
Resultat om man med det menar att kunna klara av att springa tre minuter i sträck. Sju minuter. En kvart.
Jag minns min första kilometer, mina första fem kilometer och min första mil som något stort och fantastiskt. Något jag trott var omöjligt.
Sen dess har jag vår-sommar sprungit. Olika bra och rutinmässigt.
Jag har aldrig klarat av att hålla i när höststormarna och regnet kommit.
Och förra sommaren blev det inte så många rundor.
Men nu är jag på g igen!

Jag försöker att inte tänka hastigheter och längd utan bara att faktiskt komma ut men det är svårt. Och det är trögare i år än tidigare år.
Kanske för att jag är äldre eller tyngre, kanske för att det inte blev så mycket förra sommaren.
Är i alla fall uppe i 5 km nu och vill upp till milen.
Har lovat en vän att vi skall springa statsloppet på 1 mil i juli och då vill jag vara säker... ha lite marginal... till att jag grejar det.
Jag har tidigare år kunnat öka distansen fortare när jag väl kommit över 3 km gränsen men i år är det tungt och går med nöd å näppe 5 km.
Det går oxå långsammare i år än tidigare, har aldrig varit snabb men tidigare kanske sprungit 5 km på 33-34 minuter, nu är det snarare på 38-39 minuter.
Frustrerande.

Jag känner stor motivation.
Jag VET att löpningen ffa har två fantastiska effekter på mej.
1.) Min astma blir bättre.
2.) Mitt psykiska mående blir bättre
(Och 3.) min häck blir snyggare.)

Och när jag kan springa en mil tänker jag klicka hem det här setet från Stronger. HUR snyggt?!

Kan JAG springa, då kan alla!

Puss/ Asta