Bild: En snygg tjej.
Jag fortsätter min resa med kaloriunderskott... ja, men låt oss kalla skiten för vad den är- min bantning-... men är så jäkla ambivalent.
Ett tecken på hur kluven jag är i frågan är att jag följer ungefär lika många kroppspositiva konton som viktnedgångskonton på Instagram och jag lägger ner orimligt mycket tid på att fundera vad jag står, tycker och vill innerst inne.
Jag är, som jag sagt innan, jäkligt bra på allt eller inget i livet.
Älskar i övrigt lagom... är väldigt svensk på det viset... men just när det kommer till förändringar av mej själv har jag svårt för en medelväg.
Jag tror att det gäller väldigt många kvinnor tyvärr när det kommer till kilon och vikt.
Min beroende gen (särskrev för ordet ser ju inte klokt ut ihopskrivet) kräver snabba resultat, annars tröttnar jag. Men för de flesta människor tar förändring tid. En taskig kondition skaffade man sej inte på en vecka och en övervikt skedde ofta stegvis över tid, till å med jag kan ju då inse att jag inte kan springa milen lätt som en plätt vid tredje försöket eller att 10 kg ska vara väck på en kafferast där bullen avstods.
Mina resultat hittills?
Det går väldigt segt. Är väl inne på vecka 6 eller 7 nu. Startade på 70 kg och väger nu 65,5 kg. Ser resultat ffa över magen och känner lite grann på kläderna.
Jag har relativt lätt för att leva på få kalorier. Att äta kring 1000 kcal per dag.
Problemet är att jag inte orkar det jämt och när jag frångår rutinen, som igår och tog en pizza med dottern, öppnar helvetetsgapet och ALLT slinker ner.
Avslutade väl gårdagen på 3000 kcal eller nåt sånt efter att ha kompletterat med både bärs och choklad och rostmackor med ost.
Och duktiga dagar ger allt mej dåligt samvete. Då kan jag stå och tveka på en extra Fin crisp. "Måste jag verkligen ha tre, två räcker väl utmärkt?" och det är så jävla stört.
Stört att nästan femtio år gammal lägga ner energi på sånt... sånt trams.
Om jag granskar mina argument då?
Jag vill vara stark. Sund. Orka med ett tungt jobb, barnbarn och ha biffig hund.
Fast för det behöver jag väl inte väga 60 kg?
Jag vill vara snygg.
Är bara väldigt smala tjejer snygga?
Jag vill inte att omgivningen ska titta på mej och tänka att jag gått upp en massa i vikt och börjar bli tjock.
Exakt vad händer då som är så farligt?
Jag vill känna mej bekväm i bikini till sommaren?
Bekväm, igen... för vem då?
Jag vill inte hålla på och byta garderob för att jag inte kommer i mina kläder.
Fair enouth.
Jag vill inte, så som kvinnliga släktingar, hamna kring 100 kg för vid en sån vikt tar kroppen stryk.
Oxå godtagbart, fast de två sista argumenten behöver man ju inte leva på sallad and sallad only för att uppnå.
Jag tycker att särskilt äldre kvinnor både mår bra av och ser bättre ut med lite övervikt.
What?! Vad sysslar jag då med.
Ja, ni hör. Och här fick ni. Ett onödigt ärligt inlägg. Men jag tror det är så det är, vi är alla offer för en slags rådande norm som är svår att bryta med även om man kan syna den för vad den är.
Puss/ Asta
Har bantat hela livet typ och älskar träning och främst löpning (låter som en blödande hynda 😂) men när jag var 39 år så skenade vikten. Jag vägde 86 kg till mina 163,5 cm, lika mycket som när jag var höggravid med tvåan. Tränade attack, combat, pump, core, sprang minst 1 mil/vecka och cyklade t&r till jobbet 1 mil bort (helgjobb=4mil). Fick kostrådet lchf av min läkare efter min 40-års hälsoundersökning och var så jäkla skeptisk. Det första som hände var att jag gick ner till mina ca 72 kg (verkar inte kunna väga mindre), magen lugnade ner sig, jag gasade inte ihjäl min familj, min värk i leder lugnade ner sig. Numera skiter jag i bantningen, jag äter gott och orkar röra mig. Till saken hör att jag med kostens hjälp fått bort min psoriasis och nästan psoriasisartriten men då med aip.
SvaraRaderaRoligt att läsa en så träffande blogg 💖