Visa upp sina motionsansträngningar, är det fult?

Det debatteras överallt och jag tänkte ge min syn på saken.
Detta med synlig träning. Med bilder och träningsprestationer på sociala medier.
Att tigga beröm/ bekräftelse. Att skryta. Att utmåla sej själv som bättre och de som inte tränar som lata å sämre. Ge dåligt samvete. Att vara tråkig/ ointressant.
Jag vet inte, men jag tänker att det mesta på sociala medier handlar om att söka bekräftelse. Vare sej man visar upp en söt hund, en snygg partner, ett sminkat face, en god måltid, en vanlig kropp i kroppsaktivism. Vare sej man målat en tavla, sprungit en mil, lekt med barnen i snön.

Jag har ju precis börjat träna igen (skrev jag å började skratta för mej själv då det hänt EN gång och knappast är så mycket till en början.)
Jag har sprungit förr och lagt upp en del statusuppdateringar och bilder kring det.
För att?
Tja. Jag är stolt över min prestation, som är en prestation bara för mej. Inte gentemot den som hatar att springa och aldrig skulle göra det om inte livet hängde på det eller gentemot den som springer marathons jämt och ständigt å tycker det är en baggis. En prestation för mej.
För att få pepp och hejarrop.

Jag tycker löpning (som faktiskt är mest lufsning för mej) är rätt tråkigt. Det tyckte jag även för några år sedan när jag sprang regelbundet. Det är olidligt att ta sej ut. Men känslan av resultat... min astma blev bättre, min sömn och mitt psykiska likaså. Det är numera bevisat att pulshöjande regelbunden träning är lika effektivt mot nedstämdhet och ångest som antidepressiva läkemedel. Det påverkar serotoninet i hjärnan på liknande vis. Löpning ger en överlägsen endorfinkick inget annat gett mej. Att mitt arsle blev tajtare var en (inte helt oviktig) bonus.
En patient jag mötte som en gång varit en storrökande soffpotatis med fem olika slags antidepressiva/ lugnande läkemedel som var långtidssjukskriven hade blivit en riktig motionsnörd. Hon cyklade. Långt. Snabbt. Jämt. Hon hade slutat röka. Slutat med mediciner. Arbetade och hade gått ner 30 kg övervikt
Jag berättade om min "löparkarriär", om resultaten men oxå om olusten och oviljan och hon sa då nåt jag tänkt på sedan dess. För att kroppen skall utveckla ett behov av något så behöver man göra det ofta. Två gånger i veckan är för sällan. Fyra-fem gånger i veckan krävs för detta.
Jag tänkte att jag ska utforska den teorin.

Jag tycker inte det är fult att känna sej stolt över det och att ta plats för det. Den som är ointresserad kan scrolla förbi.

Puss/ Asta

Jag såg en Boing.

Ni är väl för söta!
Tack för alla era kommentarer. Jag älskar ju er. Och bloggen. Om ni kommenterar nån gång ibland så lovar jag att svara på de kommentarer jag ändå får. Okidoki?

Jag var precis ute på en kvällsrunda med Gottfrid. Luften är så där krispbiten här nu och det är alldeles stjärnklart.
Jag älskar att böja huvudet bakåt så långt det går och titta uppåt på en stjärnklar himmel. När man håller huvudet så där försvinner det mesta ur periferin och himlen lixom omsluter en. För mej blir det en hypnotisk känsla. En lugnande känsla. Ungefär som att titta ut mot ett stormigt hav.
Någonting med det där överväldigande stora gör mej så liten. Och om jag är så liten så måste mina problem och mina känslor vara ännu pluttigare. Det skänker perspektiv och det finns något tryggt i det.
I alla fall, när jag stod där och stirrade upp på stjärnhimmelen tyckte jag mej se en stjärna falla. Kvickt som attan knäppte jag mina händer och bad för det jag önskar mej mest i mitt liv... bara för att halvminuten senare komma på att det förmodligen var ett flygplan och då kändes det rätt fånigt att ha investerat andligt hopp i en Boing 765.
Strax därpå föll nog ändå en stjärna precis framför oss men då gick det så fort så det bara passerade utan att jag inträtt i nåt hokuspokusmood.

Känslor är märkliga ting.
En känsla som jag kan känna lite då å då, inte alls så ofta som förr men fortfarande då å då är ensamhet.
Som igår. När vi var ensamma på nyår.
Jag hade nog faktiskt inte velat gå någonstans, inte egentligen, men just att ingen frågat fick mej att känna mej... ensam.
Även igår kväll var jag ute och gick med hunden och på vägen passerade jag två av våra vänners hus. Det lyste så hemtrevligt där inne och jag kände ett styng av att inte vara tillfrågad. Av att ingen velat fira med mej.
Stämningen mellan maken å mej är inte tipp topp sen en tid tillbaka, jag fick inte räkorna jag suktat efter och inte heller nåt bubbel så jag kände mej en aning besviken. Medveten om att många andra har det mycket värre men ändå.
Människor i min bekantskapskrets la upp bilder på sociala medier med sina vackra dukningar, fina festklänningar, glada gäster och annat trevligt och själv byggde jag lego, badade unge, läste sagor i tält.
Det är det bästa jag vet att hänga med den lilla mannen så det gick verkligen ingen nöd på mej men ändå... lite synd tyckte jag om mej ett tag igår.

Men i morse vaknade jag helt fri från baksmälla och jag har lovat mej själv att tycka lite mindre synd om mej själv i år och istället satsa på att välja glädje.
Kan man det? Inte en aning faktiskt, men jag ska försöka.

Glädjepoäng detta året so far:
Era fina kommentarer.
Löprundan som gick fint.
Gottemans och min promenad.
Tre sega och bortglömda skumtomtar i skåpet.

Puss/ Asta

Hade NI en bra kväll igår? Ni FÅR lov att säga att ni var på en magisk fest.

Dags att avsluta bloggen? Allt har sin tid.

Årets första inlägg. Då borde man förstås skriva nåt smart och engagerande. Men om det jag vill/ skulle behöva ventilera kan jag inte skriva av hänsyn till annan och i övrigt är det rätt blankt i skallen. Trots att jag är 100 % icke bakfull efter en nykter nyårsafton.

Min blogg är inte en av de stora, men den läses dåliga dagar av ca 300 läsare och bra dagar av 7-800 läsare och ändå är det så gott som ingen som längre tycker till om inlägg som jag (ofta) anstränger mej för att roa, uppröra eller entusiasmera med. Inga troll som hittar hit, men heller ingen (el väldigt få och väldigt sällan) som tycker något, önskar något ämne, inleder en diskussion.
Och jag börjar faktiskt ledsna på er tystnad. Inspirationen tar slut.
Jag får se hur jag gör med bloggen, den känns varken rolig eller självklar längre när ingen av er hundratalsläsare ger feedback om någonting.
Det är ingen uppläxning... det är mer att monolog inte funkar i oändlighet.

Idag på det nya året vågade jag mej ut att springa jogga lufsa.
Har varit sugen länge på att komma igång men rädd för att bara orka 200 meter innan luften eller vristerna tog slut.
Första 10 gångerna är en prövning och handlar om rent mod för mej.
Lufsade 2,7 km med Mini och det kändes faktiskt bra!
Enorm eufori efteråt som är löpningens stora belöning.
Tyvärr dödades den av det oskrivbara.
Men nu jäklar skall jag försöka våga snart igen. Försöka ta tag i det här.
Jag har kunnat innan. Jag kanske kan igen.

Jag får se när jag återkommer. VILL ni att jag ska återkomma får ni fanemej säg det!
Hur som helst, ett gott 2017 önskar jag er alla.

Puss/ Asta