Visa upp sina motionsansträngningar, är det fult?

Det debatteras överallt och jag tänkte ge min syn på saken.
Detta med synlig träning. Med bilder och träningsprestationer på sociala medier.
Att tigga beröm/ bekräftelse. Att skryta. Att utmåla sej själv som bättre och de som inte tränar som lata å sämre. Ge dåligt samvete. Att vara tråkig/ ointressant.
Jag vet inte, men jag tänker att det mesta på sociala medier handlar om att söka bekräftelse. Vare sej man visar upp en söt hund, en snygg partner, ett sminkat face, en god måltid, en vanlig kropp i kroppsaktivism. Vare sej man målat en tavla, sprungit en mil, lekt med barnen i snön.

Jag har ju precis börjat träna igen (skrev jag å började skratta för mej själv då det hänt EN gång och knappast är så mycket till en början.)
Jag har sprungit förr och lagt upp en del statusuppdateringar och bilder kring det.
För att?
Tja. Jag är stolt över min prestation, som är en prestation bara för mej. Inte gentemot den som hatar att springa och aldrig skulle göra det om inte livet hängde på det eller gentemot den som springer marathons jämt och ständigt å tycker det är en baggis. En prestation för mej.
För att få pepp och hejarrop.

Jag tycker löpning (som faktiskt är mest lufsning för mej) är rätt tråkigt. Det tyckte jag även för några år sedan när jag sprang regelbundet. Det är olidligt att ta sej ut. Men känslan av resultat... min astma blev bättre, min sömn och mitt psykiska likaså. Det är numera bevisat att pulshöjande regelbunden träning är lika effektivt mot nedstämdhet och ångest som antidepressiva läkemedel. Det påverkar serotoninet i hjärnan på liknande vis. Löpning ger en överlägsen endorfinkick inget annat gett mej. Att mitt arsle blev tajtare var en (inte helt oviktig) bonus.
En patient jag mötte som en gång varit en storrökande soffpotatis med fem olika slags antidepressiva/ lugnande läkemedel som var långtidssjukskriven hade blivit en riktig motionsnörd. Hon cyklade. Långt. Snabbt. Jämt. Hon hade slutat röka. Slutat med mediciner. Arbetade och hade gått ner 30 kg övervikt
Jag berättade om min "löparkarriär", om resultaten men oxå om olusten och oviljan och hon sa då nåt jag tänkt på sedan dess. För att kroppen skall utveckla ett behov av något så behöver man göra det ofta. Två gånger i veckan är för sällan. Fyra-fem gånger i veckan krävs för detta.
Jag tänkte att jag ska utforska den teorin.

Jag tycker inte det är fult att känna sej stolt över det och att ta plats för det. Den som är ointresserad kan scrolla förbi.

Puss/ Asta

Ni är ljuvliga (och själv är jag en looser just nu.)

 

Tack snälla för alla era fina lyftande kommentarer.
Ni är så härliga... å så olika.
Laila som skriver att hon inte är så intresserad av politik och barn.
Cis som inte är så intresserad av hundar.
Sedan tidigare vet jag läsare som inte går igång på mina kläder och sminkinlägg.
Å andra som inte gillar att läsa om löpning.
Det är det jag tycker är så härligt med er, mina läsare. Att ni är så olika.
Och det är en sådan blogg jag vill skriva, en blogg som inte stagnerar vid ett ämne utan täcker hela livet, alla mina sidor.
Så tack igen för pepp å uppmuntran, här och på facebook.

Igår var en jäkla skitdag.
Varför känns för privat att skriva om men en mej närstående person gav under bittra former mej skulden för i princip allt å ingenting och jag blev både väldigt arg och väldigt ledsen å sårad.
Så här i de sista skälvande ögonblicken innan nytt jobb är jag redan nedsatt psykiskt och konflikten igår blev som en fullträff rakt in i veka livet.
Idag mår jag inte... helt bra.
Nerverna sitter utanpå. Det är uppdragna axlar, ytlig hög andning, negativa tankar i huvudet och värk i fingerlederna som jag alltid får vid ångest.
Hela kittet.
Jag har sovit oroligt å drömt en massa konstiga, skrämmande drömmar.

Den där "inre rösten" och det där "positiva förhållningssättet", att vara "sin egna bästa kompis" är verkligen inte lätt när man mår skit.
Under gårdagens runda med Gottfrid försökte jag allt vad jag kunde.
Uppskatta det lilla, känna vinden, se det vackra, tänka ljust men så fort jag inte höll hundraprocentigt fokus föll jag tillbaka till arga, ledsna, självföraktande tankar.
När jag kommit nästan hela vägen utan att en enda gång noterat hur vackert det är, hur privilegierad jag är, hur bra jag ändå har det så kände jag mej matt. Det är SÅ svårt att vända tanken.
Jag brukar försöka trösta mej själv/ lyfta mej själv sådana här dagar med precis det som bilden ovan säger. "Det är en dålig dag." Egentligen är livet varken bättre eller sämre än det var förra veckan när jag mådde toppen.
Jag bor fortfarande lika fint, jag är fortfarande lika frisk, jag kan fortfarande springa, jag har fortfarande all den här glädjen med djur å barnbarn i mitt liv. Det som är svårt i mitt liv fanns även förra veckan men då kom det inte åt mej. Allt är som när jag mådde bra, skillnaden är mitt fokus.
Ibland hjälper det. Ibland inte.
Jag tror jag skulle behöva snöra på mej mina löparskor å ge mej ut. Jag har noll motivation i det här blåsiga, kalla, regniga men jag tror säkert att det kommer att hjälpa, hjälpa lite grann.
Jag tror jag gör det.

Imorgon är det dags. Första dagen på det nya.
Jag har utbildning hela dagen. Får träffa alla andra som oxå är nya imorgon.
På tisdag så är det första riktiga hospiteringsdagen.
Tanken har föresvävat mej att om... om jag inte gjort det här valet... skulle jag imorgon ha gått till mitt vanliga lite halvtråkiga jobb utan oro. Utan ångest för att göra bort mej, inte kunna, inte bli accepterad.
Å andra sidan måste man ju... även en fegis som jag... någongång våga pröva nåt nytt.
Jag förstår inte vad det är med mej som alltid faller igenom så hårt av nervositet för nya saker.
Att jag aldrig lär mej av tidigare erfarenheter att det går bra.
Jag känner mej ofta som en stor bluff som lurat systemet. På något sätt lurat mej igenom högskolan, på något sätt fått andra att tro att jag är en kompetent sjuksköterska.
Å hela tiden väntar jag på att bli avslöjad. Avklädd!
Ärr från barndomen har psykologer gång på gång förklarat för mej, Jante sitter hopplöst fast som en ryggsäck över mina skuldror.
Tro inte att du är någonting, tro inte att du kan. 

Jag jobbade här om veckan med en ung undersköterska. Hon var i mina barns ålder.
Hon skulle "ut å resa" om några veckor.
Vart då? frågade jag.
Jorden runt svarade hon.
Med dina vänner? undrade jag.
Nej, själv svarade hon.
"Tjugo nånting" å resa jorden runt själv...
Å här nojar jag upp mej till hysterins gräns över ett nytt jobb.

Hur är ni? Stadiga ekar eller darrande asplöv?

Puss/ Asta

Glädje och oro kring löpningen

Här står hon. Powermormor. Asta som jobbar starkt på att bli sin egen största supporter (lär inte bli så svårt, har inte någon annan men va fan, ni fattar vad jag menar.)
Med obefintlig midja och änglavingar... jo jo men oxå med lungor som pallar att springa sju kilometer.

För det var min runda idag. Sju kilometer, långa stycken på stranden.
Jag hade P1  dokumentär om Soran Ismael i lurarna och kände mej stark, lätt.
Andningen kändes skitbra.
Någonting har förändrats typ sista veckorna. Något som jag inte känt förra sommaren eller sommaren innan när jag kunde springa längre å snabbare.
Jag tycker att det är ROLIGT.
Inte bara skönt efteråt när det är avklarat utan kul just där å då när jag springer.
Och DET är den bästa känslan i världen, det som jag aldrig trodde skulle gå.
Idag sprang jag till å med OM en annan löpare. Det sa kanske mer om hennes fart än min för jag springer inte fort men ändå... känslan.

Smolket i bägaren var att när jag hade cirka en kilometer kvar hem började det göra ont i höger knä.
Gamla läsare minns kanske att det hände i fjol. Som från ingenstans kom en borrande intensiv smärta rakt in i höger knäskål. Det gjorde det omöjligt att springa vidare men försvann så fort jag började gå.
Smärtan dök upp pass efter pass redan efter någon kilometer och tillslut tappade jag motivationen och la ner.
Detta året har jag börjat väldigt försiktigt. Sprungit kort och ofta. Försökt bygga från grunden.
Bytt skor. Jag har inte känt någonting alls.
Men idag kom det alltså.
Inte så där intensivt som sist, jag kunde springa hem, men ändå samma "känsla."
Hoppas verkligen att det var en tillfällighet.
En gång är som sagt en gång medan två... ja, ni vet.

Äääälskar för övrigt mina Adidas supernova glide. 

Puss/ Asta

Pepp el putt

 

Jag har fundera på det här med att så sina värderingar.
I många bloggar har jag läst funderingar och ställningstagande till att skriva om saker som vikt, kost, motion och yta.
En del tar ställning mot dessa ämnen för att inte ytterligare späda på utseendehetsen som råder mot kvinnor och yngre tjejer.
Jag har verkligen tänkt efter å känt i magen vad jag själv står i frågan.

Till å med en kärring som jag på 45 år påverkas av idealen.
Jag noterar vänner och bekanta, IRL och på facebook, som legat på gymmet och under dieter hela vintern och som nu är i form på ett sätt jag bara kan drömma om.
Jag noterar de som ökat ytterligare i omfång sedan jag såg dem lättklädda sist.
Vi påverkas alla.
Men jag tror inte att allt för många unga tjejer med fokus på en överperfekt kropp läser min blogg med regelbundenhet.
Mina... relativt få... inlägg om viktkontroll eller löpning är till för att peppa mej själv och för att motivera andra i samma situation.
Vi som alla är ägare till en liten latmask men som vill/ strävar efter att bli sundare.
De är till för att vara som en träningskompis och en morot till att du som läsare själv ska vilja börja springa och inte till för att ge någon komplex.
Sååå bra å långt å regelbundet springer jag verkligen inte.

För alla vet ju det där ändå.
Att det ÄR bra att röra på sej regelbundet. Att det inte ÄR bra med allt för mycket övervikt. Jag pratar nu inte om size zero eller att vara modellsmal.
Alla vet att unnar man sej pizza eller bakverk flera gånger i veckan då får det konsekvenser.
Plus å minus. Inkomster å utgifter.
Vi kan välja att strunta i övervikt och dålig kondis eller vi kan välja en hälsosam livsstil. Det gör vi som vi vill, men väljer... det gör vi.
Jag tycker det finns något tokigt i att vi i vår iver att inte späda på kroppskomplex  och osunda ideal bagatelliserar problemen med övervikt å alla följdsjukdomar som följer i dess spår.
Själv vill jag... visserligen se bra ut men... framförallt vill jag vara frisk!
Jag vill ha energi, kondition och styrka.
Jag vill orka med att vara en aktiv å busig mormor till mina barnbarn.
Jag har tänkt att leva länge än.

Jag kommer att fortsätta skriva inlägg då å då om min träning och om kost.
Berätta om när jag kämpat mej igenom milen och när det går veckor som jag inte kommer ut en enda gång för att motivationen dalar.
Inte i syfte att trycka till någon. I syfte att peppa.
Jag menar, kan Asta så...

Puss/ Asta

Baa donk baa donk

 

Jag har äntligen varit ute å sprungit.
Det sista har jag verkligen tappat det här med motivationen (säg till om ni hittar den någonstans, det kan tom bli hittelön.)
Jag springer kortare och jag springer mer sällan.
Det är motigt innan och det är motigt under tiden.
Jag får inte ens samma rus efteråt eftersom jag dignar under det dåliga samvetet att jag borde springa mer, längre, snabbare vid det här laget.

Idag var jag i alla fall iväg och det kändes riktigt riktigt tungt.
Då hör jag plötsligt små nätta, lätta, raska steg bakom mej.
Tipp tapp tipp tapp tipp tapp.
En ung snygg tjej med långt rågblont hår i hästsvans och med ett moln efter sej av väldoftande parfym sveper förbi.
Ungefär dubbelt så snabb som jag. Hon ser helt opåverkat sval ut.
Så kommer jag.
Baa donk   baa donk   baa donk
Jag försöker tänka att hon är minst 25 år yngre än mej.
Säkert 10 kg lättare.
Å hon har garanterat inte dragit i sej lika många tiotusentals cigaretter som jag har.

Det hjälper bara så där.
Innerst inne känner jag för att lägga mej ner på cykelbanan och dunka huvudet i asfalten.
För att sedan leta upp någon rollator (sådana ligger ju alltid i buskarna å dikena och skräpar), stappla hem, skicka efter den fetaste cigarr och den starkaste whiskyn som går att uppbåda och sätta mej med detta på altanen och sticka yllestrumpor till den kommande vintern.

Men det gör jag inte.
Istället försöker jag tala förstånd med mej själv.
Säga saker som "all träning är bättre än ingen träning", "se vad långt du har kommit", "det tar tid att uppskatta löpning" osv.

Precis när det nästan känns bra igen så kommer han...
Pam pam pam pam.
Snabba löpsteg. Stuns. Målmedvetenhet. Lätthet.
En man.
Säkert 25 år ÄLDRE än mej. I fan så mycket bättre form.
Pam pam pam och han är förbi.

Bara skjut mej!
(Nej, gör inte det. Det är ett talessätt. Jag vill absolut inte bli skjuten. Inte ens med vattenpistol.)

Puss/ Asta

Jag fick ännu en kommentar

 

Jag fick en kommentar som gjorde mej så himla rörd... och stolt!
Ni är många som skrivit vansinnigt fina kommentarer det sista och jag är så himla tacksam, tacksam över att ha världens finaste läsare.
Så här stod det...

Hej Asta!
Jag har läst din blogg väldigt länge men väldigt sällan gett mig till känna. Idag vill jag bara tala om att du inspirerat mig till att försöka komma igång att springa. Kan du så kan jag, tänkte jag, haha. Jag har aldrig sprungit förutom några gånger i skolan för typ hundra år sen :) dock har jag promenerat mycket men nyligen så köpte jag ett par löpskor och idag på morgonen så var jag ute på min första runda, där jag omväxlande gick(lite mer) och sprang(lite mindre) och det känns väldigt bra nu efteråt och jag känner mig laddad för att fortsätta. Men det lär nog dröja innan jag är uppe i milen som du :)
Tack!
Monica

Vad ska man säga?! Bortsett från TACK SOM FAN alltså :)

Jag är verkligen inte någon renlevnadsmänniska eller sportnisse.
Jag har aldrig idrottat.
Jag har alltid haft en småknäpp relation till mat å kalorier. Inte någon direkt ätstörning men en del jojobantning och ätande av betydligt fler anledningar än hunger. Å skuld... skuld över vad jag proppat i mej.
Jag började dagligröka när jag var 12. Prövade några år tidigare.
Jag har rökt så jävla många cigaretter i mitt liv att det är ett rent under att jag inte fått KOL eller lungcancer... än.
Å att springa... ja, det fanns inte på kartan.
Jag var övertygad om att jag inte ens kunde. Att jag inte hade fysiken.

Ändå springer jag nu.
JAG springer?!
Det är helt galet!
Jag började precis som Monica skriver här ovan. Genom att "lunka" som jag kallade det. Jogga nån minut, gå några fler.
I våras började jag och i juni sprang jag min första mil. Trots att jag var otränad like hell innan. Trots alla mina år som rökare. Trots min lättja och min astma.
Jag sprang ändå en mil. På ren jävla vilja och envishet.
Nu gör jag det förhållandevis (nåja) lätt.
Kan JAG... ja, då kan verkligen vem som helst. Då kan verkligen DU Monica.

Och jag blir så glad.
Så himla sprudlande glad, tacksam och stolt över att kunna inspirera någon till att bli hälsosammare och starkare.
Jag?! Lixom.
Du som börjar springa kommer att märka att du ganska snart orkar mer, mår bättre, får en jäkla massa "må bra" endorfiner och att du blir snyggare.
Jag väntar fortfarande på att uppskatta själva löpningen men jag tror att det kommer.
Förr tänkte jag varenda sekund på hur långt jag hade kvar av löprundan. nu tänker jag på annat åtminstone 50 % av tiden.

Pepp, pepp, pepp till dej Monica och alla andra som kämpar.
Eyes of the tiger.
Vi kan! Å vi ska! Ta me fan!
Baby we were born to run.

Puss/ Asta

Jag har sagt det förut...

 

Jag har sagt det förut och nu säger jag det igen.
Med handen på hjärtat, lovar jag härmed eder att (verkligen försöka) bli en bättre bästa kompis till mej själv!
Japp.
Det är helt orimligt att vara så urbota taskig rent av som jag kan vara mot mej själv.
Så förminskande.
Så hånfull.
Så nonchalant.
Me, my self and I är ju faktiskt den närmsta relation jag har.
Å jag måste verkligen stå ut med mej själv tills döden skiljer mej åt.

I mitt huvud hinner jag säkert att tala hånfullt till mej själv hundra gånger om dagen. För saker jag är, inte är, gör och inte gör.
För sånt jag inte vågar, för saker jag inte klarar av osv osv.
Ni kanske tycker det låter mycket med hundra elaka tankar om dagen?
Tyvärr är det nog vanligare än man kunde önska.
Fundera själv över hur ofta du låter den där tanken om rynkor, valkar, häng, ålder, oförmåga, bristande tålamod, sviktande mod osv slinka igenom.
FÖR ofta törs jag säga.
Så är det i alla fall för mej. Eller har varit, nu ska det bli annorlunda.

Tanken började gro när jag vägde mej här om veckan.
Eller sekunderna innan jag klev upp på vågen.
"Om jag gått upp i vikt så fan med."
Nu blev det ett oförklarligt minus på 1 kg. Och istället kände jag mej som King of the world. "Yes! Vad bra jag är" lixom.
Ett enstaka sketet jävla kilo skilde mej alltså från att vara värdelös till att vara lyckosam.
Vilken annan vän (eller ovän för den delen) skulle jag betraktat på det viset???
Det är ju helt... helt orimligt.

Min kropp är så jäkla bra!
Jag är frisk (vad jag vet) från allvarliga sjukdomar.
Jag blir nästan aldrig sjuk i banala saker heller.
Jag har burit och fött fyra fantastiska människor.
Mina bröst har gett dem mat i sammanlagt dryga två år.
Min kropp är normalviktig.
Den har aldrig gått sönder.
Den tar mej varje dag från punkt A till punkt B.
Min kropp är stark nog att tillåta mej ha det bästa jag vet i livet... stora rejäla hundar.
Jag har rökt i... ja säkert 25 år. Jag har ätit en massa skräpmat.
Å den är ändå frisk.
Bortsett från astman så krånglar den väldigt sällan.
Den är... banne mej... värd lite creed för allt detta! 

Jag vill bli starkare.
(Ja, jag erkänner att jag vill bli mer slimmad och snyggare men...)
Jag vill ge tillbaka.
Orka springa. Orka lyfta.
Orka många år till med allt som jag tycker är härligt. Hundar å barnbarn.
Jag tänker ju jätte mycket på det här med att Gottfrid ska bli "rätt" musklad för att skona leder och bära honom genom ett långt liv.
Det samma gäller mej!
Borde gälla mej!

Så jag ska verkligen försöka att komma igång med att jogga.
Kommer det inte att gå när gräspollen slår till med full kraft så ska jag inte slå på mej själv för det utan fortsätta ett sunt liv på något annat sätt.

Å jag ska sluta se på mej själv som svag. Som dum. Som klen. Som harig.
Varje gång en sån tanke dyker upp (för det kommer den ju att göra) ska jag strängt säga till mej att "lägga av."
Kom igen, jag har fostrat fyra av världens finaste människor... då är man knappast helt blåst!

Nu tar jag mej själv i handen. Unnar mej ett litet glas rödvin och tänker att "fan, vad jag är BRA som powerwalkat hårt (med lufs) 45 minuter x 2 idag trots förkylning."
Fantastiskt bra till och med.

Puss/ Asta

Hjälp till lite här nu va

 
Hjälp mej lite här nu.
Kom med konkreta tips om företagande, kom med kluriga råd vad man gör med envisa gubbar, brainstorma, peppa, vänd på stenar jag inte vänt osv.
Alla slags tankar är bra... MEN... vi kan väl försöka hålla det realistiskt?
(Jag gör allt jag kan för att försöka tänka klart men känner att jag bara kör fast i det som inte går...)

Om det finns NÅGON där ute, kanske en helt ny läsare (Hej, välkommen!) som inte har läst hundratals inlägg om min dröm så ser den ut så här...
Sälja huset och flyta lite mer ut på landet. Det får inte vara FÖR långt ut på landet för det ska fungera för mina framtida kunder.
Arbeta med min dröm... starta ett hunddagis med inackordering.
Jag tänker mej kunna ha ca 10 dagishundar och möjligheten till ungefär det samma i inackorderingen (där har man väl sällan fullt kan jag tänka mej), men det beror på många faktorer som läge, lokaler osv.
Priser har jag kollat upp lite grann, det brukar ligga kring 2250 kr/ hund heltid dagis 250 kr/ enskild dag och för inackorderingshundar 300 kr/dygnet.
Dubbla priset på storhelger.

Det kostar alltså en slant för hundägare att ha sin hund på hunddagis.
Trots detta tror jag mej veta att efterfrågan är stor.
Däremot blir det för mej som företagare inga stora pengar och en hel del jobb, men va fasen... man skulle jobba med det som man brinner för.
Arbeta hemifrån.

Nu är det ju inte bara att köra tyvärr. Ett eller annat hinder finns på vägen.
Mitt största är maken som bara vägrar!
Å innan ni dömer honom för hårt... Han är en man som allra helst skulle vilja bo i stan. Han längtar och pratar ofta om ett friare liv. Med mindre skulder och lättare ryggsäck. Om att "bara kunna dra iväg" på nåt som känns lockande.
Han är ingen hundmänniska.
Vi har hund för att JAG vill ha det.
Hundarna vi haft har alltid varit mina och på mitt ansvar.
Självklart har han inget hjärta av sten och tycker om dem när de väl är här, men allra helst hade han varit utan.
Att vi bor där vi bor istället för i en lägenhet i Göteborg och att vi har Gottfrid är en kompromiss från hans sida, nåt han vet att jag behöver för att må bra.

Med makens logik ser det ut så här.
Vi säljer huset vi bor i med viss vinst som slukas in i en förlustaffär, ett företag som aldrig kommer att generera pengar utan tvärtom kosta i stora utgifter och låg lön.
Han tvingas ännu mer ut på landet och "får bo i en hundgård" (lite överdrivet där men jag förstår hur han menar.)
Han kommer tvingas skriva på lån (för utan honom får jag dem aldrig) och vi kommer sedan vara uppbundna i eviga tider utan att jag kan följa med på semester å annat.
Jag måste ju erkänna att det ligger en del i det och jag inser att precis som jag har rätt till att leva mitt liv så fullt som möjligt så har även han det.
Å hunddagis är INTE hans dröm.

Jag skulle så klart kunna skilja mej.
Om... jag säger OM... livsdrömmen ändå känns viktigare för mej än mitt äktenskap gör.
Men problemen/ svårigheterna är inte över med det.
Nä! Då lär jag aldrig få de lån som behövs för att köpa en liten gård och starta upp verksamheten. I synnerhet inte när det innebär att jag "måste" säga upp mej från mitt jobb och står utan inkomst.

Så... återstår det alltså bara att. 1.) Skilja mej. 2.) Leta upp en hundälskande, rik å generös karl som vill göra detta med mej. 3.) Hitta rätta gården. 4.) Starta upp företaget.
:) Plötsligt känns det inte längre som bara "kör."

Puss/ Asta