Jag spyr på er 10% are

 

"Sverigedemokraterna är det enda parti som säger det som folket tänker."
"Sverigedemokraterna är inte rasister, det är det enda parti som tar upp människors oro över den urartade invandringen och integrationen."
"Sverigedemokraterna är inte rasister, de vill värna Sverige och dess kultur."
"Sverigedemokraterna är som vilket annat parti som helst, det finns rötägg inom alla partier." 

Jag har hört de här argumenten och fler till LEDA.
Jag är så trött på Jimmie Åkesson och hans fotsoldater att jag kan SPY.
Än mer trött är jag på alla dessa människor som så ivrigt förnekar att Sd inte är rasister, homofober och kvinnofientliga.
Kring 10% förmodligen. Tanken gör mej illamående.

Nej, Sverigedemokraterna är inte det parti som säger vad folket tänker.
90% är trots allt fler än 10%. I Sverige ökar viljan till att ta emot flyktingar.
Det finns det många mätningar på.
(Fejkade, beställda av vänsterextremister påstår Sd.)

Jo Sverigedemokraterna är rasister. De är det och de har alltid varit det.
Minns dess bakgrund. Minns affischerna. 
Minns de DAGLIGA skandalerna som läcker ut.

Vilken kultur vill Sd bevara?
Amerikansk tecknad film från -30 talet med rasistiska nidbilder?
Rätten att säga negerboll?
Rätten att slippa 5 moskéer på tusentals kyrkor?
Vilken kultur är det som är hotad?
Tja, andra exempel vi hört är korsstygn och runstenar.
Jag känner mej inte så där väldigt hotad i att min kultur skall tas ifrån mej.

Sverigedemokraterna är inte vilket parti som helst.
I vilket parti som helst sitter inte riksdagsledarmöten som har gått omkring på stan och kallat mörkhåriga för "Babbe-åk hem" eller kvinnor för "lilla hora."
Där sitter inte skyhögt betalda riksdagsmän och vill varumärkesskydda en sajt som spyr ut hat mot invandrare och oliktänkande. Som hotar kvinnliga meningsmotståndare med våldtäkt och lägger ut barn med adresser till allmän beskådan.
I vilket parti som helst sitter inte förespråkare i kommunerna och säger saker som att det ingår i muslimernas kultur att våldta kvinnor. Att de hoppas hungerstrejkande svälter ihjäl, att han vill skjuta Zlatan, att afrikaner är duktiga på två saker-suga ut systemet och yngla av sej osv osv osv osv osv osv osv osv.
Här är dagens vidriga skandal. Eller förmiddagens kanske man ska säga för det lär komma fler.
Flera Sd politiker "gillar" att en ung, svensk kvinna som kritiserar Sd ska bli gruppvåldtagen. Ingen säger ifrån. Läs här.

10%??? Det är ta me fan vidrigt.

/ Asta

Idag och Igår

 
Det är den sista augusti. Den sista augusti 2014 och aldrig kommer dagen igen.
Det har varit en bra dag. En vilosam dag till skillnad från igår.

Jag har sprungit. 3 km höll knät idag. Det är bara att inse att det är så det är, att det inte är några tillfälligheter å att det inte "läker ut" av vila på nån vecka eller två.
Jag har varit ute och gått en timma med Gottfrid.
Suttit på en öde strand och lyssnat till det mest vilsamma ljudet som finns, vågor som slår mot stranden.
Gotteman har vinterbadat. Nu simmar han inte längre, doppar inte huvudet, nu går han bara omkring i vattnet. Han har rullat sej i en säl en god stund till han luktade precis likadant som den.
Nu har han blivit såpabadad och luktar... tja, mild död säl doft.
Maken å jag har varit på dejt.
Jag har kört "nya" bilen, en -01:a som känns som värsta lyxåket i jämförelse med vad jag är van vid och ätit en god middag i grannstaden.
Jag har gosat med den här gobiten på bilderna ovan en bra stund.
Slutligen har jag lyssnat på utfrågningen av Löfven.
Han fick knepiga frågor och gjorde bitvis bra ifrån sej tycker jag. Bitvis. Inte helt övertygande.
Det har varit min dag det.
En bra dag.

Igår var ingen bra dag.
Ni vet Meatloaf's gamla slagdänga "I would do anything for love, but I won't do that" kommer till mej när jag tänker på igår.
En dag som började med att jag försov mej, hade en hel del på jobbet och var trött som ett as.
Min mamma ringde oavbrutet och talade in å telefonsvararen.
Hon gör det, ringer 5 ibland 10 gånger på en dag.
Jag har alltid ignorerat en stor del av samtalen. De börjar alltid på samma sätt.
Om min bror. Hur han ställt till det. Att hon inte orkar. Vad ska hon göra? Osv.
På sista tiden har jag börjat svara när jag kan och alltid lyssna av meddelanden.
Min bror och min mamma...
Det är som att bevittna en dödsolycka, en duell i slowmotion och inte kunna ingripa för det enda som skulle ske är att kulan träffar mej istället.
Både mamma och min bror är så illa däran i denna dödligt giftiga tango att det när som helst kan ske.
Katastrofen.
Vem av dem det blir som går först är svårt att säga.

Igår lät mamma min bror tala in på min telefonsvarare.
Jag hatar henne för det. Jag...
Vad förväntar hon sej?
En trasig människa, med darrig röst, så välbekant, talade in två meddelanden.
Om hur han saknar mej, hur ledsen han är, hur han minns oss som barn.
Berättar minnen. När vi kanske var 5 och 8.
Jag håller för munnen när jag lyssnar på jobbets toalett.
Jag gråter.
Jag spolar vatten i kranen och håller handen för munnen för att det inte ska höras.
Sköljer handlederna med kallt vatten, tar bort mascaran från kinderna och samlar mej för mina patienter.
Det river upp känslor. Ilsken, naken, vanmaktig smärta.
Jag saknar oxå. Jag minns jag med. Men allt... allt är för länge sedan för sent för oss.
Mellan min brors meddelanden. Mamma som säger att han tänker hoppa från hennes fönster på 7:e våningen. Mamma som berättar att han slagit henne i ansiktet med knytnävarna.
Mamma som säger att jag måste, måste ringa.
Å som inte svarar.
Inte på hemnumret. Inte på mobilen.
Jag ringer polisen. Berättar.
Känner skuld.
Mamma ringer. Arg över polisen. Full. Vill inte prata. Är inte i stånd att prata.
Jag lämnas med mina känslor. Med min sorg, ilska, oro, smärta.
Han är min lillebror.
Jag önskar han var död.
Jag är helt jävla livrädd att han ska dö.
Skuld. Skam. Vanmakt.
Det är inte ofta jag skriver om detta. Om att inte veta om min mamma eller min bror dör i natt.
Att hela tiden vara beredd.
Jag vill inte lämna ut dom. Och samtidigt...
Det är en del av mej. Mitt liv. Min kamp.

Gårdagen slutade som dagen.
Med gos med Noah. Med att få andas in hans doft och känna tacksamheten över det liv som tilldelats mej och allt jag fått och får. Med att krypa till sängs med Gotteman. Lyssna till hans andetag, känna hans värme.
Ett liv.
Så fint och bitvis så svårt.

Puss/ Asta

Vi har det bra. Tack så mycket. Vi vill leva så här. Tack så mycket.

Jag vet att jag säkert själv gör det. Att jag ibland tar för givet hur det är...
Har förutfattade meningar.
Men jag låter mej åtminstone snabbt korrigeras och ju äldre jag blir desto mer inser jag att allting är inte som i just min förställningsvärld.

Jag kan bli så vansinnigt irriterad över människors förutfattade meningar och egna värderingar kring vår familjesituation och kring Noah.
Så många människor har kommenterat hans existens och det faktum att vi bor tillsammans två familjer med huvudet lite på sned, med beklagande blick, med ord som uttrycker att "man får ställa upp" och "ibland blir det inte som man tänkt sej."

Till alla er som säger/ tänker/ funderar så vill jag säga följande...

Noah är ett planerat barn. En barn önskat av båda sina föräldrar. Ett resultat av borttaget preventivmedel och pippande för att tala klarspråk på ägglossningsdag.
Det tog två månader. Första försöket som resulterade i en menstruation gjorde båda föräldrarna lite nedslagna.
Jag visste om det, jag var med den där magiska dagen då Mini kissade på stickan och den var positiv.
Vi kramades hon å jag med tårar i ögonen av glädje.
Mini och Minis fästman är inte två förtappade ungar. De var 19 och 21 år gamla när Noah kom till världen.
En rätt bra ålder att skaffa barn skulle jag vilja säga.
Själv var jag tvåbarnsmamma vid 19 och trebarnsmamma vid 21.

Jag tror få barn i världen och till å med få barn i Sverige får en så fin start i livet som lilla Noah.
Han har två unga, starka, kärleksfulla föräldrar.
Han har dessutom unga, starka, kärleksfulla morföräldrar i samma hus.
Han är först och främst sina föräldrars barn. Han sover varje natt på sin mammas mage.
Men han har många famnar. Jag själv bär, pussar, sjunger, läser och älskar det här lilla barnet varenda dag.
Det finns alltid någon med tid, ork, kraft, lust och gosesug kring honom.
Han har allt han behöver materiellt och en hel del till.
Han får massor av bröstmjölk, frisk luft och vitaminer varje dag.
Det finns ingenting att beklaga.
Noah är ren och skär kärlek å glädje!
Å ett ungt par har fått börja sin föräldraresa omgivna av stöttning, avlastning, samtal och erfarenhet.

Jag ser det som att vi alla är privilegierade.
För denna nära gemenskap är få förunnade och den kommer att bära frukt hela våra liv.
Den kommer för alltid att vara min allra vackraste stund i livet.

Man kan leva sitt liv på olika sätt. Så det så :)

Puss/ Asta