Jag har läst en bok som jag lånade från jobbet på BB. Tydligen hade författarinnan själv lämnat den och jag fick den i handen av en kollega med orden "Nåt för en blivande barnmorska att läsa."
Romanen heter "Öppna dörrar" av Liv Eriksson.
Det är en sann berättelse, en biografi, om en resas väg till att bli kvinna.
Ung och äventyrlig reser hon med en väninna till Tunisien och förälskar sig i en man tillhörande Beduinerna.
Det är en roman om deras kärlek, om att göra val bortom konventionerna men framför allt om att få barn och att föda dem utan smärta.
En berättelse som ifrågasätter vårdandet av den gravida och födande kvinnan då graviditet och förlossning är naturliga tillstånd. En berättelse som menar av modern förlossningskonst tagit ifrån kvinnan modet och hennes egna naturliga kraft.
En berättelse som förespråkar att tro på sin förmåga och att styra vårt födande, själva bestämma när barnet skall komma å om det skall vara smärtsamt eller ej.
Som roman var den si så där.
Det känns som ett amatörsverk.
Jag har dessutom svårt att känna någon samhörighet med författarjaget.
Vi är väldigt olika.
Hon är våghalsig, ja vårdslös, jag skulle nästan vilja säga ansvarslös.
Hon föder barn utomlands under knappa förhållanden, kör runt med småbarn en bil i öknen, har ingen bilbarnstol.
Hon litar så innerligt på sej själv, på att hennes inre röst är riktig och hon struntar i både mödravård och i sjukhusförlossningar. Hon håller sej inte ens i Sverige. Flera av barnen föder hon utan barnmorska närvarande.
Det provocerar mej. Det retar upp en försiktig, akademiskt skolade kontrollfreak som mej.
Men, jag är glad över att jag läste boken för den väckte mycket tankar hos mej om den gravida och födande kvinnan.
Hon får mej att undra? Är det möjligt att välja att förlossningen inte ska göra ont?
Är det möjligt att se på sammandragningarna som varma kärleksfulla kramar?
Kan en mor verkligen säga åt sin barn, att idag får du faktiskt ta och komma ut?
Liv Eriksson påstår detta.
Själv har jag fött fött mina fyra barn under varierande plats på helvetesskalan.
1:a med petedin, lustgas, bäckenbottenbedövning och skäll från barnmorskan.
2:a på en ABC klinik utan medicinsk smärtlindring. Badade. Det var allt.
3:e badade jag och fick lustgas på slutet
4:e bad jag tidigt om EDA och shit pommes frites vad bra den var,
Och jag har vrålart om att få gå hem, om att få bli dränkt, om att alla i rummet är idioter, om att min make inte ska få någon mat, om att jag ska bajsa, att jag har tandvärk
Hade det varit möjligt för mej att möta de tilltagande sammandragningarna som "kärleksfulla kramar."
Kan alla kvinnor det med rätt stöttning och inställning?
Om mindre än en vecka börjar jag skolan och det ska bli så spännande att se hur det kommer förändra mej och mina tankar på graviditet och förlossning.
Angående Liv Erikssons inställning kan jag IDAG känna att vi har den låga barn och mödradödligheten vi har tack vare noggranna mödravårdskontroller och ett högt säkerhetstänk kring förlossningen.
Väldigt mycket kan gå fel som enkelt och utan större fara åtgärdas tack vare ordentlig på koll och att kvinnan är på sjukhus.
Men jag tänker oxå att för en kvinna som är frisk och som har haft en normal graviditet är förlossningen ett naturligt förlopp.
Det här är inte en bok jag skulle rekommendera hej vilt, som sagt särskilt bra skriven är den inte.
Men för dej som är extra intresserad av graviditeter, förlossningar, alternativa liv och andra kulturer kan den absolut vara läsvärd.
Puss/ Asta
Jag kan bli vansinnigt provocerad av folk som har åsikter om hur det 'ska' vara att föda barn.
SvaraRaderaAtt man inte ska ha smärtlindring osv
Man ska väl få föda barn hur man vill!
Jag hade bara lustgas som hjälp vid båda mina förlossningar, första gången för att jag inte hann få epidural innan det var dags att krysta och andra gången ville jag inte ha någon då jag dels fixat min första förlossning utan, och dels för att jag hade sjukt dålig erfarenhet av att sätta bedövning från min mastektomi.
Hade jag haft facit i handen hade jag LÄTT velat ha epidural andra gången! Jag blev igångsatt och hade SVINONT i 11 timmar! Men jag trodde hela tiden att 'snart är det över'...
I Australien är det populärt att ha en naturlig förlossning utan smärtlindring, de som förespråkar detta tycker att man inte är lika värdig mamma om man valt smärtlindring - eller Gud förbjude - om man behövde eller rentav valde kejsarsnitt!
Det är väl upp till var och en så länge man strävar efter målet att få ett friskt, välmående barn!
Jag jämför det lite med huvudvärk - hjälper det inte att dricka vatten tar man väl för fan en huvudvärkstablett! Varför lida om man inte måste? Vi har alla olika smärtgräns och mental styrka, och vi föder och fostrar våra barn på olika sätt. Och lika många individer som det finns, lika många rätt sätt finns det!
Själv är jag glad över att jag inte behöver föda barn nån mer gång för kul är det faktiskt inte ;-)
Som allt annat är smärta något individuellt så för mig, som har en konkav smärttröskel, känns det oerhört provocerande att hon generaliserar enbart utifrån sina egna upplevelser. Jag ville ha, behövde och fick alla former av smärtlindring och är jävligt tacksam för det!
SvaraRadera