Uppfostrad av två kvinnor.

Lilla Noah växer upp med två kvinnor av olika generationer.
Ja, han växer upp med en morfar med men morfar har mest tagit rollen av att vara bästa kompis.
Två generationers kvinnor som uppfostrar.
Det kan bli splittrat (tro mej, jag vet, jag är uppfostrad så) men jag tänker att det kan oxå bli väldigt bra.
Dubbelbra lixom.

Noahs mamma ligger väldigt nära mej i synen på uppfostran. Vi tänker i grunden väldigt likt.
Vi är "stränga" på olika sätt och vi är tålmodiga på andra.
Större delen av uppfostran tar ju Noahs mamma, jag går å lägger mej ibland när jag inte orkar med honom.

Jag är mer eftergiven i att följa hans önskan. Tex om han inte vill sitta i vagnen utan gå.
Jag har oftast mer tålamod för att ströva fram i ettårstempo.
Jag ger med mej när han vill in ut, följa med i duschen, se på mej då jag bajsar eller vad det kan vara.
Däremot är jag "rejälare" när jag säger till kring Gottfrid.
Gottfrid ska respekteras och lämnas ifred om han äter, dricker eller vilar.
Gottfrid ska inte bonkas på (även om Noas små nävar knappast gör ont) och inte kastas saker på trots att de är mjuka.
Jag har svårt för trotsskrik rakt ut och jag är mer känslig för att klabba med maten än Noahs mamma.
Visst, ettåringar äter inte fint men de behöver inte vända upp å ner på muggen med mjölk heller.

När jag tänkt på mej själv som mormor innan jag fick barn tänkte jag mej som en frizon från uppfostran och regler. Glass till lunch och sova när man somnar. Bus å lek.
Men det blir ju en helt annan sak när "hos mormor" oxå är hemma.
När vi har vardag ihop, 365 dagar om året.

Jag tror att jag säger "nej" mindre ofta nu än till mina egna barn.
Dels för att jag lärt mej att välja mina strider men även för att så här små barn förstår inte ordet, inte ordet i sej.
Så jag säger "nej"och låter det få konsekvenser. En rejäl hurring upp till!
Nej, nu skojade jag så klart. Men att flytta det som inte får röras, avleda uppmärksamheten till något annat.
För mej är det självklart att föräldrar och andra vuxna kring barnet ska fostra.
Gör inte föräldrarna som älskar barnet det kommer någon annan som inte älskar att göra det så småningom. Barn måste som alla andra passa in och foga sej till regler och trivsel.
De måste lära sej visa hänsyn.
Men! man kan inte begära något av ett barn som den inte förstår.
Att ryta nej till en unge som inte begriper skapar inte lydigare barn, det skapar osäkerhet.

Jag följer debatten som pågår på sociala medier jämt å ständigt kring barnuppfostran.
Fri, pedagogisk, genus, handfast, enligt sunda förnuftet eller vad det nu må vara.
Och ofta finner jag mej på den rejälare skalan.
Regler måste finnas. Hänsyn måste vara något fint att lära sej.
Det blir kaos i skolorna om klassen består av 25 stycken nippertippor som fått lära sej att "min åsikt är allt som räknas" men...
MEN... varför klagas det alltid på små barn och dess föräldrar?
Själv tycker jag att brötiga ungdomar kan vara nog så irriterande.
För att inte tala om överförfriskade män i grupp som är allt från pinsamma till högljudda, från jobbiga till obehagliga.
När ska flygplansarrangörer och hotell erbjuda resor fria från dessa?!

Puss/ Asta