Jag har en gåva, jag har facit.

Jag kommer ur en missbrukande släkt. Benägenhet till att missbruka finns i mitt DNA.
Alkoholism eller narkomani kan aldrig vara ärftligt men känsligheten för det finns genetiskt och socialt och jag märker det på många sätt i min egen person.
Jag är en njutningsmänniska. Jag har svårt för långsiktiga mål. Jag går igång på quick fix.
Oron för att bli missbrukare har jag burit sedan jag var barn. Jag minns tidigt den rädslan och de tankarna som fanns hos mej när jag var kanske åtta-nio år.
Oron finns där än. Gör att jag säkert vaktar och oroar mej mer än vad andra gör över liknande saker och mönster hos sej själva.
En del forskning säger att har man mycket missbruk i familjen bör man helt avhålla sej från alkohol.
Jag gör inte det men jag reflekterar kring mitt drickande och känner ibland en viss skuld över den.
Jag har brutit med många mönster i mitt liv som finns hos min släkt.
Jag lämnade staden och skapade en fysisk distans som ung vuxen, det är det viktigaste jag gjort för mina barn, genom det slipper dem att identifiera sej som potentiella missbrukare
Jag skaffade mej utbildning. Jag har en egen försörjning. Jag har hållit ihop min relation osv.
Men jag känner aldrig att jag har klarat mej!
Jag känner att jag har klarat mej... hittills.
Stor skillnad.
Eller som husguden Lasse säger "Jag ber till Gudarna om nåd, det kan vara jag som står på tur." 

Min mamma har, som trogna läsare vet, ett omfattande och gravt missbruk av både alkohol och läkemedel.
Jag är på många sätt lik min mamma.
Inte främst till utseendet utan mer till inre egenskaper. Jag gestikulerar som henne, jag pratar som henne, jag går lätt upp i vikt som henne.
Jag använder dessutom insomningstablett varje natt, något som initialt gav mej stor ångest då det påminde om mamma och jag alltid skytt allt vad "psykmediciner" står för.
Jag tycker om öl, vin och drinkar.
Inte som mamma :) men ändå.
Det har hänt att jag druckit alkohol av fel anledning. För att jag är ledsen, behöver komma ner i varv, oroar mej för nåt.
Det är inte bra och jag vet det. Även denna likhet är ångestframkallande.
Det skiljer bara 18 år på mej och mamma.
För 18 år sedan hade hon inte större problem än vad jag har.

Som sagt, jag har klarat mej hittills.
När jag nu var på semester med mamma och... utan att gå in allt för djupt på detaljer... såg hur mamma mår och lever å hur det påverkar hennes fysiska och mentala hälsa samt hur "gammal" hon är rent kroppsligt. Hon ramlar lätt, hon kan inte ställa sej upp om hon sitter för djupt, hon måste ha stöd när underlaget är ojämnt osv.
Jag såg och den där rädslan jag burit i hela mitt liv förstärktes tills jag PLÖTSLIGT från ingenstans nåddes av en insikt (som ni kanske inte känner som häpnadsväckande men som jag tror/hoppas kan vara det för mej.)
Jag kände, istället för att se på det som ett hot så kan jag se på våra likheter som en tillgång.
En gåva.

Jag har facit.
Vi är tillräckligt lika varandra mamma och jag för att jag ska kunna se exakt vad jag har framför mej om jag inte fortsätter att varje dag göra aktiva val.
Jag behöver framför allt hålla greppet om följande...
Minska dosen på mina insomningstabletter.
Kontrollera alkoholen bättre innan den blir ett problem.
Inte låta vikten fara iväg med mej.
Fortsätta med mina promenader och min löpning.
För om inte... ja, då vet jag svart på vitt hur det går.
Många andra, min mamma, hade inte det facit.

Min starkaste drivkraft är att fortsätta vara frisk och att mina barn å mina barnbarn inte ska behöva se det jag ser med min mamma.
Jag vill maximera mina förutsättningar att leva ett långt friskt och starkt liv.
Jag vill vara ett stöd för barnen och inte en oro och jag vill vara en mormor å farmor som orkar.
Jag kan. För jag har facit.

Puss/ Asta