"Det goda livet", del 63 om odugliga pappor

Jag hörde en del av P1 söndagsintervju med Jan Myrdal i återsändning igår när jag åkte till Borås.
Jan Myrdal, son till Gunnar och Alva Myrdal, socialdemokratiska legendarer som nästan stod modell för "det svenska folkhemmet."
Jan Myrdal, mycket mer kontroversiell än sina föräldrar i sin roll som vänsterdebattör, författare och aldrig avsvuren kommunist.
De flesta svenskar har väl någon form av åsikt om honom.

I den del av söndagsintervjun som jag hörde talade han bland annat om sin son.
Motvilligt. Det var journalisten som frågade, journalisten som berättade att han inför programmet ringt upp sonen för att höra om han hade något han ville säga och sonen hade svarat med att lägga på luren.
Jan Myrdal har ingen relation till sin son. Det är hans kött å blod men han har valt bort det.
Myrdal konstaterade att det inte är några konstigheter att sonen inte vill ha kontakt och att det inte är någonting han sörjer.
När sonen var två år " blev han kär och övergav sin hustru."
"Du övergav väl ditt barn oxå" frågade journalisten rakt på sak med upprörd stämma.
"Jag valde det stora livet" svarar Myrdal.
De tittar på en bild där en ung Jan sitter med sin lilla son i knät.
"Ja jag tycker om barn och hundar och katter och jag har tagit hand om dem."
"Jämför du ditt barn med hundar och katter?" undrar journalisten med engagerad stämma.
"Och vad då tagit hand om? Du övergav ju din son när han var två år!"
Tålmodigt, som till ett barn, förklarar Jan Myrdal:
"Jag säger ju att jag blev kär. Jag valde livet."
"Har du ångrat det valet?"
"Aldrig." 

Jan Myrdal valde "det stora livet", och det stora livet är alltså det som bultar innanför byxorna och sin karriär.
Han försöker lite längre fram i intervjun förklara sina prioriteringar med att han inte var "familjär" och att det var hans föräldrars fel, i synnerhet hans pappa som inte varit någon varm person.
Jag blir så uppriktigt och så in i helvetes förbannad!
Varför skaffade han barn då? Om han nu inte var "familjär."
Och hur är det okej att han blev en pissdålig pappa till sitt barn bara för att han ansåg att hans pappa varit det mot honom?
Antingen skaffar man inte barn eller oxå anstränger man sej så in i helvete åt att bryta mönster och att göra ett bättre jobb själv.
Det ÄR svårare att vara en god förälder med kassa eller kärlekslösa förälder men man har ta me fan ett ansvar att göra sitt bästa, att försöka och försöka igen.

Jan Myrdal är bara en av massor av fäder runt om i världen som valt "det stora livet" framför sitt livs viktigaste uppdrag, att vara en god far. Eller åtminstone en närvarande far. En far som försöker.
"Det stora livet" innebär karriär eller kärlek eller krig eller alkohol eller konst eller andra saker för olika män. Gemensamt för dem alla är att de överger sina barn och därmed för alltid lämnar sår hos dem.
Det gör mej rasande och oavsett vad Jan Myrdal uträttat i livet är det så jag kommer att tänka på honom i fortsättning.
Som en man som struntade i sin tvååriga son för annat som i hans ögon var viktigare och som fortfarande tycker att det var rätt å riktigt.

Må du dö ensam gubbjävel.

Puss/ Asta