Jag antar att det är skönt att vara älskad och saknad.
Nej, det ÄR skönt att vara älskad och saknad. Motsatsen hade gjort mej förtvivlad.
Men det är oxå lite... påfrestande.
Jag har jobbat två nätter och då verkligen JOBBAT.
Herre gud, jag har jobbat på medicin hela mitt sjuksköterskeliv men detta är än mer intensivt.
I natt förlöstes nio ungar varav två var mina. Jag har fått fyra förlossningar på de här två nätterna.
Och treskift gör mej bäng i huvudet. Jag är som om jag är bakfull eller sjuk efter att ha jobbat natt.
Seg i tanken, seg i kroppen, nervändarna nakna och mottagliga.
Det är som om jag inte orkar tala med en enda människa, inte orkar vidröra en annan hud, inte mäktar med någon form av integrerande.
Och så funkar förstås inte mitt liv.
Make, dotter, barnbarn och hund slåss om uppmärksamhet och tid. Alla vill bara säga nåt, visa nåt, ber mej fixa nåt.
Barnbarn och hund går segrande ur striden.
Så jag har duschat unge, lekt lego, hoppat i sängen, läst sagor.
Jag har lagat mat och jag har klappat hund.
Och i periferin pratar maken om SM bucklans (hockey) historia och blir irriterad över att jag inte är tillräckligt begeistrad i den nya bärbara datorn han har köpt till mej.
Jag försöker lyssna, jag sväljer irritationen, klipper med ögonen men jag förstår inte vad han säger till mej.
Jag har tagit två glas rödvin och jag är sååååå trött.
Idag höll jag på att ha ihjäl en annan människa.
Det var på vägen hem. Körde på E6:an, strax över tillåten hastighet, alltså kring 130 mk/h.
Tittade i backspegeln och såg en svart bil. En lastbil framför närmade sej, jag tittade en gång till och den svarta bilen låg kvar på samma avstånd, slänger en snabb blick över axeln, samtidigt som jag ska byta körfält.
Då kommer en MC i säkert 200 knyck. Förmodligen har han varit dold bakom den svarta bilen för 2 sekunder sen. Jag får hysta mej tillbaka i höger körfält och missar motorcyklisten med en halv meter eller nåt.
Efteråt slog hjärtat i 180 slag/ minut. Kom på mej själv att köra i 80 och svängde av för att lugna ner mej, höll på att börja gråta.
Fy fan så nära att släcka en annan människas liv.
Nu ska jag strax sova. Imorgon väntar ännu en tur å retur till Borås och en kvällstur.
Har jag tur får jag se ännu ett liv komma till.
Det ÄR magiskt och jag skulle... trots tröttheten... inte vilja byta med nån.
Puss/ Asta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare