onsdag 20 april 2016

Det man förlorar på gungorna. Mer om när man bör skaffa barn.


 
Att bli mamma ung el äldre tror jag har olika för och nackdelar. Forskningen säger lite olika om olika områden här. Men tycker ändå inte att man kan bortse från psykosociala och socioekonomiska aspeker när det handlar om familjers häls och lycka. Nej håller absolut med om att barn inte behöver lyx och att kärlek är det allra, allra viktigaste. Men det går ändå inte att komma ifrån att barn som växer på med låg socioekonomisk status löper ökad risk för ohälsa. Sämre tandstatus, ökad risk för många sjukdomar, fler vårdkontakter, sämre betyg, sämre förutsättningar för högskolestudier. Statistiskt sett föder de barn med lägre födelsevikt, ammar mindre och föräldrarna går oftare ifrån varandra. Tycker att det är viktigt att främja jämställdhet mellan barn. Det är delvis samhällets ansvar, med likvärdig skola, läxhjälp åt alla, inkludering osv. Men det är även individens ansvar. Sen är det såklart mkt annat som spelar in. Socialt skyddsnät, mognad, ambitioner, engagemang, arv osv osv. Men frågan om barns välbefinnande är en stor och komplicerad fråga som inte enbart kan kokas ner till kärlek. Kärlek räcker långt, men inte hela vägen. /Din Emelie.

Jag fick en spännande kommentar från min äldsta dotter som satte igång tankarna. 

Precis som jag skrev i mitt inlägg nedan så tror jag att det är väldigt olika för olika människor när i livet det är mest lämpligt att bli förälder.
Forskningen gällande detta spretar åt olika håll och jag tror att oavsett vilket lag man håller på här så kan man finna bevis för sin tes.
Det är oxå så att det man förlorar på gungorna tar man igen på karusellerna, alltså för och nackdelar finns med att välja att bli förälder när man är ung eller gammal.

Jag tycker att varje individ ska få välja utefter egen övertygelse. Ibland väljer livet åt en och det kan bli bra det med.
I din kommentar blandar du ihop saker som jag inte per automatik tycker hör till ålder.
Tar argument som för mej snarare hör ihop med klass än ålder. Flertalet riskfaktorer du räknar upp hör ditt ett ojämlikt samhälle och fattigdom. Och det är inte bara unga människor som kan höra dit.
Lågutbildades barn löper större risk till dålig tandstatus, sämre betyg, mindre benägenhet till högskolestudier (om det sistnämnda nu kan räknas in bland nåt "ohälsosamt"), men det finns ingenting som säger att unga mammor inte skaffar sej en utbildning. Tvärtom kan barn många gånger vara en sporre till att skaffa sej ett bättre liv.
Låg ålder (tonåring) räknas som en riskfaktor för en gravid kvinna. Det gör även hög ålder. Övervikt och en hel del till.
Unga kvinnor ammar i lägre grad liksom karriärkvinnor, överviktiga kvinnor, invandrarkvinnor.
Amningen minskar i hela världen så även i Sverige medan snittåldern för att bli mamma stiger eller åtminstone ligger stadigt högt.
Småbarnstiden, de första åren, är en riskfaktor för förhållanden att gå sönder. Det gäller relationer i alla åldrar. Små barn och särskilt ett par stycken sliter på en relation med sömnbrist, förändrade mönster, mindre sex och hormoner i oordning.
Socialt skyddsnät, arv, ambitioner och engagemang har väl väldigt lite med ålder att göra?
Du förenklar problematiken tycker jag.
Den är större och mer ogreppbar än hur du beskriver den. Den handlar om samhället i stort, politiken som bedrivs och om individens mognad och förmåga till att bli en bra förälder.

Infertiliteten i samhället ÄR ett stort problem. Både på individnivå och samhällsekonomiskt.
En kvinna på trettio år har mindre chans att bli gravid på naturlig väg än en tjugoåring och talar vi om fyrtioåringar så är chansen betydligt lägre. Riskerna att få ett barn som inte är friskt ökar likaså.
Trots att vi i Sverige föder barn allt senare i livet vilket ger ökat antal foster med ffa Down syndrom så föds det inte fler barn med sjukdomen. För de aborteras bort.
Detta måste vi som samhälle prata om. Detta måste unga kvinnor som väljer att skaffa barn efter allt det där andra... utbildning, karriär, spara till pengar på banken, resa jorden runt... veta om och förhålla sej till.
Precis på samma sätt som vi måste upplysa unga människor om att Klamydia inte är någon slags förkylning bara för att man kan bota det med antibiotika, det kan ge allvarliga konsekvenser för den reproduktiva hälsan. 

Ung eller gammal eller inte alls, det måste var och en få välja själv.
Jag känner underbara sorter bland såväl tjugoåringar som fyrtioåringar.
Generaliserar vi har en äldre föräldrar mer mognad och unga mer energi.
Äldre föräldrar bättre ekonomi och yngre mer tid.
Men livet låter sej sällan generaliseras eller hur?
Som sagt, gungor och karuseller...

Puss/ Asta


7 kommentarer:

  1. Jag menade inte att det bara är unga som hör till den här gruppen. För så är det ju verkligen inte! Möjligtvis är det så att om den här gruppen, som startat sitt liv under lite tuffare förutsättningar, väntar några år med barn så får de lite mer tid till försök att ge sina barn andra livvillkor och möjligheter än de själva haft. I övrigt handlade min kommentar om barn och livsvillkor rent grenerellt, oavsett föräldrarnas ålder. Kram Emelie.

    SvaraRadera
  2. Intressant. Sedan styr ju också socioekonomisk status när man i allmänhet får barn. På Östermalm i Stockholm är snittåldern för förstföderskor 38 år, hörde jag alldeles nyligen. Ju högre utbildning, desto äldre mamma, så ser väl sambandet generellt ut.

    En annan sak är att det verkar gå i "arv". Det är vanligt att de som har unga mammor, ofta själva blir mammor tidigt. Om det är genetiskt eller beror på miljö eller en blandning lämnar jag osagt.

    Slutligen kan man förstås undra hur mycket man styr över. Kanske är det livet självt som styr och vi har bara att vårda situationen. Så kan jag själv känna.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tycker att sånt här är jätte intressant! Socioekonomi, klass, arv, livsförutsättningar. Det kan ofta bli känsligt, eftersom man lätt hamnar i ett över och underperspektiv. Men att diskutera hur och varför människor har olika förutsättningar är viktigt. Som socialdemokrat är det viktigare att alla inkluderas och får det bättre, än att få prioriteras och "belönas" för sina "fina" val. Samtidigt tycker jag att det är svårt att komma ifrån att vi OCKSÅ har vår fria vilja. Alla människor lever inte under samma frihet. Det är min övertygelse. Frågan är vad samhället ska göra och vad som är individens eget ansvar. Och vad som är arv och miljö, när vi bara har att vårda situatuonen. Jätte intressant och jätte svårt! Är det ett samhällsproblem att unga människor vars föräldrar inte gått på högskolan själva läser vidare till drygt 20%, när motsvarande siffra för unga med högskoleutbildade föräldrar är drygt 80%? Är det ett samhällsproblem att i en klass med läkarstudenter har 85% av deras föräldrar gått på högskolan, när motsvarande siffra i en klass med förskollärare är 40%? (Sydsvenskan). Absolut inte för att det är finare att vara läkare än förskollärare! Eller akademiker framför arbetare! Men rent krasst så påverkar våra yrkesval vår mätbara hälsa. Att två unga människor har 20, resp 80% "chans" till ökade inkomster och hälsa genom högre studier endast beroende av deras föräldrar... hur ska man se på det? Nu snöar jag in på utbildning här, men när man pratar om socioekonomiska villkor är det en så avgörande del. Men det finns ju många fler faktorer att beröra. Om jag någon gång skriver en D-uppsats tror jag att jag kommer att utgå från de olika förutsättningar vi föds och växer upp i. För som socialdermokrast tycker jag att det är viktigt att ämnet problemastiseras. Sen att det finns en grupp kvinnor som väntar med första barnet till 40-års åldern och riskerar att bli ofrivilligt barnlösa... det är lite av en egen diskussion. /Emelie.

      Radera
  3. Jag har vänner och bekanta i båda grupperna. Från alla sorters bakgrund. Men jag ser klart generella mönster. Och nu menar jag generella. Klart det finns undantag. Jag tror du Asta är ett undantag! Det är inte många som efter att fått barn så tidigt (och så många) fortfarande är tillsammans med samma man, har skaffat sig körkort och utbildning! Good on you!
    Det jag ser generellt är att fler av de som skaffar barn tidigt separerar från varandra. Där ser jag oxå en klar skillnad när man träffar nån ny. De 'unga' föräldrarna har i regel mer bråttom att introducera en ny partner i deras barns liv. (Även om de nu är i samma ålder som oss 'gamla' föräldrar). De gamla vill i regel vänta längre och förvissa sig om att relationen verkligen är seriös innan barnen får träffa en ny 'styvpappa'. Jag ser också en klar ekonomisk skillnad. De unga singelmammorna har det mycket taskigare ställt än de gamla. Av min umgängeskrets unga mammor är det bara en som efteråt faktiskt skaffat sig en högskoleutbildning och det är min syster. Men så är det flera av de äldre som inte heller har högre utbildning (jag själv t ex).
    känslomässigt ser jag oxå skillnad. Tycker de unga är mer passionerade - mer bråk men mer kul. Medan de äldre är lite mer mellanmjölk.
    Jag tror i slutändan att bägge grupper behövs.
    Jag hade inte tyckt om att vara en ung mamma. Jag hade för kul och var för egoistisk, även om jag idag önskar att jag hade varit LITE yngre. (Fast jag känner mig ganska ung - i alla fall yngre än vad jag är)
    Det finns föräldrar i båda grupper som är fantastiska föräldrar och föräldrar i båda grupper som aldrig borde ha skaffat barn.

    SvaraRadera
  4. Hej har du läst vad din dotter skrev om cannabis?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, nu har jag sett. Att hon är min dotter gör inte hennes ord mer sanna.
      Hon framför åsikter (som inte är nya för mej)och inte forskning. I övrigt och fortsättningsvis tar jag diskussionen med henne privat.

      Radera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare