Kejsarsnitten ökar i vårt land och debatten går åter igen högt på sociala medier om kvinnors "rätt" till kejsarsnitt på humanitär indikation, dvs för att kvinnan önskar det av någon anledning, vanligtvis rädsla.
I stora delar av världen har antalet kejsarsnitt ökat. I Argentina och Brasilien ligger snittfrekvensen på 50 %, alltså varannan unge snittas ut. Sverige har väsentligen lägre siffror, kring 17 % för landet i stort och i Stockholm dryga 20 %, men det har ökat ordentligt och stadigt sedan -80 talet.
WHO's rekommendationer och antaganden om vad som är en "rimlig" nivå för välfärdsländer ligger på max 10 %.
Vi ligger alltså redan nu alldeles för högt.
WHO's rekommendationer är inte utfärdade på en höft eller av elakhet mot förlossningsrädda kvinnor.
Kejsarsnitt är en medicinsk lösning, som ibland behövs och som vi skall vara tacksamma att vi har, men det är för den friska kvinnan och det friska barnet förenat med långt fler risker och nackdelar än den vaginala födseln. Dessutom kostar det samhället betydligt mer än vad vaginala förlossningar gör även om det bara är en parentes i sammanhanget.
Så nej!
Jag tycker verkligen inte att kvinnan själv skall få bestämma om hon skall snittas eller inte.
Det ska inte gå att beställa ett kejsarsnitt som vilken städ eller fönstertvättstjänst som helst.
Kejsarsnitt skall beslutas om av en läkare på medicinsk indikation och ingenting annat.
De ökade siffrorna på kejsarsnitt STÅR för något och det är inte fler sätesbebisar i Brasilien eller fler trånga bäcken i Stockholm. Det står för rädsla (och förlossningsrädsla vet jag det mesta om då jag varit livrädd varje gång) och oviljan att tappa kontrollen.
Vanligaste anledningen till förlossningsrädsla är...
Rädsla för smärta
Rädsla för att förlora kontrollen
Rädsla för att något ska gå på tok med barnet
Rädsla för att få allvarliga bristningar.
Själv var jag... bortsett från rädd för smärtan... livrädd för att bajsa på mej, bli tokig, slåss eller bli klippt.
Det finns mycket vården och då framför allt barnmorskan kan göra för den förlossningsrädda kvinnan.
Samtal och bearbetning kring det okända eller en tidigare jobbig förlossning med speciellt utbildade barnmorskor.
Man kan anlägga en ryggbedövning tidigt så den finns på plats när smärtan väl blir besvärlig och en ryggbedövning är en GRYMT bra smärtlindring under öppningsskedet.
Man kan även om ingenting annat hjälper skriva ett förlossningskontrakt, att om "si eller så inträffar så får du ditt snitt."
Vad vården inte ska bjussa på är veka läkare som inte kan säga nej!
Förlossningsvården skall vara så bra att varje kvinna skall kunna känna sej trygg.
Hon skall ha rätt att veta att hon kommer att få en plats på det sjukhus hon vill föda, hon skall ha rätt till att ha personal inne hos sej hela tiden om hon så önskar. Hon ska ha rätt att få den smärtlindring hon önskar.
Detta sker på långt ifrån alla förlossningskliniker idag.
Jag tycker dessutom att den födande kvinnan ska ha rätt att känna sin förlösande barnmorska från graviditeten och att hon skall ha rätt att få ersättning för att föda barnet hemma om hon så önskar.
Idag är det bara Stockholm, mej veterligen (jag kan ha fel, det kan vara på något mer ställe) där ersättning betalas ut för en hembarnmorska.
Idioti då det är väl beprövat i andra länder och där forskningen säger att det faktiskt är mindre farligt för en frisk omföderska att föda i sitt hem än på sjukhus. Och en förlossning kostar ju samhället oavsett var den utförs.
Det stora antalet kvinnor skulle förmodligen ändå välja att föda på sjukhus och då skall hon ha rätt att göra detta under så trygga, lugna omständigheter det bara går och där sjukhusets rutiner och PM får stå tillbaka för kvinnans önskemål. Kvinnan skall kunna ha sina egna saker, sin egen musik, de människor hon vill runt sej.
DET ska vi strida för. Det är omtanke om den födande kvinnan och hennes ofödda barn, inte fler kejsarsnitt gjorda i onödan.
Puss/ Asta
För min del så känner jag inte igen det du skriver om veka läkare som beviljar kejsarsnitt lättvindigt. När jag väntade mina tvillingar, efter redan fött tre barn med både förlossningsrädsla ( gått på åtskilliga Aurora samtal med barnmorskor som egentligen inte förstod problemet utan mest pratade för pratandets skull...samt haft kontakt med mödravårdskuratorn under hela graviditeten med i stort sett alla barn, samt efteråt) och jobbiga/tuffa förlossningar - så önskade jag ett snitt med tvillingarna. Dels för att jag alltid fött över genomsnittet stora barn (4,5 och 5 kg) och mina tvillingar vägde lika mycket som bara ett barn, samt inte ville föda två barn vaginalt. Varje läkarbesök, vilket är åtskilliga på barnmorskemottagningen under tvilling förlossning, så fick jag diskutera med en ny läkare min önskan om snitt. Man resonerade som att en vaginal förlossning alltid är bättre ur många aspekter. Visst, det kan jag köpa när det gäller en enkel förlossning med ett barn. Två barn däremot som ligger över 3 kg vardera så borde valmöjligheten finnas och gör i andra kommuner som jag uppfattat det som. Jag gick tiden ut till slutet av vecka 40 vilket är länge vid en duplex graviditet och tog ingen bedövning eftersom jag provade epidural med mitt första barn och hade ingen nytta av den, då den inte tog mer än ensidigt på mig och jag mådde dåligt av den. Man rekommenderade att låta bli vid de andra förlossningarna. Jag fick en bra förlossning med min dotter som kom först, medan det skulle dröja fyrtio fem minuter med pojken som vägde mer (3,6)och hans hjärtljud gick dramatiskt ner. Smärtan var grotesk. Det finns inget annat ord för det. Grotesk. Eftersom läkaren drog och letade där inne, alla (bm och läkare) skulle känna under dessa fyrtiofem minuter efter jag redan fött flickan och var helt utan bedövning, så var smärtan bara vit. Sonen föddes med armen mot sitt huvud i en stålmannen gest och jag sprack längs tarmväggen i en längre fissur som sedan flera år senare blev opererad när läget blev akut. Det kommer aldrig bli bra och det ställer till det på så vis att jag inte kan göra vad som helst i tillvaron. Innan det blev operation hade jag svåra smärtor i över ett år. Så för mig så hade jag välkomnat ett kejsarsnitt.
SvaraRaderaJag kan känna en bitterhet - även om det som skett, har skett - för att jag inte fick välja själv, utan blev kastad ut i det här och konsekvenserna av det. Att det dessutom kunde blivit att jag dels fick föda vaginalt och sedan bli akutsnittad, för sonen visade ju tecken på att må dåligt. Nu blev det inte så, men det kändes osäkert där ett tag när OP stod i dörren tillsammans med ett barnläkarteam. Jag blev även sjuk dagarna efter förlossningen då smuts kommit med katetern som sattes akut då de övervägde operation och med fyrtio graders feber skulle jag ensam ta hand om mina nyfödda tvillingar, samt en ettåring och en fyraåring och tio åring. Det kostade enormt mycket ork efter en sådan förlossning. En operation kanske inte hade gjort saken bättre såklart, det kan man omöjligt veta - men jag vet så mycket som OM P och jag skaffar ett barn i dagens läge, så kommer jag kämpa hårt för ett snitt. För jag är redan sargad inombords dels fysiskt och även känslomässigt. Tänker ibland på det, eftersom jag nästan knappt skulle våga bli gravid igen utan att få det som ett löfte och inte som med tvillingarna då tidigare att man skulle diskutera det med olika läkare hela tiden och vädja för sin sak, men godtyckligt få vänta på ett slutgiltigt besked.
Nu blev det jättemycket text här, men det var i alla fall min upplevelse och tanke när jag läste ditt inlägg. Hörde däremot att anledningen till snitt runt om i världen och främst USA är för att många sjukhus/läkare blir stämda om något går snett i samband med förlossningen, så därför väljer man oftast ett snitt ur den aspekten. Glad för din skull att du kommit så långt som du gjort och är lycklig i dina upplevelser runt studierna. Heja heja! :) Kram
Herregud, jag skrev mer än ditt inlägg....Hahaha.
RaderaDitt svar hamnade under Nina :)
RaderaVet inte siffrorna i Australien men de är höga.
SvaraRaderaStörsta anledningen är den privatiserade vården. Privatläkare vill schemalägga sina patienter så de kan klämma in så många som möjligt och tjäna mer pengar. Därför är det jättevanligt att snitt planeras i vecka 39.
De flesta där nere verkar inte tycka att det är ett dugg konstigt, de 'vill inte förstöra snippan' i alla fall.
Men så omskärs ju fortfarande de flesta pojkar oxå fortfarande så jag ska väl inte påstå att jag är förvånad.
Haha vilken åsiktsmaskin jag är så här på kvällskvisten!
Precis. Bekvämlighet. Kontroll. I vissa länder kvinnans, i många läkarnas och samhällets. Vi ska akta oss jävligt noga för den utvecklingen här.
RaderaFörlossningar är och ska vara barnmorskans och den födande kvinnans domäner inte doktorernas om allt är normalt.
Kul att det tycks till. Kram
Självklart finns det anledningar till snitt. Vi skall vara jäkligt tacksamma över att det finns och över att vården så snabbt kan få ut en unge som måste ut. Som sagt, WHO beräknar att ca 10% av alla förlossningar "behöver" vara snitt.
SvaraRaderaI ditt fall är det kanske diskutabelt, det låter ju så,jag vet inte, kan för lite. Det är ju en läkarbedömning. Men att kunna tjata till sej ett snitt med endast indikation rädsla är inte rätt. Riskerna för barnet och mamman är såpass förhöjda, både i samband med snittet och efteråt.
De ökade siffrorna i vårt samhälle står för något annat. Jag tror att jämställdheten är en del av boven... därmed inte sagt att jag önskar bort den. Men förr i världen fanns en annan kvinnogemenskap, där kunskap om förlossningar, tiden efteråt och barnskötsel fördes vidare och där man långt mer levde i storfamilj. Nu är varje par som en liten ö.
Vi har oxå en mentalitet av att allt ska gå snabbt, kontrollerat och smärtfritt.
Så är varken livet eller en förlossning.
Nu menar jag inte dej Maria utan generellt. Varför snittar man annars storstadskvinnor mer än lantisar?
Det jag menar med veka läkare är inte att jag tror flertalet är det utan att det ska inte spela någon roll vem kvinnan vänder sej till utan en medicinsk bedömning skall råda.
Tack för kommentaren. Kul när det blir lite olika åsikter och tyckande tycker jag.
Kram A
Jag må låta osympatisk och kanske en smula kvinnofientlig (men alla som känner mig vet att det inte är så), men blir så trött på detta "jag jag jag". "Min kropp mina val". "Mår mamma bra mår barnet bra". "Lugn mamma, lugna barn" osv, osv, osv.
SvaraRaderaVill man inte föda vaginalt så HAR MAN RÄTT att snittas.
Vill man inte vänta ut sina 40 veckor så HAR MAN RÄTT att sätta igång förlossningen i förtid. Vill man inte amma SÅ HAR MAN RÄTT att gå direkt på ersättning, utan att försöka innan.
Vill man inte vara med sitt spädbarn på heltid SÅ HAR MAN RÄTT att skaffa en nanny på deltid.
Blir bara så trött..!
/Din Emelie.
Jag var skräckslagen inför mina förlossningar och grät mig igenom den andra, Under den första tänkte jag hela tiden "så ont som det gör nu är nog det värsta som kommer att bli", och härdade ut. Under den andra tänkte jag "nu gör det redan outhärdligt ont och det kommer att bli så mycket värre" och grät så tårarna sprutade. Smärta är det värsta jag vet och min smärttrösel är konkav, jag har ont redan vid tanken på smärta. Ändå fanns kejsarsnitt aldrig med som plan, eftersom tanken på att snittas upp var ännu värre. Tack och lov fanns bra hjälp att få inför förlossning, med speciell barnmorska som hanterad min oro på ett fantastiskt sätt. Jag fick skriva en instruktion innan förlossningen som sedan följdes av aktuell personal, bland annat mycket smärtlindring tidigt. Undrar hur jag upplevt mina förlossningar utan det... Och uppföljande samtal efter förlossningarna. Barnmorskor är änglar och hjältar!
SvaraRadera