Det är inte lätt att vara fåfäng människa.

Idag har jag genomfört den årliga premiären i bikiniprovning.
Få saker prövar ens positiva tänkande lika mycket som att i mars... när man är som absolut blekast å glåmigast... prova bikini.
I år är jag dessutom större än någonsin förr. Jag har varit fyllig under decennier men inte tjock. Inte som nu.
Magen har putat men i år hänger den över linningen. Hängbuk har jag aldrig tidigare haft.
Bikinin... den här ovan... var verkligen jätte söt men den gick till C kupa som  tyvärr är lite för liten.
Om jag står/ ligger still funkar det men jag planerar busa runt med ungar på stranden i sommar och då kommer behagen att trilla ur.

Som jag nämnt ett par gånger tidigare så följer jag kroppspositiva människor på Instagram dagligen. Det har verkligen både utbildat och utvecklat mej.
Blottat mina fördomar men oxå hjälpt mej att bli den där "bästa kompisen" till mej själv.
Mitt måtto är att verkligen verkligen sträva efter att inte säga taskigare saker till mej själv än vad jag skulle göra till en älskad vän.
Det är svårt. Det kräver träning och det kräver ständig medvetenhet.
Mothugg mot de elaka tankarna varje gång de dyker upp.
När jag ser andra fylliga/ mulliga/ tjocka kvinnor så kan jag tycka att de klär i det. Att det är vackert med olika former och att det där mjuka å runda är kvinnligt och estetiskt.

Med mej själv är det inte lika lätt.
Och sedan är det en rent ekonomisk fråga med.
Jag har helt enkelt inte råd att gå upp i den här takten som jag gör nu.
Det var inte alls länge sedan, några veckor sen kanske, som jag stuvade undan alla för små jeans och köpte mej två par i större storlek än någonsin.
Jeans jag fick plats i. Var fin i. Som inte gjorde ont.
Det kändes bra. Nu klämmer de med.
Så kan jag inte fortsätta, hur kroppspositiv jag än försöker vara.
Så nu försöker jag hålla igen. Unnar mej allt men inte varje dag.
Daglig öl och dagligt godis sätter sina spår och jag måste åtminstone stanna upp i vikt.

Och allra helst vill jag ha bort den där hängbuken. För den ÄR inte snygg alltså.
Jag trivs verkligen inte med den.
Och då händer det konstiga!
Då känner jag mej plötsligt misslyckad för att jag är så dålig på att vara kroppspositiv. Känner mej lite som en hycklare inför mina nya kroppspositiva vänner på nätet vars bilder jag gillar, hjärtar och skriver glada tillrop åt men sen så håller jag på och suckar på min kammare... eller i Intersports provrum... åt mej själv ändå.
Det är fan inte lätt att vara kvinna alltså. Att inte passa in riktigt i något läger.
Men å andra sidan handlar det kanske inte om att man måste älska varje gram av sin kropp varje minut. Det handlar om acceptans, om att se hur vansinnigt obetydligt 10 kg övervikt är i en värld som vår med riktiga problem och att komma ihåg det där viktiga. Inte säga något till mej själv som jag inte skulle sagt till en bästa vän.

Hur går tankarna hos er inför "blotta-bar-hud-säsongen" som ligger framför oss?

Puss/ Asta 

Hur gör man då?

Bild: Här tycker jag att jag är fin!

Hur gör man då?
Hur byter man ut taskiga tankar mot snälla tankar, vare sej det nu handlar om att man är en sån där som tänker dumt om sej själv eller andra. Vilket för övrigt ofta hänger ihop, är man missnöjd med sej själv blir man lättare missunnsam mot andra.

Ja JAG vet inte. Jag har ingen universallösning. Men jag kan säga hur jag själv gjorde.
Jag började med att medvetandegöra mina tankar. Hur ofta de faktiskt kom. Små tjuvnyp här och där.
Hastiga konstaterande av ett hängande ögonlock, en valk över byxlinningen, en fånig kommentar, en springtur som inte blev av, en grå utväxt, åldrade händer, hälsprickor, ett snäsigt ord mot någon jag älskar.
Kvinnors uppfinningsrikedom kring att klanka på sej själv är oändlig. 

När jag väl blivit medveten om hur OFTA de här tjuvnypen kom så började jag aktivt... och det kändes fånigt de första sjuhundra gångerna... att säga emot mej själv. Att påtala det positiva.
Den degiga magen hade då BURIT de fyra mest fantastiska människorna i mitt liv.
De ledsna tuttarna SKAPAT världens bästa mat åt dem. Fungerat. Varje gång.
De tjocka benen blev starka, rynkorna vittnade om hur mycket jag skrattat, min ångest gav mej bättre beredskap att möta andra människor i kris osv osv.
Konsekvent och varenda gång sa jag emot mej själv.

Jag började med att aktivt TÄNKA på mej själv som vacker, stark, klok.
Jag sa det tyst till mej själv många gånger per dag.
Jag avbröt även mej själv när jag skulle beklaga mej för andra. Tystade mej själv.

Upptill detta gjorde jag ungefär samma med negativa tankar som dök upp i huvudet om andra.
Jag konstaterade att "Ja, jag tycker hon är fruktansvärt självupptagen och mallig men vad tycker jag är bra med henne. NÅT fint finns om alla." Väldigt ofta retade jag mej i själva verket på egenskaper hos andra som jag även kunde finna hos mej själv.
Även elaka tankar om andra var alltså ett slags förakt för mitt eget sätt att ta plats, överdriva, dagdrömma eller vad det nu må vara.

Sist men inte minst gjorde jag tacksamhetslistan. Varje kväll. Vare sig jag kände mej tacksam eller inte.
Och det fick inte vara sådant jag alltid har som "tak över huvudet", "bor i ett fredligt land" osv utan det skulle vara specifika saker för dagen. Ibland blev det små saker, som att det fanns mjölk precis så att det räckte till morgonkaffet, en komplimang som gjort mej glad eller ett nagellack jag köpt på rean.

Det gick!
Det tog tid men det gick. Att bli en bättre bästa kompis till sej själv.
Men som med allt annat krävs träning och uthållighet.
Det ska gå igen.
Försök du med!

Puss/ Asta

Jag har gett mej fan på att detta ska bli min nya last.

Jag är med i en löpargrupp på Facebook som heter Lonesome runners. "Team Lonesome Runners kan vara din enda vän i spåret - eller på löpbandet. Vare sig du joggar eller löper fyra meter eller fyra mil om dagen."
Just nu är det väldigt mycket rapporter och bilder från Stockholm Maraton.

Ibland kan jag känna mej sänkt av alla dessa rapporter. Alla dessa glättiga mil.
Flertalet ur Lonesome runners springer mycket längre, mycket oftare, mycket lättare än vad jag gör men framför allt så tycker de att det är mycket roligare.
De älskar att springa. Löpning är deras drog, deras beroende, deras liv och DET kan jag bli sjukt avundsjuk på.

Men löpning handlar inte om att jämföra sej med andra. Det handlar om att jämföra sej med sej själv.
Att snöra de där skorna, att ta sej utanför dörren och att genomföra löparpasset snabbare eller starkare än vad jag gjorde sist.
Löpning är att ge sej ut och att göra det igen... inte för att bevisa något för någon annan utan för att det gör mej friskare och starkare.
Mina lungor klarar av astman bättre, mina muskler blir starkare, konditionen större, häcken mindre och mitt psykiska mående mer stabilt. Ingenting fungerar lika bra mot negativa tankar eller en deppig själ som att springa... jag får lägga allt mitt fokus på kroppens rörelser och på min andning och det frisläpper mängder med endorfiner. 

Londesome runners peppar mej. Där är verkligen alla typer av människor.
Unga, gamla, vältränade å en och annan som jag själv.
Varje gång man frågar om råd så engagerar sej mängder av människor och varje gång jag berättar om mina framsteg får jag hurrarop och pepp.
Och alla dessa maratonlöpare får mej att åtminstone tänka tanken. Kanske nångång, kanske en dag är jag så stark att jag orkar springa fyrtiotvå fucking kilometer på en gång.
Och om inte... ja, då fortsätter jag som nu. Med att springa på 5 kilometer och aldrig komma under halvtimmen eller sub30 som det heter på löparspråk men att vinna allt det där... allt från ökad lungkapacitet till att hålla galenskapen i schack. 

Jo, den här avundsjukan. Avundsjukan över att tycka att löpning är det absolut roligaste som finns...
Jag är inte DÄR ännu, det kan jag inte påstå. Men det tar mindre å mindre emot att springa, det går lättare å lättare.
Att älska löpning är ett större å viktigare mål för mej än längder eller tider, bara mer svårmätt.
När jag började springa sprang jag 25 meter för att sedan få gå en stund innan jag tog 25 meter till, nu är 5 km den korta rundan. Det jag hinner innan middagen.
Idag sprang jag just den korta rundan för jag tänkte köra en längre imorgon.
Därför satte jag på det korta radioprogrammet, "På minuten" i P1 som är 30 min.
Fördel: Underbart underhållande program, tänkte knappt på att jag sprang.
Nackdel: Det är svårt att springa medan man fnissar, vilket jag gjorde mer eller mindre hela tiden. 

Och just precis nu längtar jag faktiskt lite till imorgon när skorna ska snöras på igen...

Puss/ Asta 

Att återfalla

Hur länge höll det mitt köpstopp? Min nya hållbara stil.
Tre dagar?
Att återfalla. Ta sej ett återfall. Falla för frestelsen.

Nej, jag ser det inte så.
Mina mål är snarare ambitioner än huggna i sten. Jag gör det inte för att bevisa det för någon.
Varken att springa, låta bli alkoholen, 5:2 a mej igenom livet, ha köpstopp, källsortera, äta mindre mängd gris och allt vad det är jag bestämmer mej för.
Det tar TID att lära gamla kärringar sitta.
Jag ihärdar i mina försök... inte det heller löften som då å då bryts utan just försök... i att vara min egna bästa kompis.
Jag skulle inte sagt till någon annan nära vän "Fy fan vad kass du är, tre dar! Är du nåt jävla skämt eller?"
Nej, jag skulle gett henne en kram och sagt att "Du är jättefin i klänningen, den var du värd och du kan alltid börja om... om du vill."
Så precis så säger jag till mej själv. Trygg i vetskapen att mina tre shoppinglösa dagar förmodligen inte löste klimatkrisen och lika trygg i att mitt återfall inte dömde oss alla till undergången.
Tid. Tid att lära gamla kärringar sitta.

Den här klänningen är jag. Så mycket jag det kan bli utan att skriva Asta Pastasson med stora bokstäver över hela röven.
Jag har suktat efter den sedan i våras då jag såg den i ett blogginlägg hos Big ass fashion.
Ja till och med ännu längre för innan fanns den i en grön-blå variant och redan då ville jag ha den.
Den kostade sina sköna slantar. 400 kr i butik och sedan lika mycket i parkeringsböter.
Så jag lovar er och mej själv att använda den ofta och i många år.
Att slita den med hälsan. Å ohälsan om den kommer på besök. Tvi tvi tvi.

Jag inser dock... trots återfallet... att de där månaderna jag ska försöka hålla upp med att köpa något mer... september, oktober, november och december... kommer bli jobbigare än vad jag först tänkte när jag kände mej så pepp å så laddad och tog beslutet.
Nu känns det mer så där uppgivet "till vilken nytta?"
Till vilken nytta hjälper det att jag låter varan hänga/ ligga kvar i butik och någon annan köper den istället?
Är inte miljökatastroferna över oss om 30 år då?
Om lilla jag, i lilla Sverige, i lilla Europa låter bli... samtidigt som det i andra städer långtbortistan inte går att vistas utomhus utan ansiktsmask?
Hjälp mej här nu alla ni som kommit längre i era miljö och rättviseperspektiv.
Hur tänker ni?
Hur motiverar ni er själva?

Man ska lära känna sin fiende. VAD är det med shoppingen som skapar detta behov och detta glädjerus?
Som jag sagt tidigare, och jag är säker på att det gäller flertalet kvinnor i detta land, så har jag kläder så jag klarar mej i säkert 10 år framåt.
Jag har en knökfull garderob men använder kanske egentligen 10 plagg.
Resten bara hänger där.
Hänger där för att "de är rätt fina" eller "inte så dum ändå" eller "kan va bra å ha".
Varför "behöver" jag då nytt?

Hur tänker du?

Puss/ Asta

Jag känner igen dej

 

Ibland önskar jag att jag hade en hemlig blogg, en som ingen kände till.
Då skulle jag kunna skriva om sådant jag inte kan nu, jag skulle kunna berätta om hur många gånger i mitt liv som jag gått vilse i känslomässiga snår, hur jag sett förälskelse/ kärlek/ passioner/ vänskaper i dess klaraste ljus. Något jag trott på med hela min uppenbarelse men som vid närmare granskning visat sej vara en hägring.
Ett ihåligt luftslott.
Det finns så mycket jag skulle vilja berätta men som inte går. Av hänsyn till min egen integritet eller till andras.
Det är som om det finns misstag jag älskat att göra. Lärdomar som aldrig fått fäste.
Nitar, skapade av mej själv eller andra, som jag gått på om å om å om igen.

Och så äntligen... av någon anledning... kan jag se så mycket klarare.
Nej, jag ropar inte hejsan ännu, jag känner inte att jag är över ån.
Men det är ändå som att den där omöjliga läxan att lära äntligen är lärd.
Som om jag kommit till någon form av insikt, framför allt om mej själv.

Jag vet inte varför jag lärt den just nu?
Ingenting har hänt.
Vardagen tuffar på.
Men inom mej har jag äntligen förstått. Förstått och förlåtit mej själv.
Något har landat.
Kanske beror det på åldern?
Mer troligt beror det på att jag äntligen ÄR den där bästa kompisen till mej själv.
Jag kan älska mej själv. Då är det inte lika förtvivlat, desperat viktigt att andra gör det.

Läs Winnerbäcks ord. Ta dej den tiden. Den är djupt mänsklig. Den har nåt att lära oss alla. Jag känner igen mej själv och jag känner igen i princip varenda människa som står mej nära i dessa rader. Jag känner igen DEJ.
God natt.

Puss/ Asta

Susanne du brände alla skepp
Tills ingen orkade vara din vän
Blåste ut varenda ljus
Och tänkte nu och aldrig sen
Du ville bort du ville ut
Aldrig sen aldrig förut
Du skulle bränna allt ditt krut
Men Susanne snart är det slut
Då får du börja om igen  

Och Magnus du visste vart du skulle
Men du visste inte hur
Du ville inte bli som farsan
Med diplom och professur
Nu sitter män som din far
Och doserar din mentala kur
Du tappade din tråd
Jag har inga goda råd
Jag ber till gudarna om nåd
Det kan vara jag som står på tur  

Och vita mössor flög i luften
'95 då våren kom
Och Jonas stod på skolgården och sa
"Jag blir aldrig som dom"
Dom kan söka sina svar
I dom böcker som dom har
I dom pengar som dom spar
Men sen när fruarna drar
Då får dom ändå börja om  

Och Karin ville ägna sig åt omsyn
I nåt volontär förband
Men hon sjönk själv ner i djupet
Och såg andra ro i land
Karin inget gick itu
Livet pågår här och nu
Så ta dig samman, kära du
Världen väntar på din hand  

Och Anders går och drömmer
Går i väntans tider nu
Han går och väntar på att lyckan
Väller in med kärleken
Anders bli vad du vill bli
Det här är självbedrägeri
Ingen annan gör dig fri
Inte nu och inte sen  

Och Linnea liksom sa
"Sida vid sida ska vi gå"
Om du vill mig nånting
Så satt jag tyst och hörde på
Men det var du som sa till mig
Att jag ändå aldrig skulle förstå
Säg aldrig så igen
Det gör ont i mig än
Jag ville verkligen vara din vän
Det var du som lät mig gå

Så var jag där igen...

 

Så var det det där igen. Om att vara min egen bästa kompis. En smula snäll mot mej själv. Behandla mej själv så som jag behandlar andra jag tycker om å bryr mej om.
För visst tycker jag väl om mej själv? Visst är jag väl stolt över mej själv?
Alltså... "Nja", är väl svaret på den frågan och det är kanske där skon klämmer.

Jag ser mej själv som en rätt snäll kompis. Kanske kunde jag vara bättre på att höra av mej, men i stunden och i mötet är jag inlyssnade och respektfull.
I vissa sammanhang kan jag kanske upplevas som lite sträng.
Jag säger inte det som jag vet personen vill höra... inte alltid i alla fall... utan det den behöver höra. Jag håller inte bara med.
Vissa fixar inte det.
Mina barn har alltid fått argumentera för sin sak. Fått lära sej att se på saker från andra hållet, sin egen del. Jag har inte varit morsan som fart ut å skällt på andra barn "som varit dumma."
Studenter på jobbet och nyfärdiga kollegor får ofta frågor av mej under rapporten.
Varför då? Hur kommer det sej? Vad behöver man tänka på då? Hur mycket har han kissat? Är det tillräckligt? osv.
Det kan nog av vissa upplevas som "lite strängt" trots att jag är noga med att det är ett sätt att lära sej. Till nästa rapport har kollegan koll på de där frågorna.
Om man inte kan... hur ska man då se vad som saknas?

Men även om jag är lite sträng. Lite rak i många situationer så är jag alltid värst mot mej själv. Kräver alltid mest av mej, ger mej själv minst cred.
Å jag vet inte varför, för det är faktiskt inte särskilt rättvist.
Ta det här med löpningen till exempel.
Det var inte länge sedan jag klarade av att springa milen. Var det förra veckan?
Eller veckan dess för innan?
Jag var så stolt. Så nöjd. Ja faktiskt lite mallig.
Jag hade klarat av något som jag aldrig trodde var möjligt.
Idag sprang jag igen.
Å det var tungt som fan, efter en 6 km så ville jag bara ge upp.
Benen var som stockar. Jag var ökentorr i munnen. Jag hyperventilerade och kände mej svimfärdig och hade det inte varit för min förbaskade envishet hade jag brutit och gått resten... eller allra helst, ringt å bett att bli hämtad.
Men jag tog av mej T-shirten och sprang med bara sport bh'n. Jag tog bort musiken ur öronen. Jag saktade ner lite grann på tempot och jag koncentrerade mej på att få ner andningen.
Och jag klarade av det. Jag sprang hela vägen, hela milen.
Till en vän hade jag sagt: "Bra gjort! Du klarade det!"
Till mej själv säger jag: "Ja men va fan... hur svårt ska det va?! Det gick ju bra här om dagen, så vad är problemet nu? Varför kan du inte lära dej att njuta av att springa? Det ska väl ändå inte gå bakåt?!" 

Varför är det så?
Nej, skärpning!
Jag är bra! Jag är FANTASTISK som springer milen mitt i sommaren med astman i bagaget.
Jag har tappat 5 kg övervikt sen förra sommaren och är starkare än på länge.
Kanske någonsin.
Å imorgon ska jag bli snygg i håret med.

Puss/ Asta