Det här med komplimanger

Det blir inte så många inlägg här.
Jag tycker det är småtrist å oinspirerande när jag inte får nån respons från er. Har gått tillbaka och tittat på inlägg jag skrev för ett gäng år sedan när jag fick hyfsat mycket kommentarer och själv tycker jag inte kvalitén på inläggen försämrats ( nästan tvärtom) men det kanske dom har?
Ja, jag vet att jag har gnällt om det tidigare så jag ska sluta nu, menar mer att förklara än gnälla denna gång faktiskt.
En annan förklaring är att jag har några rejäla hjärtesorger som jag inte kan skriva om här och då blir det ibland svårt att samla tankarna till annat.
En tredje förklaring är att jag broderar som en sinnessjuk sedan någon månad tillbaka. Under veckorna jag var sjukskriven och knappt orkade röra på mej så sydde jag nog lätt sex-sju-åtta timmar om dan. Det är ett evighetsjobb men jag vill så gärna att den ska bli klar så en liten kille får sin adventskalender till detta året.

Funderar på nåt annat. Komplimanger.
Gillar ni att få komplimanger?
Inom vissa kretsar, ex de jag själv hänger med på sociala medier, är det lite fult att gilla komplimanger. Eller nä, mer problematiskt. I synnerhet de ytliga som handlar om utseendet.
Och jag gör oxå den analysen. Den att det inte är bara så kul å härligt som jag alltid tänkt att det är. Att det gör nåt med oss och att vi behöver frigöra oss ifrån att ytan är så jäkla viktig.
Samtidigt är jag ju... hmm, lite äldre och uppvuxen i en annan tid och jag måste nog säga att jag faktiskt blir glad av komplimanger och att jag numera även kan hantera uteblivna komplimanger ganska väl.
Som ni vet brukar jag ju skryta med att efter allt mitt navelskådande i mej själv är jag väldigt mycket mindre bekräftelsekåt numera än för tio år sen när manlig uppskattning gjorde hela min dag. (Jag vet, jag rodnar.)
Dessvärre är det nog samma som med laster, det vill säga summan av alla laster är konstant. Mitt bekräftelsebehov har nog bara bytt spelplan och handlar nu mer om prestation än utseende och charm.

Men alltså, jo jag gillar fortfarande komplimanger som känns ärligt menade och utan baktanke. Jag blir glad av dom. Och jag ger en hel del komplimanger själv med. Särskilt till barnbarnen vilket jag får lite dåligt samvete över.
Jag är typen som kan säga till en främmande kvinna att hon har ett fantastiskt hår eller en underbar klänning.
Och som sagt, allra gladast blir jag över komplimanger som har med prestation att göra.
Jag fick två stycken i veckan, av kollegor angående min yrkesroll och blev genuint jättelycklig över dom. Att någon tycker att man duger och till å med mer än så.
Jag ska verkligen tänka på det... komma ihåg... när jag blir erfaren hur oerhört viktigt det är att se och berätta för färskingarna när de gör nåt bra.

Vilka komplimanger brukar du få? Vilka gör dej gladast?
Utseendemässigt får jag mest komplimanger för mina ögon.
Annars får jag ofta höra att jag är klok och att jag alltid verkar så lugn/ trygg.
Och det är ju fint. Lugn och trygg.

Puss/ Asta