Jag som är så klok annars

Om jag gjorde ett seriöst intelligenstest är jag ganska säker på att jag skulle hamna någonstans strax under medel. Intelligens är ett svårdefinierat begrepp men jag är mer klok än smart. Har förmodligen betydligt högre EQ än IQ. Det är lustigt det där, att det så sällan hänger ihop.
Intelligens och klokskap.
Nu har jag ingen studie på detta, men min erfarenhet säger mej, att de flesta i min omgivning är antingen eller.
Och jag kategoriserar mej alltså som hyfsat klok.

Men det gäller tyvärr inte allting och alla områden.
Och ett område där jag verkligen kör huvudet i sanden och lallar på som om det inte fanns en morgondag eller som om problemet försvinner om jag negligerar det är pensionen.
Jag är 49 år gammal. Jag kom i arbete sent i livet. Strax innan trettio.
Jag har pluggat som vuxen i åtta år ( 1 år grundvux, 2 år komvux, 5 år högskola) och jag arbetar inom en låglönesektor.
Jag har därtill aldrig pensionssparat eller engagerat mej i att placera min tjänstepension.
Att jag lever i ett äktenskap vid pensionering är långt ifrån säkert. Ingenting i livet är säkert flickor, allra minst våra relationer.
Jag ligger... som ni hör... jävligt risigt till och jag låtsas som om problemet inte existerar. Och tyvärr är jag inte ensam.

Jag var och lyssnade på en man som informerade om pensioner för ett tiotal år sedan. Han pratade om just det här med osäkra relationer och hur otroligt många förtvivlade äldre kvinnor han talat med som varit hemma med barnen under många år  för att sedan, kanske, arbeta deltid med låg lön och som på ålderns höst blivit lämnade av sin make, genom död eller oftare än yngre förmåga, och som nu satt i skiten. Eller i fattigdom för att tala klarspråk.

Befolkningen blir allt äldre. Och nu är ingenting mot hur det kommer att vara när sextio och sjuttiotalisterna blir gamla. Allt färre ska försörja allt fler.
Många blir arga när politiker pratar om att vi måste vara beredda att arbeta längre, och jag förstår det, inom många yrken orkar människor inte ens arbeta heltid i sin glans dagar och de är slut i sina kroppar långt innan det som är pensionsdags idag.
Å andra sidan förstår även jag att det aldrig kommer att gå ihop!
Och samtidigt finns det inom breda kretsar av småbarnsmammor en ny romantisering kring hemmafruslivet. Och jag förstår det!
Att både yrkesarbeta (särskilt heltid vilket eg krävs) och att sköta hem och barn kan slita ner den starkaste. Unga kvinnor ser kanske inte heller på sina äktenskap med den krasshet som krävs. Skilsmässostatistiken talar sitt tydliga språk, mer än vartannat äktenskap slutar i skilsmässa, för samboförhållanden är siffrorna ännu dystrare.
Strutsmentaliteten som jag beskrivit ovan om mej själv gäller även dem.
Men jag är mer kreativ när det gäller andras problem än mina egna.
Om du som kvinna är hemma med barn längre än din partner så kompensera upp för det ( åtminstone lite grann) genom att partnern får betala ett rejält pensionssparande som investeras klokt i lagom riskfyllda fonder.

Jag läste någonstans (nu har jag glömt var) om fyra vuxna barn med stabila inkomster som varje månad betalade in en guldkantssumma till sin mamma.
Hon hade varit hemma med dem när de var små och nu var det paybacktime.
Barnen ansåg det orimligt att mamman som alltid funnits för dem och försakat så mycket skulle sitta utan marginaler när de hade goda inkomster och ett bra liv.
Jag tycker de har alldeles rätt. Men när jag pratat med några av mina barn om detta ser de på mej som om jag fullkomligt tappat det och inte är riktigt klok.
Det kan jag alltså inte hoppas på som någon "kreativ lösning" för egen del.
Jag tänker att jag därför får försöka mej på att spela med de kort jag har.
Placera de pengar jag har på ett lite mer riskfyllt sätt än vad jag egentligen är bekväm med för de där stackars slantarna... de måste helt enkelt växa!
Har ni sett vad en burk Whiskas kostar?!

Puss/ Asta