It must have been love, but its over now

Jag bet på naglarna från att jag var jätteliten till jag var i tjugofemårsåldern.
Frenetiskt med lika frekventa försök att sluta. Tills jag slutligen gjorde det.
I år började jag plötsligt bita på naglarna igen.
Efter 25 års uppehåll.
Frenetiskt.
Är det inte märkligt?
Nu tror jag att jag har slutat igen. Naglarna är korta korta men ändå inte så där hysteriskt nedbitna.
It must have been love, but its over now... I hope.

Det behöver inte vara så såklart. Men för mej signalerar nedbitna naglar nervositet och osäkerhet. Jag tänker nog så om både mina och andras nedbitna stumpar.
Jag vill inte att det ska vara ett första intryck när jag hälsar på människor.
I synnerhet inte i jobbet (det räcker så bra med att jag skakar.)

Naglar har varit en hobby sen jag slutade bita där på -90 talet nångång.
Jag älskar att fixa å trixa med dem och jag älskar att köpa nya lack.
Mest tycker jag om dova toner i natur eller lila, enstaka gånger rött, om sommaren när jag är riktigt brun funkar tuggummiglada varianter.
Minna favoritlack är framförallt IsaDora, Malvala och Essie.
OPI har hur många fina nyanser som helst men jag tycker de torkar dåligt och är rätt dyra och nagellack är alltid... oavsett prisklass eller märke... bäst som nytt.

Vilka märken gillar du bäst? Har du nåt riktigt bra tips för starka, friska naglar?

Puss/ Asta