Som en fåtölj

Då har Bente och jag varit på kurs igen. Tredje gången av sex.
Ja jösses.
Idag tog det emot. Det var blött och kallt ute och jag hade knappt hunnit få upp värmen efter vår långpromenad i vind och snöblandat regn utmed havet.
Med Gottfrid hade jag struntat i promenad i sånt väder. Han gillade det inte heller och var fullt nöjd med att kissa på tomten sådana dagar.
Bente har en anna energi och måste få komma ut rejält åtminstone en gång per dag.
Och ibland känns det lite hopplöst med kursen.
Som om jag, som är totalt utan taktkänsla och trots tre försök med buggkurser aldrig lärt mej ta ett steg, skulle delta i Let's Dance eller Noah 4½ år skulle sitta med på en mattelektion för högstadieelever.
Vi spelar lixom i en annan liga än de övriga jag å Bente-Nora.

Men. Jag går som sagt inte där för att lära henne olika övningar, att träna hund kan jag, utan vi går där för den sociala träningen det innebär och för att jag ska få en spark i baken att faktiskt träna.
Vi ska gå följeövningar mellan koner och nära varandra. De ska sitta kvar medan vi lämnar, viftar och frestar. Vi ska kalla in i en trång korridor av andra hundar och människor.
Hahaha.
För en hund som knappt kan sitt och som inte vill doppa rumpan på kallt underlag säger det sej själv att det inte går.
Och att zickzacka henne mellan konerna är som att släpa på en skinnfåtölj alldeles oavsett hur jag lockar å pockar med godis och leksaker.
Men idag gjorde vi en övning hon faktiskt var bra på.
Leka- slappna av. Och att hälften lekte och resten såg på. Det var inga problem.
Jag kan inte jämföra mej eller oss med den pigga arbetsvilliga labradoren eller den otroligt träningssugna pudeln. Vi har andra förutsättningar.
I ras. I ålder. I hormoner nu (Bente var allra mest intresserad av att kissa och sprätta runt idag) och i att hon är omplacerad och vi bara har känt varann i 2 månader.

Jag måste tänka på vad som faktiskt hänt sedan hon kom hit.
Hon är inte rädd för mej längre.
Hon är över lag mindre rädd.
Hon är mindre utåtagerande när man möter folk på promenad.
Hon vågar åka bil.
Hon har lärt sej sitt.
Jag kan lyfta hennes bakben.
Hon kan gå i trappor.
Hon är enormt duktig med Vega (dotterns valp.)
Hon är relativt duktig på inkallning i vardagen.
Hon börjar lära sej kommandot "stanna" (som jag tycker är det absolut viktigaste kommandot att kunna.)

Det tog emot idag men det är såååå skönt för samvetet när man kommer hem.
Bente är som alltid helt slut. Hon slänger sej ner vid mina fötter och sedan sover hon tungt tungt medan hjärnan bearbetar allt hon varit med om.
Det känns gott i mammahjärtat.
Min lilla flicka. Så duktig utifrån SINA förutsättningar.

Puss/ Asta