Jag mådde så mycket sämre än jag förstod

Det går bit för bit upp för mej hur jag har mått sista halvåret av 2018.
Då... alltså visst sov jag dåligt, åt dåligt, var ledsen rätt ofta... och det hade olika orsaker, men HUR stor oron över Gottfrids hälsa var har jag förstått först efter hans död och det kommer som pusselbitar till mej var å varannan dag.
Grej på grej på grej avlöste varandra från i början av maj.
Han hade ju haft hotspot och ryggproblem innan med men från maj var det nåt konstant. Och det är klart att jag kände, även om jag inte vågade formulera tankarna riktigt, att nåt var på riktigt fel med honom. Mer än hotspot, mer än diskbråck. Nåt i hans kropp gjorde att han inte orkade.
Och kanske hade det varit så länge.
Han lekte ju sällan. Sprang aldrig... inte på många år.
Han uttryckte sällan lycka bortsett från när han fick bada.
Sista halvåret var det inte ens så att han alltid kom mej till mötes när jag kom hem eller kom upp på morgonen.
Och den där känslan av att nåt är fel sköts undan och undan och efter ett tag var hans beteende normalt.
Han kanske bara är en väldigt lugn/ trött/ sansad hund?
Men kroppen min visste det som huvudet vägrade erkänna.
Det känner jag ju nu.

Jag gick en promenad med Bente idag. Det regnade iskalla spik. Det blåste hårt.
Hon sprang före mej på rundan.
Hon är så glad i livet! Så nyfiken på allt!
Hon stannar. Spejar. Lyfter och sänker svansen.
Allt väcker hennes intresse. Löv som flyger, grenar som rasslar, människor på avstånd. Traktorn som står parkerad.
Hon flyger fram över åkrarna. Girar. Tvärvänder. Rusar och smyger.
Det är sån livsglädje och det är sån hälsa.
Och nåt tungt och hårt och skrämt inom mej släpper, men samtidigt inser jag hur mycket av just det... det tunga, hårda, rädda... som jag burit. Burit så länge.

Ingen vill förlora sin hund.
För mej är hundar familjemedlemmar. Gottfrid var min bästa vän.
Han var mer. Han var min stolthet. Min  trygghet.
Han var en på miljonen.
Och jag saknar honom. Jag saknar honom förfärligt varenda dag.
Men rädslan är skön att slippa.
Han har ro och så snart det blir någorlunda fint väder ska han få förenas med sitt älskade hav. Han ska strös i det bästa han visste, trots att jag helst vill ha honom kvar, trots att den där klumpen med aska ändå skänker någon slags närvaro.
För jag känner hur han längtar. Längtar dit.

Puss/ Asta